Igår sprang jag - nästan! - min långrunda, bortåt 15 km. Det har varit härligt med löpningen sen snön och isen försvann. Jag har tagit upp kvalitet efter långt uppehåll, med gradvis ökade anspråk, jag har kommit att springa min långa runda lite oftare, och har dessutom gått tillbaka till min gamla sträckning med mindre väg, mer stigar, ibland över ängar och hagar. Mer att se, bättre för kroppen.
Men, igår, efter sådär 5 km, i ett motlut, högg det plötsligt till i höger hälsena, som varit problemfri
sen den opererades februari 1998 (eller sen oktober 1998, när jag började springa på nytt efter 18 månaders uppehåll). Jag gick någon kilometer, sprang sen lite lugnare och skonsammare och tog mig hem utan påtaglig värk, stretchade, och började göra tåhävningar, som jag länge gjort på vänster fot.
Så mycket vet jag - en sådan skada är aldrig lika plötslig som dess symptom. Och är jag nästan symptomfri under följande dags vila ska jag inte tro att det gått över. Jag kan påminna mig om skadan genom att klämma lätt på det onda stället. Jag vet också att man inte ska bara vila, man ska göra något annat. Fram till mina resori sommar blir det därför en hel del cykling. Men sen?
Så idag testade jag det som så många förespråkar, "raska promenader". Jag kom iaf ut och fick lite sol och fågelsång. Jag gick 5-km-slingan nära hemmet, med svängande armar och beslutsamma steg, men utan att forcera. Det kändes stressigt och onaturligt! Det tog 43 minuter, vilket jag får till en snitthastighet på knappt 7 km i timmen. Jag lyckades därvid driva upp pulsen till svindlande 88 slag per minut - min morgonpuls är c:a 51 och min maxpuls har skattats till 192. Så någon konditionsträning är det ju inte.
Cykling är för mig en rätt lågintensiv aktivitet. Jag har, trots god benstyrka, nog inte musklerna och tekniken att driva mig själv särskilt hårt, så kvalitetsmomentet försvinner. Något annat tillkommer väl iochmed att man kan hålla på så pass länge (även om jag i regel har ett mål, stannar en stund där, äter något och cyklar hem). Helt säkert räcker det inför sommarens vandringar, och alpin vandring
är både konditionskrävande och formbevarande. Men hösten och vintern?
Vad jag gör i höst är troligen som när jag hade problem med vänster fot 2003. Jag gick jag långa rundor och lade gradvis in allt längre löppass, tills jag kunde springa en hel mil utan smärta. Innan dess
har jag säkert varit hos sjukgymnast.
Men, igår, efter sådär 5 km, i ett motlut, högg det plötsligt till i höger hälsena, som varit problemfri
sen den opererades februari 1998 (eller sen oktober 1998, när jag började springa på nytt efter 18 månaders uppehåll). Jag gick någon kilometer, sprang sen lite lugnare och skonsammare och tog mig hem utan påtaglig värk, stretchade, och började göra tåhävningar, som jag länge gjort på vänster fot.
Så mycket vet jag - en sådan skada är aldrig lika plötslig som dess symptom. Och är jag nästan symptomfri under följande dags vila ska jag inte tro att det gått över. Jag kan påminna mig om skadan genom att klämma lätt på det onda stället. Jag vet också att man inte ska bara vila, man ska göra något annat. Fram till mina resori sommar blir det därför en hel del cykling. Men sen?
Så idag testade jag det som så många förespråkar, "raska promenader". Jag kom iaf ut och fick lite sol och fågelsång. Jag gick 5-km-slingan nära hemmet, med svängande armar och beslutsamma steg, men utan att forcera. Det kändes stressigt och onaturligt! Det tog 43 minuter, vilket jag får till en snitthastighet på knappt 7 km i timmen. Jag lyckades därvid driva upp pulsen till svindlande 88 slag per minut - min morgonpuls är c:a 51 och min maxpuls har skattats till 192. Så någon konditionsträning är det ju inte.
Cykling är för mig en rätt lågintensiv aktivitet. Jag har, trots god benstyrka, nog inte musklerna och tekniken att driva mig själv särskilt hårt, så kvalitetsmomentet försvinner. Något annat tillkommer väl iochmed att man kan hålla på så pass länge (även om jag i regel har ett mål, stannar en stund där, äter något och cyklar hem). Helt säkert räcker det inför sommarens vandringar, och alpin vandring
är både konditionskrävande och formbevarande. Men hösten och vintern?
Vad jag gör i höst är troligen som när jag hade problem med vänster fot 2003. Jag gick jag långa rundor och lade gradvis in allt längre löppass, tills jag kunde springa en hel mil utan smärta. Innan dess
har jag säkert varit hos sjukgymnast.