Nån med riktig höjdutlöst vertigo kan dock få allvarliga problem, och i princip tvångsmässigt kasta sig utför stupet då balanssinnet helt sätts ur spel. Säkring torde vara rekommendabelt om man inte utsatt sig för dylika grejer tidigare.
Iallafall, jag tyckte t.o.m. att turen upp på Borgtoppen var tuff. Har följt tongångarna lite här på forumet och konsensus verkar vara att även Stortoppen från söder utan särskild utrustning såklart är möjligt - men rör sig om ganska tuff scrambling med krav på handfattning då och då (svårighetsgrad typ YDS 3)
I somras gick jag upp på alla toppar i Ahkkamassivet utom toppen nordöst om Dubbeltoppen samt topp 1628.
Jag gick upp på Stortoppen från min tältplats väster om topp 1916. Haket passerades utan bekymmer; den var långt ifrån den mest riskabla passagen jag har varit med om under min fjällvandring. Kammen är fast och mot glaciären i nordväst är det inte så fasligt brant. Från toppen gick jag ner i sadeln mot Borgtoppen. Jag var inte helt säker på att det var görbart utan klättring, men jag knallade på. Högt uppe kunde jag se en kille med grön jacka komma, den enda personen jag träffade på under mina turer i Ahkkamassivet. Ungefär halvvägs upp på Borgtoppen möttes vi, och han kunde förtälja att han kom Växjö (tror jag) och att det var ganska svårt att ta sig ner längs kammen från Borgtoppen. Jag fann emellertid Borgtoppen rätt oproblematisk att bestiga från Stortoppen. Från Borgtoppen gick jag sedan längs med kammen norrut, och upp på den djärva topp som finns där (en på kartan namnlös topp, som har något svenskt smeknamn). Jag gick långt längs kammen, och när jag var på väg tillbaka började det småregna, vilket gjorde detta till en riskabel tur.
En topp i Ahkkamassivet som verkligen kräver klättring är dock den på kartan namnlösa toppen nordöst om Dubbeltoppen (ännu en topp som har något svenskt smeknamn i någon gammal bok). Vad jag uppfattade det som var det en kille, som jobbade på båten från Ritsem, som hade försökt sig på denna topp från topp 1628 men fått vända på grund av att det blev för brant (han hade klättererfarenhet också). Från Dubbeltoppen ser denna topp helt ointaglig ut och på mina foton kan jag knappast se någon bestigningsväg som inte involverar i alla fall en replängds klättring från något håll.
Jag besteg också Västtopp 1780 längs med sydöstkammen, vilket var en fin tur med inslag av scrambling. Påminde mycket om Nijaks sydöstkam, som jag tog dagen efter. Från Västtopp 1730 utgör Ahkkatopparna ett imponerande alpmassiv, med höga gråsvarta bergväggar. Borgtoppen och Stortoppen påminner härifrån om pyramiderna i Egypten. Jag gick också fram till kanten ned mot dalen där Vuojatätno rungar. Jag hoppades få en tydlig blick nedför en av Sveriges högsta bergväggar, men tyvärr hade Ahkka en tendens att vara bitvis molninsvept, varför denna möjlighet kom på skam. Nedfärden var sedan bekväm tack vare den långa snötäckta sydvästrännan.
Den mest riskabla turen jag företog mig var säkerligen Spijkka från Spijkkakammen. Där kändes det som att jag borde ha haft klätterutrustning. Väggarna i Sarekmassivet heter duga; troligen det ställe i landet där det finns flest väggar som verkligen är lodräta (och till stora bitar överhängande); möjligen med konkurrens från Ähpar.