Ja, jag kan bara instämma med Henrik att detta är en fräsig diskussion och eftersom det är mitt favoritämne kan jag inte låta bli att ha åsikter i frågan.
Till att börja med är det inte livsfarligt att lära sig klättra med kil om man är intelligent. Man börjar helt enkelt att leda leder som är långt under ens
topprepsförmåga, där chansen för ett fall är i princip försumbar. Problemet är att personer som lär sig klättra på inomhusväggar snabbt blir bra, och när de kommer ut vill de inte klättra "tråkiga" 3:a leder.
Sen är det rent ut sagt skitsnack när det snackas om att "begränsa klättringen för nybörjare". Dels kan nybörjare topprepa eller klättra andremän, och dels är det inte orimligt att kräva vissa basala kunskaper av klättrare. Jag menar jag tror inte att man inom flygsporten för diskussionen att kraven på flygcert. begränsar möjligheterna till flygning för nybörjare....
Vissa saker tar helt enkelt tid att lära sig!!
Till sist vill jag ta upp en annan aspekt av borrbultning som inte har så mycket med säkerheten att göra som med nöjet med klättring. På senare tid har en del människor börjat kalla kilklättring för äventyrsklättring och som "mossklättrare" ( enligt DD:s gammla härliga definition ) måste jag säga att jag gillar benämningen. Vi är kanske en försvinnande skara men det finns faktiskt fortfarande en hel del klättrare som klättrar för att de vill ha äventyr och naturupplevelser. Med äventyr menar jag här inte nödvändigtvis risken för att slå ihjäl sig utan snarare känslan av att ge sig ut i det okända, att våga pröva något där utgången är oviss. Problemet med borrbultar är att de förtar mycket av den här känslan eftersom utan borrbultar måste jag dels själv finna min väg uppför klippan och själv finna säkringsmöjligheter , och dels kan jag fantisera att jag är den förste som klättrar den här leden, att jag ger mig ut i okänd mark. Några av mina absolut bästa klätterminnen är från när jag om min bror som nybörjare kunde hänga i timtals på en treatur på Kullaberg och fantisera att vi var på Eigersnordvägg. Den känslan vi hade under dessa turer skulle definitivt försvinna om lederna var borrbultade.
Vi har alla olika motiv till varför vi klättrar och ska vi samsas på klipporna är det viktigt att vi förstår detta, och inte hindrar varandra från att njuta av klättringen på våra alldeles personliga sätt.
Det finns tillräckligt med leder för alla smaker, och jag tror att enda sättet att bevara mångfalden är att låta förstabestigaren avgöra hur en led ska säkras. Är inte leden i din smak, prova en annan!
Ja, det blev långt det här, men som sagt det är mitt favoritämne.
Erik Sandelin
Till att börja med är det inte livsfarligt att lära sig klättra med kil om man är intelligent. Man börjar helt enkelt att leda leder som är långt under ens
topprepsförmåga, där chansen för ett fall är i princip försumbar. Problemet är att personer som lär sig klättra på inomhusväggar snabbt blir bra, och när de kommer ut vill de inte klättra "tråkiga" 3:a leder.
Sen är det rent ut sagt skitsnack när det snackas om att "begränsa klättringen för nybörjare". Dels kan nybörjare topprepa eller klättra andremän, och dels är det inte orimligt att kräva vissa basala kunskaper av klättrare. Jag menar jag tror inte att man inom flygsporten för diskussionen att kraven på flygcert. begränsar möjligheterna till flygning för nybörjare....
Vissa saker tar helt enkelt tid att lära sig!!
Till sist vill jag ta upp en annan aspekt av borrbultning som inte har så mycket med säkerheten att göra som med nöjet med klättring. På senare tid har en del människor börjat kalla kilklättring för äventyrsklättring och som "mossklättrare" ( enligt DD:s gammla härliga definition ) måste jag säga att jag gillar benämningen. Vi är kanske en försvinnande skara men det finns faktiskt fortfarande en hel del klättrare som klättrar för att de vill ha äventyr och naturupplevelser. Med äventyr menar jag här inte nödvändigtvis risken för att slå ihjäl sig utan snarare känslan av att ge sig ut i det okända, att våga pröva något där utgången är oviss. Problemet med borrbultar är att de förtar mycket av den här känslan eftersom utan borrbultar måste jag dels själv finna min väg uppför klippan och själv finna säkringsmöjligheter , och dels kan jag fantisera att jag är den förste som klättrar den här leden, att jag ger mig ut i okänd mark. Några av mina absolut bästa klätterminnen är från när jag om min bror som nybörjare kunde hänga i timtals på en treatur på Kullaberg och fantisera att vi var på Eigersnordvägg. Den känslan vi hade under dessa turer skulle definitivt försvinna om lederna var borrbultade.
Vi har alla olika motiv till varför vi klättrar och ska vi samsas på klipporna är det viktigt att vi förstår detta, och inte hindrar varandra från att njuta av klättringen på våra alldeles personliga sätt.
Det finns tillräckligt med leder för alla smaker, och jag tror att enda sättet att bevara mångfalden är att låta förstabestigaren avgöra hur en led ska säkras. Är inte leden i din smak, prova en annan!
Ja, det blev långt det här, men som sagt det är mitt favoritämne.
Erik Sandelin
