Bakgrund
Och med "vi" menar jag ute- och friluftsmänniskor av alla de slag. Jag tänker bl.a. på två trådar som finns på forumet, vilka tar upp olika övernaturliga fenomen i naturen:
"Övernaturliga" fenomen. Vad har just du upplevt?
Oförklarliga fenomen i naturen
Själv tror jag väl inte på oknytt, men däremot har jag vid mina bestigningar upplevt ett angränsande fenomen som jag beskriver i artikeln Himlens herre här på Utsidan:
Jag kunde bara önska att Khan Tengri skulle vara mig nådig. Jag gjorde mig inga illusioner, skulle jag komma upp skulle det ske på bergets villkor. Ibland hör man bergsbestigare prata om att de ”besegrar” ett berg. Det är i sig en absurd tanke. Hur kan man någonsin besegra ett berg? Hade Khan Tengri ”Himlens herre” förstått att den varit utmanad, hade jag inte kunna skriva detta idag. Jag hade varit utplånad tillsammans med alla andra alpinister. Det enda jag kunde besegra var min egen rädsla.
Ödmjukhet är ordet. På höga berg blir jag extra medveten om mina begränsningar som människa. Att jag nu befinner mig i en situation som ligger utanför min kontroll gör att måste sätta min tillit till något annat. En tyst vädjan, med hopp om att den hörsammas någonstans. En vädjan för att blidka naturen och dess krafter, på samma sätt som människor alltid gjort när de är utlämnade. Det är lätt att vara morsk, och bara hysa tilltro till sig själv, om man aldrig lämnar tryggheten och civilisationens kontrollerade tillvaro. Bergen har gett mig en större förståelse för forna människors dyrkan av gudarna under äldre tider. Havet, solen, bergen är alla naturkrafter, eller gudomar om man så vill, vilka måste blidkas.
Jag har varit inne på samma linje i ett inlägg på min blogg. Där nämner jag också att Göran Kropp såg på bergen på samma sätt.
Fråga
Jag tänker mig inte detta inlägg som en diskussion kring huruvida det finns oknytt/naturgudar, eller inte. Jag är mer ute efter våra mentala föreställningsvärldar och vilka psykologiska mekanismer som ligger bakom. Är det så att ute- och friluftsmänniskor är mer skrockfulla än genomsnittet, och vad beror det i så fall på?
Är det ett arv från det gamla bondesamhället, där vi ärvt föreställningar om oknytt från våra far- och morföräldrar?
Är det ett arv från den romantiska rörelsen, där naturen besjälades och gavs ett medvetande? Något som också gett oss föreställningen om att vi kan "ladda våra batterier" i naturen, att det ska finnas någon "kraft" i naturen som vi kan tappa ur när vi är där.
Är det kopplat till vårt rumsliga/mentala avstånd från civilisationen? Om jag går till mig själv, är jag mycket mindre benägen att överhuvudtaget se något annat än naturliga förklaringar till allt när jag befinner mig i en av människan kontrollerad omgivning (läs det moderna samhället). Men när jag befinner mig i en situation där jag som människa inte har kontrollen, i fjället, på havet, i skogen, på berget osv. så minskar "civilisationens" sturska överlägsenhet i takt med min utsatthet.
Som sagt, jag är inte ute efter en diskussion kring det övernaturligas existens, eller inte, utan om de psykologiska mekanismer som sätts igång.
Med vänlig hälsning /Joel
Och med "vi" menar jag ute- och friluftsmänniskor av alla de slag. Jag tänker bl.a. på två trådar som finns på forumet, vilka tar upp olika övernaturliga fenomen i naturen:
"Övernaturliga" fenomen. Vad har just du upplevt?
Oförklarliga fenomen i naturen
Själv tror jag väl inte på oknytt, men däremot har jag vid mina bestigningar upplevt ett angränsande fenomen som jag beskriver i artikeln Himlens herre här på Utsidan:
Jag kunde bara önska att Khan Tengri skulle vara mig nådig. Jag gjorde mig inga illusioner, skulle jag komma upp skulle det ske på bergets villkor. Ibland hör man bergsbestigare prata om att de ”besegrar” ett berg. Det är i sig en absurd tanke. Hur kan man någonsin besegra ett berg? Hade Khan Tengri ”Himlens herre” förstått att den varit utmanad, hade jag inte kunna skriva detta idag. Jag hade varit utplånad tillsammans med alla andra alpinister. Det enda jag kunde besegra var min egen rädsla.
Ödmjukhet är ordet. På höga berg blir jag extra medveten om mina begränsningar som människa. Att jag nu befinner mig i en situation som ligger utanför min kontroll gör att måste sätta min tillit till något annat. En tyst vädjan, med hopp om att den hörsammas någonstans. En vädjan för att blidka naturen och dess krafter, på samma sätt som människor alltid gjort när de är utlämnade. Det är lätt att vara morsk, och bara hysa tilltro till sig själv, om man aldrig lämnar tryggheten och civilisationens kontrollerade tillvaro. Bergen har gett mig en större förståelse för forna människors dyrkan av gudarna under äldre tider. Havet, solen, bergen är alla naturkrafter, eller gudomar om man så vill, vilka måste blidkas.
Jag har varit inne på samma linje i ett inlägg på min blogg. Där nämner jag också att Göran Kropp såg på bergen på samma sätt.
Fråga
Jag tänker mig inte detta inlägg som en diskussion kring huruvida det finns oknytt/naturgudar, eller inte. Jag är mer ute efter våra mentala föreställningsvärldar och vilka psykologiska mekanismer som ligger bakom. Är det så att ute- och friluftsmänniskor är mer skrockfulla än genomsnittet, och vad beror det i så fall på?
Är det ett arv från det gamla bondesamhället, där vi ärvt föreställningar om oknytt från våra far- och morföräldrar?
Är det ett arv från den romantiska rörelsen, där naturen besjälades och gavs ett medvetande? Något som också gett oss föreställningen om att vi kan "ladda våra batterier" i naturen, att det ska finnas någon "kraft" i naturen som vi kan tappa ur när vi är där.
Är det kopplat till vårt rumsliga/mentala avstånd från civilisationen? Om jag går till mig själv, är jag mycket mindre benägen att överhuvudtaget se något annat än naturliga förklaringar till allt när jag befinner mig i en av människan kontrollerad omgivning (läs det moderna samhället). Men när jag befinner mig i en situation där jag som människa inte har kontrollen, i fjället, på havet, i skogen, på berget osv. så minskar "civilisationens" sturska överlägsenhet i takt med min utsatthet.
Som sagt, jag är inte ute efter en diskussion kring det övernaturligas existens, eller inte, utan om de psykologiska mekanismer som sätts igång.
Med vänlig hälsning /Joel