Är vi skrockfulla?

[Polarnatt]

Bakgrund
Och med "vi" menar jag ute- och friluftsmänniskor av alla de slag. Jag tänker bl.a. på två trådar som finns på forumet, vilka tar upp olika övernaturliga fenomen i naturen:

"Övernaturliga" fenomen. Vad har just du upplevt?

Oförklarliga fenomen i naturen

Själv tror jag väl inte på oknytt, men däremot har jag vid mina bestigningar upplevt ett angränsande fenomen som jag beskriver i artikeln Himlens herre här på Utsidan:

Jag kunde bara önska att Khan Tengri skulle vara mig nådig. Jag gjorde mig inga illusioner, skulle jag komma upp skulle det ske på bergets villkor. Ibland hör man bergsbestigare prata om att de ”besegrar” ett berg. Det är i sig en absurd tanke. Hur kan man någonsin besegra ett berg? Hade Khan Tengri ”Himlens herre” förstått att den varit utmanad, hade jag inte kunna skriva detta idag. Jag hade varit utplånad tillsammans med alla andra alpinister. Det enda jag kunde besegra var min egen rädsla.

Ödmjukhet är ordet. På höga berg blir jag extra medveten om mina begränsningar som människa. Att jag nu befinner mig i en situation som ligger utanför min kontroll gör att måste sätta min tillit till något annat. En tyst vädjan, med hopp om att den hörsammas någonstans. En vädjan för att blidka naturen och dess krafter, på samma sätt som människor alltid gjort när de är utlämnade. Det är lätt att vara morsk, och bara hysa tilltro till sig själv, om man aldrig lämnar tryggheten och civilisationens kontrollerade tillvaro. Bergen har gett mig en större förståelse för forna människors dyrkan av gudarna under äldre tider. Havet, solen, bergen är alla naturkrafter, eller gudomar om man så vill, vilka måste blidkas.

Jag har varit inne på samma linje i ett inlägg på min blogg. Där nämner jag också att Göran Kropp såg på bergen på samma sätt.

Fråga
Jag tänker mig inte detta inlägg som en diskussion kring huruvida det finns oknytt/naturgudar, eller inte. Jag är mer ute efter våra mentala föreställningsvärldar och vilka psykologiska mekanismer som ligger bakom. Är det så att ute- och friluftsmänniskor är mer skrockfulla än genomsnittet, och vad beror det i så fall på?

Är det ett arv från det gamla bondesamhället, där vi ärvt föreställningar om oknytt från våra far- och morföräldrar?

Är det ett arv från den romantiska rörelsen, där naturen besjälades och gavs ett medvetande? Något som också gett oss föreställningen om att vi kan "ladda våra batterier" i naturen, att det ska finnas någon "kraft" i naturen som vi kan tappa ur när vi är där.

Är det kopplat till vårt rumsliga/mentala avstånd från civilisationen? Om jag går till mig själv, är jag mycket mindre benägen att överhuvudtaget se något annat än naturliga förklaringar till allt när jag befinner mig i en av människan kontrollerad omgivning (läs det moderna samhället). Men när jag befinner mig i en situation där jag som människa inte har kontrollen, i fjället, på havet, i skogen, på berget osv. så minskar "civilisationens" sturska överlägsenhet i takt med min utsatthet.

Som sagt, jag är inte ute efter en diskussion kring det övernaturligas existens, eller inte, utan om de psykologiska mekanismer som sätts igång.

Med vänlig hälsning /Joel

 

[Kajsa-Warg]

Skrock

För egen del tror ja inte på skrock, men ja tycker det är kul rent kultur/etnohistoriskt, det ger mig en kontakt med det gamla samhället, å ja utövar en del till vardags, bland annat säger ja alltid "se upp" när ja häller ut hett vatten i naturen, för att varna småknyttet så de kan dra sig undan, och i båtarna har ja talismaner / turdjur eller skelettdelar, å kajakerna har körutar,

som delboende i sankt anna skärgård sedan barnsben, kom ja i kontakt med infödda där skrocken var ett viktigt å vardagligt inslag, som exempelvis att man inte får låta nån iland göra loss den båt man sitter i, det ska man göra själv, annars kan det gå illa på färden,

bild; turdjur, ormformad hängpinne på upphittad rorkult i ek, har usprungligen tillhört båten Lunkentuss II,

 

[Kajsa-Warg]

Skrock

Som gammal "ormtjusare" var det ju flax att den upphittade rorkultens hängpinne va utformad som en orm! det gav nog lite extra tur för förutom den slutgiltliga förlisningen så råkade ja inte ut för nåra allvarligare incidenter, bara 2 lätta grundstötningar och en nödlandning i en lävik på grund av grov motsjö då snurrepropellern inte greppade, den var avsedd för en lätt å planande båt, vid byte till rätt stigning hände i fortsättningen alldrig något liknande,

 

[pysen78]

Klart att vi är!
Fantasi och upplevda orsak-verkanssamband där inga finns tar alltid vid där kunskap eller i vissa fall förstånd tryter.
Kanske inte så många som tror på tomtar idag, men homeopati, guldpläterade usb-kablar, och goretex står ju högt i kurs hos vissa.
Utsidan och andra fora blir dagens kyrkbacke där dårskaperna kan spridas från mun till mun

 

[68678]

Jag tror att skrockfullhet kan finnas hos friluftsintresserade i högre grad än i många andra intressegrupper. Vi betraktar ju naturen i sig som ett levande väsen och många av oss upplever ju en meditativ och andlig dimension när vi är ute i naturen. Även om vi inte är skrockfulla och vidskepliga till vardags, så tror jag att många känner och/eller söker en andlig gemenskap eller ett sammanhang med naturen, som också är vårt ursprung. Det handlar även om respekt. Vi är medvetna om naturens otroliga krafter och nyckfullhet som vi som individer är väldigt små och sårbara mot. Genom att förhållas oss ödmjuka och respektfulla mot naturen, vars väsen kanske betraktar och dömmer oss, så finns det kanske en förhoppning om att naturen och dess väsen ska vara ödmjuka mot oss. Att förhålla sig ödmjuka kanske också skapar en känsla av godhet inom oss, för alla vill väl se oss själva och bli betraktade av vår omgivning (eller naturen) som goda och ansvarsfulla. Ställ dig frågan; Vem är jag när ingen ser på? och jämför det med när du vet att du är betraktad. Kan vi känna respekt och ödmjukhet inför naturen, kanske det är lättare att känna respekt och ödmjukhet in för våra medmänninskor och livet självt. Att vi sedan låter fantasin sväva iväg ibland när ingen ser på och mår bra av det, tycker jag är sunt.

Jag vill passa på att rerkomendera en passande bok som jag vet att ni kommer att må gott av!
Läs Urminnes tecken av Kerstin Ekman

 

[Karolina P]

Jag tycker att naturen tvingar oss att leva i nuet. Här och nu är det snöblandat regn snett från vänster, då får framtidsplaner längre än till att bli torr och varm vänta. Ibland frågar mig folk vad jag tänker på när jag vandrar. Allt och intet brukar jag svara. I början är det en massa tankar, sen töms huvudet och man kan bara vara - känna istället för att tänka. Och när man känner så kommer omgivningen närmare, påverkar en. Skierfe är nog den plats som påverkat mig mest. Att stå där vid branten och känna vind och höjd dra i en. Man känner sig levande, liksom platsen. Och fylls av vördnad över hur länge berget funnits, hur länge det kommer att finnas efter mig och hur lite det bryr sig om att jag finns. Att då tro på att platsen har en själ...är det en form av skrock så är jag nog skrockfull...

 

[68678]

Visst är det förunderligt att berg, klippor och stora stenblock kan förefalla besjälade och i allra högsta grad levande?

 

[Polarnatt]

Intressant att det verkar vara fler som känner vördnad för den storslagna naturen. Nästan så att man besjälar den. Kanske ligger en del av förklaringen att det handlar om samspel snarare än kontroll, vilket gör att naturen blir mer av ett eget subjekt än objekt.

Mvh /Joel

 

[pysen78]

Jag kanske var lite trollig i mitt förra inlägg.. ,men jag står fast vid att den skrockfulla eller lite spirituella hållningen man kan ha till saker avtar med mängden kunskap man tillägnar sig.
Jag hade en mycket mer andaktsfull hållning till naturen i tonåren, när jag var påverkad av sagor och fantasier från barndomen, sagan om ringen och annat.

Med tiden förvandlas ju jättekast till flyttblock så att säga, och så snart man ser på landskapet med geologens eller kulturgeografens ögon så försvinner mycket av mystiken.

Ibland saknar jag den där oskuldsfulla mystiska sidan hos mig själv, men jag märker att den oftare kommer till tals när jag kommer i kontakt med naturtyper jag inte förstår mig på lika bra, typ regnskog eller för all del svenska fjällen som inte lika mycket berörts av de utbildningar jag fått.

Vad gäller rent fysiska förutsättningar i naturen för "andliga" upplevelser så finns det forskning på vad som är klassiska kriterier för såna platser med avseende på former och skala, ljus osv.. T.ex. kan man prata om trädstammar som skapar en "pelarsal" som en objektivt spirituell plats, oavsett religion, vilket kan ses som gemensam nämnare för formspråket i många av de olika religionernas tempelutformning. Vad som sen skapat den ryggmärgsreaktionen på jus de formerna är ju en annan femma, men man kan konstatera att de finns.

 

[Picea]

Det är väl oftast bildspråk. Naturen är självklart inte övernaturlig, det vore ju en paradox, men att uppleva att vi måste anpassa oss efter den ger nog det intrycket för oss nutidsmänniskor, när det annars anses naturligt att vi bestämmer över jorden.

 

[joanna]

(...) Med tiden förvandlas ju jättekast till flyttblock så att säga, och så snart man ser på landskapet med geologens eller kulturgeografens ögon så försvinner mycket av mystiken. (...)

Jag är också delvis "yrkesskadad", men upplever inte alls, att detta tar något ifrån mig - tvärtom, min kunskap och min numera betydligt mer aktiva/medvetna blick gör att jag ser/upplever/förstår/förundras mer än i mina oskuldsfulla år, när jag vandrade blind och historielös genom världen .
Vi må strida om ord, ifall detta kan hänföras till den "mystiska" sfären, men att tolka tecknen på ett uråldrigt, ofta komplext samspel mellan människan och hennes "naturliga" miljö - särskilt på en för vår ytliga blick ogästvänlig plats - fyller i alla fall mig med någon sorts ödmjukhet. Berg är vackert. En by kan också vara vacker. Men en by i berg eller öken, som vuxit på bergens och öknens villkor, brukar vara vackrast av allt.

Vad gäller rent fysiska förutsättningar i naturen för "andliga" upplevelser så finns det forskning på vad som är klassiska kriterier för såna platser med avseende på former och skala, ljus osv.. T.ex. kan man prata om trädstammar som skapar en "pelarsal" som en objektivt spirituell plats, oavsett religion, vilket kan ses som gemensam nämnare för formspråket i många av de olika religionernas tempelutformning. Vad som sen skapat den ryggmärgsreaktionen på jus de formerna är ju en annan femma, men man kan konstatera att de finns

Det stämmer - och även detta, att känna igen det allmänmänskliga i det skenbart exotiska, fyller mig med rätt "stora" känslor. Det behöver inte vara urformen för ett tempel - människans behov av ett gemensamt torg- och gaturum är också sig rätt likt över hela jorden.

Liknande forskning finns f ö kring ljud - och det kanske inte är förvånande, att ljudet av en porlande fjällbäck kan upplevas som en så "oförklarlig" lisa för själen.

 

[kjpil]

Jag tror inte friluftsmänniskor är mer skrockfulla än andra.

Att få respekt för saker och ting handlar nog mer om exponering. Exponeras du för samma sak många gånger borde eventuell rädsla minska? Exempelvis en exponerad kamvandring kanske är läskig först gången, men inte femtionde gången. Alpinklättring exempelvis blir många väl lite avtrubbade av? Vad gäller rädsla för exponering osv.

Att tro på övernaturliga saker, är väl en helt annan sak? Personligen tror jag på vetenskap snarare än religion, och friluftsintresset tror jag saknar relevans i den frågan