Aldrig ensam!
Tillåt mig dela med mig av ett minne från just detta område, jag ber att beskäftiga kommentarer hålls inne med.
Det var i mitten av 1980-talet. Jag var ganska ny med att utöva långfärdsskridsko, hade all utrustning dock. Såg på rapporter att Hårsfjärden lagt sig fast och säker, med lite pudersnö bara. Hade ju tre håltimmar, så jag drog ner till just Söderby brygga. Ensam. Drog ut på Hårsfjärden, snölagret tunnade ut och under var fast och slätt. Sol! Drog ner mot Musköhållet, pausade och sedan tillbaka, hade ju lektioner kvar. Med lite medvind dessutom var allt - perfekt.Såg isrännan, marinens, på långt håll, den var relativt nybruten. Plötsligt förbyttes allt dock i ett minidrama. Jag föll handlöst framåt, och låg platt i ett verkligen blött slasklager med påtagligt sviktande porös is under. Kunde åla mig tillbaka, delvis blöt och mörbultad. Fattade ingenting., ty ytskiktet var ju okulärt identiskt där jag föll med ideal-isen innan. Vid lite nyfikna undersökningar kom jag fram till att vatten trängt upp under isen från själva brytningsprocessen av rännan kanske 50 m bort från den, och löst upp isen, trängt igenom så det blev ett slasklager under pudersnön. Kom undan med ett par revbensbrott. Efter denna händelse åker jag aldrig ensam utom möjligen på rekad insjö o bana - vilka fantastiska israpporter det än finns. Aldrig ensam!
