Acklimatisering på Kilimanjaro

[Maurits]

Försökte fiska svar i Trekking-forumet, men det gick inget vidare ...

Jag ska bestiga Kilimanjaro. Planen är att göra det högst turistiskt (pun intended) och enlighet med detta följa någon arrangörs färdiga paket. Det som då gör mig fundersam är att nästan alla arrangörer verkar följa mer eller mindre samma upplägg med övernattningar på följande ca-höjder 3000-3800-3900-4600-topp-3100 med extra acklimatieringshöjder ett par dagar. Jag har själv ingen erfarenhet av dessa höjder (3500 max), men inte är väl detta "enligt boken"?

Jag har mina egna teorier om varför arrangörerna gör på detta sätt, men skulle gärna höra andras tankar i frågan. Har till arrangör framfört önskemål om extra dagar, och då fått höra att det går bra, men att vistelsen i sig är påfrestande (och tolkningen jag gör är man menar att det summa summarum skulle vara lika enkelt att göra det helt enligt arrangörernas formulär 1A).

Vidare har jag anat mig till att det är ganska poppis med Diamox på Kili. Det vill jag helst slippa ...

Så, vad tänks?

 

[Harry47]

Låter lite tufft

Jag har ingen personlig erfarenhet av Kilimanjaro, men jag har läst att många turer dit sker på för få dagar. På Everestvandringar, som jag däremot har erfarenhet av, är rekommendationen på höjder över c:a 3000 m att stiga 300 m per dag med en extra acklimatiseringsdag var tusende meter (ändå dör några turister där varje år av höghöjdssjuka), och samma borde gälla på Kilimanjaro. Själva toppdagen kan man stiga mycket mer än 300 m eftersom man bara går upp och vänder och sedan går ner till mycket lägre höjd. Det finns trekkingföretag som före Kilimanjaro gör en acklimatiseringstur upp på Mount Kenya (så högt man kan komma utan klättring, knappt 5000 m). Jag hittade följande länk:
http://www.canyonadventure.net/index.php?option=com_content&view=article&id=11&Itemid=13

 

[Christoffer Hedman]

Kul att du tog upp det, jag har också klurat på det.

Sen har jag också funderat på varför det skiljer så mycket mellan paketsresornas beskrivningar av bestigningen som en "walk in the park" och de beskrivningar som många privatpersoner skriver på internet? Vart ligger sanningen? Är det företagen som vill få med folk som kanske inte borde eller är det privatpersonerna som vill göra det till en svårare och häftigare bestigning än vad det är?

 

[Harry47]

Jag har ingen statistik ...

... på hur stor del av trekkarna som faktiskt tar sig ända upp på toppen, men av allt jag har läst om detta vågar jag gissa, att det är en mycket stor del som inte klarar det.
Den typiske toppbesökaren lär vara en medelålders herre med lätt övervikt, kanske rentav rökare. Förmågan att klara hög höjd är helt individuell, och kan variera från gång till gång, och har inget med ålder eller hur vältränad man är att göra. De som har störst problem med detta på t.ex. Everesttrekken lär vara unga människor och japaner. Unga, därför att de ofta tror sig ha fördel av styrka och ålder och därför överskattar sin förmåga att klara snabb stigning, japaner, därför att de ofta har ett alltför tajt schema. Kanske är det så att högre ålder faktiskt är en fördel. I alla fall sa en trevlig amerikan till mig på en av mina Everestvandringar: "Du är så gammal (över 60) att din hjärna har skrumpnat så mycket att den vätska som pressas ur hjärncellerna gott och väl får plats mellan hjärnan och skallbenen utan att pressa sönder hjärnan. Du kommer inte att ha några problem med höjden." Han lade till att hans fru är läkare. Jag vet inte om han har rätt, men jag har under mina båda vandringar där aldrig haft huvudvärk eller annat som kunde vara begynnande höghöjdssjuka.

 

[Maurits]

Vem ska man tro på, tro på ...

Kul att du tog upp det, jag har också klurat på det.

Sen har jag också funderat på varför det skiljer så mycket mellan paketsresornas beskrivningar av bestigningen som en "walk in the park" och de beskrivningar som många privatpersoner skriver på internet? Vart ligger sanningen? Är det företagen som vill få med folk som kanske inte borde eller är det privatpersonerna som vill göra det till en svårare och häftigare bestigning än vad det är?

Acklimatiseringsupplägget som Harry beskriver är ju det man får höra som en standardvariant för lyckad acklimatisering, och ändå väljer så många (praktiskt taget alla) kommersiella arrangörer att avvika friskt ifrån det. Är man cynisk och ser det som skit samma om folk kommer upp? Betalt har de ju fått i alla fall ... Är det så fruktansvärt mycket svårare att sälja ett arrangemang som blir några tusen dyrare? Under alla omständigheter skryter ju "alla" om hur säkert just deras upplägg och hur hög success-rate just de har (flexar mellan, låt oss säga 70-95, %) - sedan blir det ju litet skrattretande när allas upplägg, åtminstone vid en ytlig jämförelse, ser likadant på respektive led. Men variationen kanske ligger i guidernas medicinska koll och så vidare - har läst exempel på allt från kunder som släpar illa utrustade guider uppför berget till folk som har haft guider med hjärnkoll på allt från saturation och acklimatiseringsturer till väder och matlagning.

Jag tror inte på bristande kompetens från arrangörernas sida, men å andra sidan är det nästan så att förklaringarna då måste bli mer oroande ...

Återstår då att hoppas att folk överdriver sina strapatser på Kili. Fast då minskar kanske å andra sidan vitsen med att ta sig upp ...

 

[avslutad201208]

Jag var där i Februari i år, enligt guiderna hade det veckan innan vi kom dit varit mindre än 50% som tog sig upp till toppen. Dock hade vädret varit katastrof med snö och vind i stormstyrka. Skulle tro att runt 70-80% av de som var på Barafu camp när vi var där tog sig upp, vi hade det tämligen blåsigt och kallt den veckan också (-15). En av mina vänner som var med (mkt erfaren alpinist, gjort bl.a. 6 av 7 summits) var bestört över hur guiderna i princip drog upp helt otränade människor som gick omkring med tecken på höjdsjuka. Det hade också konsekvenser och vi såg flera personer bli nerburna på bår varav en tjej som bara hade fallit ihop och man hade varit tvungen att göra HLR på plats. I vår grupp var det 1 av 3 som tog sig upp. Jag vände på 5200m då min acklimatisering inte fungerat alls pga en förkylning.... berget står ju kvar och jag har gärna en anledning att återkomma. Vi gick Machame-Mweka..

Det bästa upplägget är nog att börja med Mt Meru och sedan ge sig på Kili. Det finns också som färdigt paket och ger garanterat större behållning eftersom man inte pressar gränserna så mkt.

EDIT... Notera 70-80% av de som varit på Barafu camp tog sig upp... Såg en del som vände redan dag 2 och 3 och inte tog sig till Barafu.

 

[plaskdaja]

Försökte fiska svar i Trekking-forumet, men det gick inget vidare ...

Jag ska bestiga Kilimanjaro. Planen är att göra det högst turistiskt (pun intended) och enlighet med detta följa någon arrangörs färdiga paket. Det som då gör mig fundersam är att nästan alla arrangörer verkar följa mer eller mindre samma upplägg med övernattningar på följande ca-höjder 3000-3800-3900-4600-topp-3100 med extra acklimatieringshöjder ett par dagar. Jag har själv ingen erfarenhet av dessa höjder (3500 max), men inte är väl detta "enligt boken"?

Jag har mina egna teorier om varför arrangörerna gör på detta sätt, men skulle gärna höra andras tankar i frågan. Har till arrangör framfört önskemål om extra dagar, och då fått höra att det går bra, men att vistelsen i sig är påfrestande (och tolkningen jag gör är man menar att det summa summarum skulle vara lika enkelt att göra det helt enligt arrangörernas formulär 1A).

Vidare har jag anat mig till att det är ganska poppis med Diamox på Kili. Det vill jag helst slippa ...

Så, vad tänks?

Jag har gjort enligt det schema du skriver och tog mig upp och ner levande. Visst, ytterliggare en dag är säkert bra men jag tycker det är ett humant höjningsschema ändå.

Det jag upplevde som tuffast var 3900-4600 och sen vila några timmar och sen toppattack. Där skulle man kanske kunna lägga in en extra dag på 4600 och göra en dagsutflykt till till 4900 och sen softa en dag innan toppdagen och inte sova på dagens högsta höjd som det blir. Inte optimalt.

 

[E9climbing]

OBS gjorde detta med nagra som aldrig varit pa hojd fore detta

Hiking on Kilimanjaro

I just came back down after leading an amazing grup of 3 beginners in high altitude trekking to the summit of Kilimanjaro 5895 meters in "record speed". We sett off on our summit bid from Karanga Camp at 3943 meters 07.00 and got to the summit at 5895 in 7h 25 min and back to Kosovo camap at 4750 in 1h 25 min Friday the 29th of October 2010.




Trip notes:

Arrive in Arusha.

Day 1. Depart from the Machame Park Gate to the Machame camp at around 3000 meters. Its about 1200 altitude meters and took us a bit less than 4 hours of trekking in slow comfortable phase with plenty of time to shoot.

Day 2. Departed around 08.30 for Shira Camp at around 3837m. This is a easy and soft day and we reached camp well before lunch still hiking in a slow phase and making sure no one in the group had any significant increased pulse or laboured breathing.

Day 3. Departed around 08.30 and stayaed just under the Lava Tower for an early lunch and then up and down to Barranco camp. Apart from summit day this was the only real full day of hiking. It took us about 5 hors in of hiking time in slow phase.

Day 4. Late departure (09.00) so we could charge toys with the solar panels. This day we did the Barronco wall and reached Karanga Camp at about 3945 meters in 3h. All of us in the group was feeling strong and with an average of 86 in Oxygen saturatio we felt ready for the final push. With the SAT @ 86 we where at the same number as the night before so we decide to go straight from this camp to the summit. It is a big day with 1950 meters of altitude gain in a day. Our local guide had summitted about 150 times but this was his 3rd ever from Karanaga camp.

Day 5. Departing Karanga Camp at 07.00. We summitted Kilimanjaro 5895 meters at 14.25 after doing 1950 meters of altitude gain in 7h and 25 min including a lunch stop at Stella Point for about 20 min. We descended to a camp (Kososv 4750) just above the Barufo camp in 1 hour and 25 minutes and sat down for tee and snacks. We stayed for the night in this camp at 4750 meters and decended to the Mweka Gate the next day in 5 hours.

Remarks:

I monitored the Oxygen saturation and pulse on the group 3 times a day and logged them in a book in order to keep track of performance and health. We all hiked with out ever being out of breath or going very fast. Having a good system of layering that allows you to ventilate and never get wet or cold helps save lots of energy. We worked hard on this.

Hydration and energy. Its key to stay hydrated. We all used 3 liter camel back that we all finished with in the day. On top of the 3 liters we drank as much tee as possible and each night we brought an extra liter of water to bead. During the day and night we had electrolyte spiked water by NUUN. For supplementary energy we used CLIF SHOT BLOKS and Clif Bars.

On summit day we used Caffinated CLIF SHOT BLOKS and Gels as well as Clif Bars. We had 4 liters of NUUN water. Plus a group supply of 3 liters of hoot tee. We supplied all local staff with Clif products to have them go at even phase.

I'd say if you have some kind of climbing background you may be batter off opting for the route called Western Breach starting from the Lavav Tower. Its similar in difficulty to the Barronco wall. One thing to think of is to do this with a small group that can stay close together in order to avoid having rocks falling down on fellow hikers. You don't need ropes but a helmet can be of use.

In general all trekking times outlined in the different guides and maps are hugely over estimated for any one with a very basic fitness level. With the exception of me no one in my group had any previous experience with high altitude hiking. On person had summitted Mt Blanc, one of the other two started preparing and hiking in July. The only reason not to do longer days is to have a few day around 4000 meter to get acclimatized. But be prepared for short soft days.

We opted for doing the summit during the day and I think thats way better than stumbling around at night. Its in general less wind during the day and you avoid wasting energy walking around in the dark, some thing few hikers are used to. One other bonus was that we where alone on the summit! The down side might be visibility on the summit but we had great visibility! Again, layering, hydration and energy food has to be well thought out if you are accending 1950 meters in one push. On the summit day my group was divided in to two groups so I acted as "floater" and moved between the front part and the back adding about 310 extra altitude meters to the 1950 meters so I was a bit tired at the end of the day.

Equipment:

I used ultra light (Gore-Tex) La Sportiva trail running shoes for the entire duration of the trip including summit day. The rest of the group opted for light weight Gore-Tex La Sportiva trekking boots for better ankle support on the summit day all other days they used ultra light trail running shoes.

We all used Patagonia Merino Wool for base layer and socks. We all used the ultra light Patagonia Rain Shadow line for protection. As warming layers we all used the Patagonia R1 Pullover. We all had a Patagonia R3 and a PrimaLoft jackets for warmth at breaks and stops. We all used the Patagonia Simple Guide Pants and Patagonia Alpine Guide Pants. Make sure you have a few extra to change with as its extremely dusty and dirty. I used CRUX eVent shell and a CRUX Torpedo sleeping bag. We all had light 40/45 liter back packs with taped seams. Non of us found gaiters to be of any use.

 

[E9climbing]

Nagra kommentarer

Jag tycker man ska undviak foljande:

1. Att sova i sista cmap "Barufo" . Det ar kallare an "Karanga" och ingen som foljer den gangse "planen" for acklimaisering ar sa pass bra aclimatiserad att de far nagon vettig aterhamtning i Barufo camp.

Det blir en langre dag men langt mer bekvam.

Rent fysiologiskt ar ingen riktigt acklimatiserad da det tar ca 3 veckor for kroppen att producera nya rodablodkroppar.

2. Ga inte pa natten. Jag kan for mitt liv inte begripa denna strategi. Ar man inte van att ga pa natten sa gar det bara en massa onodig enerig plus det ar mycke kallare. Det ar sa kort toppdag att det ar helt onodigt.

3. Vill tank noga pa att drick och ata ratt under hela veckan.

4. Ga aldrig fort sa att ni far hog puls. Det ar helt onodigt och det hindrar en bra acklimatisering. Det ar sa korta dagar att det ar onodigt att ga fort.

5. Ratt klader. Nastan alla jag sag var HELT fel kladda...


Som Christoffer Hedman sager sa forstorar nog nastan alla som varit dar det hela. Det ar nog enklare att ga upp pa Killi an att ga upp pa Kebenikaise med undantag fran att man maste ha koll pa sin kropp.

 

[avslutad201208]

Som Christoffer Hedman sager sa forstorar nog nastan alla som varit dar det hela. Det ar nog enklare att ga upp pa Killi an att ga upp pa Kebenikaise med undantag fran att man maste ha koll pa sin kropp.

Jag har då aldrig sett folk kollapsa och bli nerburna på bår från Keb.. Det största problemet som jag upplevde är att alla är tämligen utlämnade åt sina guider och deras tempo, vi hade mycket lite att säga till om själva. Hade jag gått själv hade jag valt en helt annan approach..

 

[thoand]

Kilimanjaro för längesedan...

1970-72 bodde jag i Tanzania (ca 800 m höjd), och i januari 1972 var jag upp på Kilimanjaro tillsammans med ett par kompisar. Ingen av oss hade någon erfarenhet av höga höjder tidigare. På den tiden var det inte tal om annat än 5-dagarsturer. Tre övernattningar på väg upp, på toppen vid soluppgång dag 4 och en övernattning på väg ner. Övernattningarna var i enkla plåtskjul som var väldigt kalla. Vi blev hela tiden uppmanade att ta det "pole-pole" (lugnt). Själv kände jag inget förrän jag vid övernattning på 4600 m glömde att ta det lugnt, och sprang till dasset (utan att det var bråttom). Då fick jag huvudvärk som satt i ända till jag kom ner på lägre höjd igen.
I övrigt klarade vi oss bra och såg inga som hade problem. Däremot hörde man talas om sådana som fått hjälpas ner. En annan kompis som varit på Kilimanjaro tidigare, en ganska vältränad norrman fick problem och hade vänt en bra bit innan toppen. Däremot hade austreliensisk lärarinna, nästan fyrkantig och totalt otränad, kommit upp. Det handlar alltså inte om kondition.

Verkar som det är mer komplicerat nu för tiden, eller var det så att man inte visste bättre för 40 år sedan.

 

[avslutad201208]

I used ultra light (Gore-Tex) La Sportiva trail running shoes for the entire duration of the trip including summit day. The rest of the group opted for light weight Gore-Tex La Sportiva trekking boots for better ankle support on the summit day all other days they used ultra light trail running shoes.

Imponerande, jag hade nog inte pallat det i -15 och 15-20 m/s som vi hade...

Tycker alltid det händer en massa skit omkring mig när jag är ute och reser.. När jag var i Marocko för någon månad sedan så fick en engelskman såpass allvarlig höjdsjuka att han fick bäras ner på bår mitt i natten... från Refuge de Toubkal på enbart 3200 möh..