min sista PT-timme

På min senaste PT-timme, som också blev min sista, nämnde jag oförsiktigt att jag har svaga fotleder. Tränaren sa åt mig att ta av mig skorna och till min fasa märkte jag att han försökte engagera mig i något slags balansträning. När jag gång på gång satte ned foten sa han åt mig att inte göra så, utan parera, och jag förklarade att det klarar jag inte; jag gör fel därför att jag inte kan göra rätt. Jag har mer eller mindre gett upp, eftersom jag bara mår dåligt åt att misslyckas jämt.

Han menade att det var fel inställning, men avbröt diskussionen rätt fort, han var tämligen arg.

Nu har åtminstone sju sjukgymnaster och tre tränare varit på mig om min
dåliga balans, men varför vågar ingen säga sanningen - att den är så dålig att den inte går att träna upp? Jag skulle inte ta illa upp, utan bara känna lättnad. För den som inte kan/vill se eller förklara en så enkel sak har jag inget förtroende.

För några år sen gjorde jag en del test hos en annan PT. I balanstestet misslyckades jag totalt - jag skulle t ex stå på ett ben med slutna ögon, men tappade balansen direkt. När jag nämnde min dåliga balans för en bekant, som händelsevis är leg. sjukgymnast, sa han att den perfekta övningen är att balansera på ett ben med slutna ögon, alltså precis det jag inte kunde. Jag har misslyckats tusentals gånger, men alla jag testat på står i minuter utan att röra sig.

Det ledde inte till att han föreslog några steg på vägen, utan han sa bara att man ska "våga misslyckas", vilket jag redan är expert på.

Nu har jag gått hos den här tränaren i 4 år, vilket är en lång tid. På sistone har jag märkt att det inte händer något nytt, och han kommenterade detta faktum själv - så han indirekt uppmanade mig att sluta gå hos honom. Ska jag nå längre, och t ex klara övningar
som engagerar flera muskler, behöver jag redskap (t ex stång) och maskiner, som jag naturligtvis inte äger.

Jag kom in på träning för 8 år sen efter en trafikolycka, och det var nödvändigt; jag hade skadat och försvagat muskler på den sida där jag föll vid kollisionen. Sen har jag fortsatt men idag vet jag knappt varför jag tränar alls. Jag har rätt kraftiga lår och ett par sjukgymnaster har kommenterat mina benmuskler. Men vad ska jag med dem till? Jag springer rätt mycket, kanske fyra mil i veckan,
och känner mig ofta tung i benen -är inte bara dessa muskler i vägen?

När jag var som bäst att springa, i 40-45-årsådern, tränade jag inte styrka alls, och mådde väldigt bra. Jag tänker fortsätta att springa så länge det är skönt och inte går patetiskt långsamt, men jag vill gärna ha lite mer kraft i löpningen. Så kanske jag ska kontakta en PT som specialiserar sig på löpning, för ett par träffar.

Personkemi och individuell bedömning är viktig inom medicin och träning. Förmågan att lyssna också.

Thure

Var bor du?

Bor du i en storstadsregion så brukar det ju finnas rätt många tränare att välja på. Både sådana som tränar inne och ute. Med och utan redskap. Som kör löpning eller annan träning du tycker är rolig. Men även mindre orter brukar ju ha ett gäng folk som är tränare.

Det är ju mycket att kräva att få gratispass för att se hur en person är som tränare. Däremot en träff för att känna av varandra och du ska kunna förklara vad du vill och dina problem. Det är ju även upp till tränaren att känna om denne vill ha dig som klient. Det går ju åt båda hållen så att säga.

Så leta vidare efter någon som kan hjälpa dig. Jag har svårt att se att din balans inte kan bli bättre. Eller är det så att du inte har en endaste muskel eller sena kvar i fotleden? Då borde du ju inte kunna gå och stå och än mindre springa.

Hjälp dig själv.
Nu har du såpass mkt erfarenhet att du klarar av det. Du känner dig själv bäst.
Bestäm mål och delmål. Läs på lite om träning, använd sunt förnuft och din kännskap om dig själv. Bestäm strategi och utförande. Genomför och utvärdera.
Gör detta om och om igen tills du är i mål. Du kommer att lyckas och vägen dit kommer att berika ditt liv.

Jones sa:

Bor du i en storstadsregion så brukar det ju finnas rätt många tränare att välja på. Både sådana som tränar inne och ute. Med och utan redskap. Som kör löpning eller annan träning du tycker är rolig. Men även mindre orter brukar ju ha ett gäng folk som är tränare.

Det är ju mycket att kräva att få gratispass för att se hur en person är som tränare. Däremot en träff för att känna av varandra och du ska kunna förklara vad du vill och dina problem. Det är ju även upp till tränaren att känna om denne vill ha dig som klient. Det går ju åt båda hållen så att säga.

Så leta vidare efter någon som kan hjälpa dig. Jag har svårt att se att din balans inte kan bli bättre. Eller är det så att du inte har en endaste muskel eller sena kvar i fotleden? Då borde du ju inte kunna gå och stå och än mindre springa.

Klicka för att se resterande...

Linköping är ingen storstad men det dräller av gym och instruktörer. Jag har blivit tipsad om en som jobbar på FRISK, 30 år, entusiastisk löpare och f ö organisatör av Linköpings halvmara som i år går för andra gången. Och han har sprungit Göteborgsvarvet på 84.(min bästa gick på 80.30; då var jag knappt 44, men banan var lätt och man slapp trängas).

Så jag ringde honom och vi kom överens om preliminärt två PT-timmar. En skulle handa om löpteknik - jag märker att de som springer om mig (40-45 år yngre, förvisso) har mer kraft och längd i steget, fast kanske samma takt. Jag blev oerhört glad över förslaget att göra det utomhus, inget löpband. Så du cyklar efter, undrade jag. Nej, jag springer med. Det lätt väldigt förtroendeingivande.

Den andra skulle handla om styrka, att vi går igenom mina övningar och benar ut vilka som är bra för löpningen, t ex för hållning och rörlighet. Jag har hyfsat starka ben, men kanske fel styrka. Mitt starkaste
parti är magen.


Om det biir en fortsättning sen vet jag inte, kanske någon uppföljning längre fram. Kanske en genomgång av själva löpprogrammet, kvalitet och sådant. Jag erinrar mig att jag inför min första halvmara (87.30)
i tio års tid bara sprungit långt, aldrig kvalitet. Fyra år senare körde jag kvalitet en månad
och färbättrade min tid med 7 minuter … Det handlar förstås om helt annan fart när man är 71



Balans handlar väl inte så mycket om muskler. Det sitter i hjärnan, antar jag. Jag har medfött dålig
balans, jag lyckades t ex aldrig lära mig åka skridsko.

Standardtestet är att stå på ett ben med
slutna ögon. Det sägas att folk i min ålder, som aldrig prövat förut, sätter ned foten redan efter 10 sekunder.
Jag kanske klarar 4 sekunder med vänster, kanske lite mer efter intensiv kamp. På höger går jag omkull direkt. När jag försöker godtycklig övning känns det ofta bara fel att försöka med höger. Så redan det säger nånting om en obotlig skevhet i proprioceptionen.

En standardövning är Draken. Man fäller överkroppen framåt, fria benet rakt bakåt, parallellt med golvet; i händerna en viktskiva som man sänker mot golvet. Sen ska man resa sig och lyfta vikten över huvet,
och samtidigt häva sig på tå. Det sista är inte att tänka på; utan det momentet kanske jag klarar 6-7 upprepningar på vänster fot (ibland) och ingen på höger. Så illa är det.

Nu har vi haft vår första tekniktimme. Jag sprang hemifrån ned till gymmet på stan, därifrån joggade vi ut på Stångebrofältet. Det första jag gjorde var en rundslinga på c:a 3 minuter. Sen gick tränaren igenom tre olika saker att öva på för bättre steg - det blev flera ryck på varje moment, därpå sex 60(?)-metersryck där allt skulle kombineras. Som avrundning den första slingan igen, som till min stora förvåning gick aningen snabbare. Tränaren menade att jag nog hade kondition som en 40-åring. En rätt otränad sådan menade jag - vid knappt 40 sprang jag dock min första halvmara, på drygt 87 minuter. (4 år senare sprang jag min bästa, 7 minuter snabbare - en månads kvalitet gjorde den stora skillnanden).

Det här påverkar upplägget av mina kommande kvalitetspass, lite teknikövning först och sen korta ryck på tisdagar och långa på lördagar, med uppmärksamhet på tekniken.

Nästa träff ska vi ta upp styrka, vad ska jag behålla och vad ska jag lägga till om jag prioriterar löpstyrka (och därmed ökad löpglädje).
Jag behövde omväxling mot gamla rutiner. Och vi kommer inte att samarbeta i fyra år, jag tror det blir två träffar till.

Ge tränaren en chans till

Det låter som om du har hittat någon som kan hjälpa dig framåt mot dina mål. Mitt tips är att ge tränaren några timmar till för att hjälpa dig.

Jag jobbar själv som pt emellanåt. Och jag tycker själv att det är både irriterande och olyckligt med kunder som jag ser tar till sig av det jag hjälper dom med men som är nöjda efter bara ett par gånger.

Det bästa är om du som kund kan berätta för tränaren hur långt upplägg du tänkt dig. Om jag som tränare vet att jag bara har tre gånger på mig så kommer jag att lägga upp träningen på ett visst sätt för att maximera din inlärning under dessa tre gånger. Medan om jag vet att jag har 10, 20 eller 30 gånger på mig så kommer det att se annorlunda ut.

Ibland så köper kunder några timmar men jag vet inte om dom kommer fortsätta eller inte. Då är det svårt för mig att veta vilken nivå jag ska lägga det på.

Så mitt förslag är att ge det 5-10 gånger till. Och berätta att det är det du kommer att köra så att tränaren vet. Du kan till och med säga att du inte kommer att köpa några fler timmar efter det så att tränaren inte försöker sälja på dig mer. Ärligt och bra och ni kommer båda bli som nöjdast.

ag tar nog ett tillfälle i sänder och bokar ett pass när jag verkligen har ett ärende. Före min senaste tränare hade jag besökt två andra. Med den ena blev det kanske fyra tillfällen; jag slutade när hon inte alls höll sig till det ämne jag bestämt utan skulle lägga sig i en fysioterapeuts arbete med en axelskada (sånt betalar jag på skatten). Med den andra blev det endast ett tillfälle; hennes nedlåtande och distanserade attityd gjorde mig gråtfärdig - jag har aldrig känt mig så förnedrad. "Du vet var jag finns" sa hon och, ja, jag vet vad jag ska undvika framgent.

Så med den min senaste blev det längre; jag uppskattade t ex att han i början snarast överskattade mig - hellre det än dalt, ty då vet man att han vill att jag ska bli bättre. Och det har också blivit nästan fyra år. Men han vill ha en fortsättning där jag tränar på plats en gång i månaden under hans överinseende och jag dessutom löser gymkort och rnar där minst en gång i veckan. Det finns sunkigare gym än detta, men miljön är hemsk med fasansfull musik och TV-monitorer i vartenda hörn; dessutom misstror jag maskiner. Jag vill träna funktionellt och naturligt, mest med kroppsvikten. Löpning betraktar jag knappt som träning, det är en sådan naturlig och avspänd aktivitet, som tar mig lite varstans.

Idag sprang jag mitt ena backpass (mitt andra är nog rätt geggigt än så länge), efter en 5-6 korta ruscher, med uppmärksamhet på frånskjutet, som den nye tränaren lärt mig, hela tiden. Det gick fortare och lättare än någonsin. I morgon ska vi som sagt gå igenom en del av mina styrkeövningar för ben, rygg, buk och rumpa (jag har samlat på mig en del!) - jag vill i första hand behålla dem som hjälper löpningen och som är roligast att genomföra. Sen får vi se vad ämnet kan bli nästa gång. Jag tror att när det gäller löptekniken har jag nog bara anammat en tredjedel - det känns extra viktigt, när åldern (jag är 71) sakta men säkert gnager på konditionen.

Nog är väl det normala att man besöker en PT ett fåtal gånger och sen fortsätter på egen hand? Billigt är det ju inte - just nu 650 kr, tidigare 700.

Ännu en PT dumpad.

Jaha, så var ännu en PT förbrukad. Idag skulle vi haft ett uppföljande teknikpass på Stångebrofältet, kl. 9. Jag var ordentligt förberedd, gjorde en hel del rörlighet hemma på morgonen och joggade sedan iväg till stan, drygt 3km, med ryggsäck med ombyte till vanliga kläder.

Väl framme vid gymmet körde jag ilte extra övningar, ass-ups, på en parkeringsplats i närheten. Tämligen punktligt kl. 9 ringde PT:n till gymet och meddelade att det blivit något "missförstånd" eller "dubbelbokning", och att han skulle ringa senare och komma överens om ny tid. Jag gick ned och duschade, begärde sedan mina pengar tillbaka och meddelade
att det var alldeles onödigt att ringa upp mig. Det var tredje eller fjrde gången något sådant händer mig och denna gång hade jag inget tålamod kvar.

Min första ringde återbud en eller timmar före planerad tid. Det kom sedan att bli fyra besök - det fjärde använde hon till något helt annat än jag beställt, en otillbörlig inblandning i en fysioterapeuts arbete. Redan första gången försökte hon finta mig; jag skulle göra Cooper-test på löpband ,
men jag sprang så konstigt - jag kan inte springa naturligt på löpband, alldeles för rädd att göra fel och skada mig - att hon ville skjuta upp det för att kunna klå mig på mer pengar.

Min andra dumpade jag efter en enda gång. Jag hade berättat att jag hade högt blodtryck (precis vid vårdens övre, högt satta, gräns). Hon mätte mitt blodtryck och förklarade sedan att jag skulle vara nöjd - inte ett ord om hur jag skulle träna eller äta för att komma ned i normala värden. Jag var gråtfärdig av förödmjukelse när jag gick därifrån.

Min tredje, som jag alltså slutade hos för en månad sen, blev det fyra år hos. Det har inte varit konfliktfritt och i efterhand undrar jag varför det blev så lång tid. Jag inser att vi höll på minst två år för länge. Och nu senast blev det så dålig stämning att det inte gick att fortsätta. Han hade också idéer om att jag skulle träna på gymet (avskyvärd miljö) och att jag på PT-timmarna skulle träna under hans överinseende istället för att bara lära mig, och följa upp, nya övningar. Slöseri!

Och med den här blev det alltså två timmar.

Jag tror inte jag orkar leta upp någon ny PT.

jag har tränat i hela mitt vuxna liv och skulle aldrig drömma om att anställa en pt. jag gör balansövningar på en rund platta utan problem, jag har testat att blunda samtifdigt som jag står på ett ben men det funkar inte. trots det anser jag inte att jag har dålig balans.

jag blev en gång ordinerad till en sjukgymnast för mitt knä, han kollade väldigt noggrant och ordinerade vissa övningar. från början skulle jag komma dit och göra övningarna på deras gym och givetvis betala för det men det sa jag direkt nej till. sedan träffades vi två gånger varav han hela tiden la till öviningar för att stärka upp mitt knä, men jag sa till att det var en skadad menisk som inte går att träna bort. sedan skildes vi åt. vad jag vill säga med detta är att det ibland finns en övertro på pt/sjukgymnaster osv.
själv vet jag exakt vad jag behöver, annars läser jag till mig det istället för att betala 500+ kronor för rådgivning.

Det har inte så mycket med åsikter att göra. Kan man inte balansera med slutna ögon (30 sekunder på ett ben brukar vara riktmärket) så har man allvarliga brister i proprioceptionen, alltså dålig balans.

Alla jag testat på - och de hade aldrig prövat förut - står i minuter utan att ens röra sig. Jag är alltså det stora undantaget.

Det finns nu åtskilliga andra kriterier för min del. Några hundra meter från min bostad finns ett utegym med en balansbom i tre delar. Alla jag sett går fram och tillbaka på den där bommen - jag kan inte ta ett enda steg utan att trilla av, vilket är sämsta möjliga prestation. Men jag inrättar mitt liv därefter.

En bekant, som råkar vara legitimerad fysioterapeut, menade t ex att jag med min dåliga balans borde springa i brötig terräng, just därför. Det vore tvärtom ganska dumt eftersom min dåliga balans höjer olycksrisken. Jag springer alltså på asfalt, småvägar och banade stigar. Trots den försiktigheten har jag (3/10 2011) snavat på en liten stubbe och dragit axeln ur led och på köpet förlorat mycket av styrka och rörlighet på den sidan. Jag undviker nu också all balansträning eftersom jag bara känner mig dum och värdelös av att misslyckas hela tiden. Alla andra kan.

När det gäller PT ska man iaf inte gå regelbundet hos någon som jag gjorde i fyra år (dock endast fyra gånger det sista året). Man ska gå dit med specifika mål.
Den här PT:n har t ex hjälpt mig med löparknä (vållat av andra aktiviteter än löpning) när landstingsvården inte hade tid med mig - och telefonrådgivaren bara sa åt mig att dra ned på mina aktiviteter och ihärdigt förnekade att det fanns
övningar (samma terapeut har jag tidigare dåliga erfarenheter av).

Jag har fått åtskilliga uppslag av honom, men vi kunde ha klarat av allt på kanske en tredjedel av tiden. Jag baxnar när han nu föreslår att vi ska träffas en gång i månaden, att jag ska träna där, under hans överinseende och dessutom lösa gymkort (jag hatar miljön, idiotmusiken, TV-skärmarna och alla fåniga maskiner). Det senaste året har egentligen inget hänt.

Den här allra senaste träffade jag alltså två gånger - den uteblivna timmen igår skulle ha blivit den sista, men den tid jag hade gick förlorad. Efter den första löptimmen på Stångebrofältet har jag fått tillbaka åtskilligt av löpkraft och löpglädje. Hur jag skulle läst mig till detta är oklart - t ex T Reckmans bok finner jag i viktiga delar obegriplig och andra böcker innehålle bara en mängd fåniga övningar i "löpskolning" som att sparka sig själv i rumpan (vilket jag inte kan), iställetför att gå rakt på sak.

Av fysioterapeuter har jag överlag goda erfarenheter. 1999 kände jag för första gången av buktande disk(ar) - jag anvisades en terapeut som lärde mig McKenzie - efter ett par veckor var besvären borta.
Ett par år senare hade jag stora problem med en förbening i vänster hälsenefäste. En terapeut anvisade ett program som skull få mig tillbaka på banan, och det lyckades.

I februari 2008 blev jag påkörd av en bil på en cykelöverfart och föll illa. Jag fick frakturer i bäckenet, radius och armbågen, allt på vänster sida, slet av en tumsena och blev ordentlig försvagad i rump-och lårmusklerna. En läkare menade att det skulle ta tre månader innan jag kunde gå utan smärta, sen skulle det ta ett par månader att träna upp förtvinade muskler. Jag kunde inte räkna med att vandra i franska Alperna i slutet av juni, sikta på augusti.

Jag ordnade tid hos den förstnämnda terapeuten, hon med McKenzie, och
med hennes hjälp lyckades jag träna tillbaka benstyrkan och få tillbaka det mesta av rörligheten i armbågen. Efter 3 månader, i början av maj, vandrade jag utan smärta från Åby till Katrineholm, minst 7 mil. Den 18 juni gjorde jag min första etapp i Frankrike.

Det kan räcka som exempel.

Det har inte så mycket med åsikter att göra. Kan man inte balansera med slutna ögon (30 sekunder på ett ben brukar vara riktmärket) så har man allvarliga brister i proprioceptionen, alltså dålig balans.

Klicka för att se resterande...

kan du länka till något som styrker detta? det skulle vara intressant.

angående resten: dina personilga upplevelser av pt/fysioterapeuter skiljer sig från mina, vilket framgår av dina långa exempel.
det finns egentligen inget mer att säga om detta.