Slalom - ett av livets mysterier!

Ibland känns det som om man har bly i benen, klister under skidorna och totalt har glömt bort hur man egentligen står på ett par skidor! Om det vill sig riktigt illa vill säga. Men vad är det då som gör att vi orkar hålla på? Att vi inte går hem med skidorna till sågbocken och tänder en mysig brasa istället? Kanske finns en del av förklaringen här....


Fick en dag e-post från en god vän som undrade om det aldrig någonsin blev långtråkigt i backarna och hur man höll ”elden vid liv” så man inte ledsnar? Jag tyckte det var en så bra fråga att jag känner att jag måste dela med mig av det svar jag skrev! Då kanske några till förstår vad det är som gör det hela så speciellt.... om någon mot alla odds skulle tveka menar jag!

Jag har själv ställt mig den frågan 1000 gånger (varför man inte ledsnar och hur man orkar hålla på), främst de dagar då det inte gått så bra ute i backen, och inte minst då man varit iväg och kämpade med midjedjup lössnö i Frankrike!! För att ge ett svar på detta finns risken att du kommer att få läsa ditt livs längsta kärleksförklaring till skidåkning.


Vad är då hemligheten? Ja ett av knepen är att hålla sig med modern utrustning, åtminstone någorlunda modern. Kanske inte nuvarande säsongs värsta skidor och goggles och så men utvecklingen går så ruskigt fort på materialsidan att det sägs att man bör byta skidor vart 3:e år om man har möjlighet till det.... Men man kan ju alltid hyra om man inte vill köpa nytt!

Jag kan ta min mamma som exempel: hon har åkt på samma raka lagg i flera år nu. Men i fjol (2002) så hyrde hon ett par carvingskidor i Bydalen och blev helfrälst! Det är ju som så att du kan stå och harva på till en viss gräns i samma utrustning i din utvecklingsfas, men för att utvecklas som skidåkare (och det vill man ju!) så kan nyckeln till nästa nivå vara att byta skidor och pjäxor. Många tror att det bara hänger i skidorna och visst, till större delen gör det säkert det, men jag kan lova att dagens pjäxor är betydligt bekvämare än de var för 10 år sedan! Och med bekvämare pjäxor = mindre ont i fötterna = njuta en hel dag av åkningen dvs du kan koncentrera dig obehindrat på vad du gör med skidorna utan att slippa tänka på att du måste in för att spänna upp pjäxorna och tina upp fötterna innan du förlorar känseln i dem, och då är inte problemet för små pjäxor! Faktum är att mellan 60-75 % av Sveriges skidåkande befolkning har för stora pjäxor! Och oftast är det expeditens fel när du köpt pjäxorna som har för lite kunskap! En ny pjäxa skall invändigt vara lika lång som din egen fot! INTE samma storlek som dina vanliga dojor! Sedan skall du endast ha en socka på foten - helst en slalom socka som är helt utan sömmar och därför minimerar risken för evenuella skavsår och inköp av dyra Compeedplåster.


Angående skidorna då? Ja redan på "Stenis" tid så experimenterades det med skidor som hade mer midja dvs. precis som våra carvingskidor.... men det slog aldrig igenom. Om du tittar på två åkare, en som åker på ett par gamla raka lagg och en som åker på carving så ser du snart att den som åker på de raka gärna ”trampar om” (lyfter på ena foten) när han svänger samtidigt som själva svängmomentet då han åker en så kallad skärande sväng (kantställer skidorna i svängen) blir mycket mer fysiskt krävande. Han som åker carving däremot har möjligheten att åka mycket mer fysiskt ekonomiskt. Han slipper ”trampa om” då det räcker med att han viker in knä och höft och åker lite mer bredbent för att inte knuffas omkull av centripetal (inte centrifugal) kraften. Han måste dock hålla emot hela tiden men inte lika mycket då skidorna gör stor del av jobbet åt honom! Det räcker faktiskt att han då han skall gå in i en högersväng kniper med stortån (!) på bergsskidan för att skidan skall ge efter in i svängen. Man kan faktiskt jämföra gamla raka skidor och carving med att köra tvåhjulsdrivet och fyrhjulsdrivet på vinterföre – som kan vara allt mellan is till nysnö. Vad föredrar man då?


Vad kan vi då dra för slutsats av detta? Ja ju lättare något är desto roligare är det! ”Men blir inte alla åk likadana efter ett tag?” – Nej, genom att de yttre förhållandena ständigt förändras (dels kanske på grund av olika snötyper och väder eller för att vi kanske väljer en svårare nedfart) erbjuds det oändliga möjligheter till nya utmaningar. Man måste nog vara lite av en fighter för att vilja utvecklas och kanske lära sig att åka på nya underlag och i nya omvärldsförhållanden. Men samtidigt skall man ju inte fightas i onödan – det är här frågan om ålder på utrustningen kommer in.


”Så hur håller man då lågan uppe i backen?” Svaret på den frågan är: ha så kul som det går i backen! De åken som inledde min helg kan jag säga på en gång var bland de sämsta jag gjort, för att inte tala om dem förra helgen! Jag kunde lika gärna ha packat ihop och åkt hem om jag inte istället satt mig ned och ändrat mitt fokus. Från att ha tänkt ”vad gör jag för fel som gör att det inte känns bra?” - till att tänka ”vad gör jag när det känns rätt och jag hittar flowet?” Det kan låta löjligt men svaret är: jag åker för att ha kul! Och det jag presterar gör jag bara för min egen skull, inte för att bevisa något för någon annan! Resultatet av detta blir att jag slappnar av, vågar luta mig fram i pjäxorna, blir inte rädd för att köra omkull – och skulle jag göra det så vet jag att jag inte har misslyckats utan istället hittat min - för stunden! – gräns av vad jag kan prestera, dvs. jag lär mig något av det och bara jag slappnar av när jag far som en vante så vet jag att skaderisken blir minimal och jag kan åka resten av dagen. Jag vet också att jag då kan fortsätta att tänja på gränserna –utan att för den delen köra vårdslöst och utsätta andra för fara. Samtidigt måste jag ha i skallen att gränsen jag pratar om är något dynamiskt/något jag kan tänja på och då och då flytta fram då jag är tekniskt redo för det!


Herre gud, jag får skidåkning att låta så komplext! Men det är det inte! Jag ser det som så att så länge jag har kul på skidorna och kör med rätt inställning i huvudet så är mina utvecklingsmöjligheter oändliga! Sedan får man inte tro att jag kan klara allt själv! Jag måste – liksom vilken hjälmfoting eller vilket proffs som helst (utom möjligen Herman Maier då…) – ha en förebild att titta på och vara lyhörd för alla de tips och råd jag kan få OCH våga testa dem! Är det dessutom ett knep som jag vet kan fungera så är det bara att träna tills man fixar det! Skulle man mot all förmodan tappa gnistan så får man bryta mönstret helt och gå emot allt normalt man brukar göra! Ligger man och pressar carving dagarna i ända i samma backe tills man slitit ut manchestern, så är det kanske dags att testa lössnö? Då lovar jag att det lossnar när du återvänder till pisten.

Angående lössnön som jag pratade om i början så kämpade jag själv med den i Frankrike. Det gick inte bra från början men tack vare att jag vägrade att ge mig så kunde jag stolt komma ned hem på centret en dag och få beröm av en av de äldsta skidrävarna (Peter) - han var impad! Gissa om jag då kunde förflytta min tillfälliga prestations gräns (och mitt självförtroende) en bra bit framåt & konstatera att jag tagit ett steg till i rätt riktning!


Kort och gott; så länge jag vill utvecklas på skidorna så kommer det aldrig bli träligt i backen och tanken på att man aldrig kan bli fullärd är också sporrande - INTE någon hopplös insikt, för sådana finns inte! Till slut kan man också sträcka det så långt att det är en livsstil, men det är en annan historia…