Tupungato vs. Corax - rond två
Tredje delen av Janne Corax artiklar från hans resor och äventyr i Sydamerika.
Av: Corax
Jeans och joggingskor till 6500 meter
Devin hade klättrat Pico Vallecitos blixtrande fort. En tredjedel av tiden de flesta använder för toppen och dessutom hade han gjort det relativt oacklimatiserad. Jag hade frågat honom om han ville haka på till Tupungato. Han såg antagligen viss misstro i min reaktion då han berättat att han inte hade annat än jeans och trailrunningskor och var snabb med att förklara att han jobbade i de skorna i ner till -30C i Kanada. - Och så är det egentligen ganska enkelt; blir det för kallt vänder jag. Jag gör mig inga illusioner om att klara en 6600 meter hög topp, off season och utan utrustning. Alla rekommenerar ju storskor i plast och dunkläder, så...se det som om jag är en trekkingpolare fram till berget. Jag köpte hans argumentation och dagen efter begav vi oss mot Tupungato, Sydamerikas fjortonde högsta berg.
Forsande floder som sveper med sig mulor
Berget, eller rättare sagt floderna på vägen dit, hade med lätthet besegrat Nadine och mig fyra år tidigare. Skummande forsar och frustration är mina starkaste minnen från den trippen. Från Chile är inmarschen lätt och relativt kort. Från Argentina är det en helt annan sak. De tre alternativen som finns är alla långa, trixiga vandringar fyllda av svåra flodkorsningar och höga, branta pass. Argentina är ett land där det är ytterst lätt att lifta på landsbygden. Då vi nästan var framme vid bergen stannade en man och ursäktade sig för att han inte skulle åt samma håll som vi. Han var bergsguide och hade klättrat Tupungato. Han varnade för floderna.
- Jag såg mulor svepas iväg som om de inte vägde ett dugg. Han avslutade meningen med ett snabbt svepande med handen, ackompanjerat av ett ljudligt "Whoooooosh!" Det var i januari, lade han snabbt till, då han såg våra reaktioner. Det är säkert bättre nu i april, men snälla, var försiktiga.
Stoppade av militär
- Negativo! Fan i helvete tänkte jag, men behöll leendet. Det lönade sig inte att ifrågasätta Argentinska arméns order och regler. Serganten ursäktade sig och avslutade walkie-talkiekommunikationen med högkvarteret. Vi var tvingade att vända tillbaka till staden för ett tillstånd. Det var nästan två dagars vandring dit. De tre soldaterna viskade lite inbördes och meddelade att en av dem kunde rida med en av oss till närmaste gård för att fixa skjuts till staden. Devin och Nico sadlade två mulor och red iväg från den lilla militärposteringen vid foten av bergen. Jag blev bjuden på en rejäl lunch och fick noggranna förklaringar om hur dalarna bortom posteringen såg ut. De verkade uppriktigt ledsna för vår situation. Devin och Nico kom tillbaka framåt kvällen. En markägare hade sagt till Nico att de inte hade att göra med om Devin och jag passerade över hennes privata mark, så hon tyckte det var helt onödigt att vi åkte till staden för att skaffa tillstånd. - Helt OK lösning. Bättre för er och inga problem ur regelsynpunkt, sa serganten. Vill ni inte sova över här? Det är sent. Dessutom ska vi grilla ikväll.
Tunas: inte tonfisk
Efter att ha sagt adjö till till våra militärpolare vandrade vi ut ur militärzonen och upp i bergen. Problemet med vår nya plan var att vi var tvingade att vandra över en 3000 meter hög bergsrygg. Med 35 kg på ryggen, stekande hett och i bitvis eländig terräng blev det en hård start på vandringen. Kondorer, guanacos (en släkting till llaman), små vattenfall och vackra vyer över bland annat Cerro Pabellón höll oss dock på strålande humör och allt gick helt enligt plan. Diaboliska taggbuskar, tunas, kantade den riktigt branta sluttningen ner till Rio de las Tunas, en snabbt fallande bergsflod som alla varnat för. Det var dock genast uppenbart att vi anlänt till området vid rätt tidpunkt av året. Vi korsade den vid flertalet tillfällen utan större problem. Bortsett från vår kassa start med militärzonen gick nu allt som på räls.
Cerro Pabellon
Tunas, växter direkt från helvetet.
Hullingarna var nästan omöjliga att dra ut.
Rio de Las Tunas. Devin gör sig beredd för en av de många korsningarna.
Branta pass
Klentroget stirrade jag ner mot moränen halvkilometern längre ner. Det var svinbrant! Mulor hade tvingats upp på sidan vi anlänt från, men på västsidan fanns inte ett spår eller stig att upptäcka. Paso El Fraile, var brant, mycket brant och för några ögonblick funderade jag lite på hur smart det egentligen var att försöka ta sig ner för de förädiska rasbranterna. Ett fall skulle garanterat få mycket allvarliga konsekvenser. ögonblicket passerade och jag blickade återigen mot målet med stort M. Tupungatos dramatiska östsida badade i solsken. Det gick ju inte att vända nu. Jag tog ett djupt andetag och hasade, surfade och gled ner i stenmoraset. Devin följde utan att tveka och jag var glad över att ha funnit en så tuff kompanjon.
Tupungato, Sydamerikas fjortonde högsta. Sett från Paso Fraile.
Break nedanför nord-östsidan.
Just denna egenskap visade han än tydligare två dagar senare. På grund av en felaktig koordinatangivelse var Paso de Tupungato, passet på början av toppkammen och tillika platsen där vi officiellt skulle anlända till chilenskt territorium, hade vi hamnat helt fel. Branta rasbranter, med överhängade risk för stenlaviner hade tagit oss nästan upp till kammen. Nästan var ett synnerligen vagt ord i sammanhanget eftersom en 60-80 meter hög vertikal vägg skiljde oss från själva kammen. Det hade gått att mycket energi under dagen. Penitentesfält, sten- och klippassager och småjävliga moränområden med underjordiska floder hade kantat vår väg sedan tidig morgon. Vi var tvungna att traversera under väggen, eller vända tillbaka till dagens startcamp.
Devin i ett mindre penitentesfält.
Lunch.
Under själva väggen var traversen relativt uthärdlig, om än brant och utan utrymme för misstag. Det var på platserna där väggen öppnade upp sig med branta couloirer det var riktigt otrevligt. Sen eftermiddag. Isen och de fastfrusna stenarna i couloirerna lossnade utan förvarning och dundrade rakt ut ur portarna i väggen. På dessa ställen var också underlaget synnerligen förädiskt eftersom det som såg ut som vanlig sand i realiteten kunde vara svartis med ett pudrat lager sand på ytan. Blickande uppåt för att undvika bombardemang och neråt för att vara säker på att man inte satte foten på en isfläck, som utan tvekan resulterat i långa fall och garanterad katastrof.
Futtiga" 60 meter upp till kammen.
Silvertejp och dåligt väder
Den chilenska jordbävningen såg ut att ha gjort sitt även på Tupungato. Då väggen slutligen försvann vid Paso Tupungato, byttes den mot en 45-50 grader brant sluttning full av färska bevis på rejäla stenlaviner. I halvmörker klättrade vi de sista meterna mot passet med andan i halsen. Vissa stenblock i tvättmaskinsstorlek lossnade utan förvarning bara man petade på dem.
- Mina skor är döende, upplyste Devin då han slutligen kom upp på kammen. Har du silvertejp? Stora hål. På flera ställen på hans joggingskor.
Sista biten till passet. Extrem rasrisk.
Alpenglow på Tupungatos nordsida
Lenticulares, de i Anderna så fruktade molnen började dyka upp direkt på morgonen. De följdes snart av nästa riktigt dåliga tecken: whisps.
- Oh, a sundog.
Det här blir bara bättre och bättre, konstaterade Devin sarkastiskt och knäppte ytterligare ett kort mot solen, som var omgiven av en gigantisk regnbågsfärgad gloria. Vi nådde en fin campingplats på 5600 meter och beslutade oss att stanna. Blev det kasst väder, vilket allt indikerade, var det bättre att inte campa för högt.
Camp vid gränspasset.
Cerro Polleras
Break på väg upp
Camp 5600m
Ovädret bröt ut strax efter solens nedgång. Känslan av hur orättvist livet kan vara ibland infann sig. Perfekt väder i över en vecka och så brakar det löst precis lagom till toppdag. Vi hade dessutom inte räknat med proviant för mer än 12 dagar och hade redan börjat gå ner på mindre intag. Det fanns inte mycket att spela på. Över stormens ylande och tältens pisksnärtsljud hörde jag Devin riva av silvertejp i tältet bredvid.
Kall och blåsig toppdag.
Det hade mojnat en del då morgonen grydde. Jag var fast besluten om att sälja mig dyrt. Det hade dessutom varit en kall natt och surt kastade jag i min linsburk i grytan med morgongröt. Vätskan i den var bottenfrusen och jag var tvungen att tina mina linser. Devin var inte på hugget. Han verkade frånvarande och slö. Höjden påverkade honom, så mycket var uppenbart, men han berättade att han bara hade en ytterst lätt huvudvärk. Tyvärr insåg jag tidigt att han skulle få problem. Slow motionrörelser och han missade den avtalade uppbrottstiden från lägret. Prick klockan tio vandrade jag iväg. Devin försäkrade mig om att han var OK, men behövde lite mer tid eftersom det varit en hård natt.
En kort, skarp våg av hat sköljde över mig då jag såg kadavret av en mula, på drygt 5800 meter. Varför inte flyga helikopter hela vägen upp? Jag förstår användandet av mulor så länge det finns stigar, men det saknar logik att piska dem upp för bergsidor som är så branta att man ibland nästan måste klättra med både händer och fötter.
Tupungato har två huvudrutter mot toppen från nordsidan. Canaletan i mitten av en bergvägg och lättare isklätting på nordöstsidan. Jag valde den förra eftersom vindfaktorn nu börjat påverka mina händer. Jag kände inte fingertopparna. återigen slogs jag av att jordbävningen härjat även här. Enorma stenblock hade nyligen rasat ner och ljusare partier på bergsidorna vittnade om var en del av dem kom ifrån. Det var stundtals brant. Grad tre på rutten klippa. Hade tydligen tappat bort normalrutten, eller existerade den inte längre i sin tidigare tappning. Långt nedanför mig såg jag Devin och hoppades innerligt att han mådde bra. Det var inte en plats för höghöjdsyrsel.
Ovanför canaletan.
Revansch
Vinden blåste mig en än gång ur position och jag satte på mig stegjärn. Det funkade inte längre att gå längs kammen. Isfälten under den första falska toppen var definitivt att föredra. Huvudtoppen nåddes utan några större problem och känslan av revansch och att jag mu plockat ut ett horn ur sidan infann sig. Det var den åttonde april. Ingen hade nått toppen sedan januari enligt den detaljerade topploggen. Anderna bredde ut sig åt alla håll och det kändes verkligen att man var i hjärtat av den gigantiska bergskedjan. Trots vinden kunde jag inte låta bli att stanna relativt länge på toppen. Det var så vackert! Ett av dessa ögonblick man inte glömmer.
Toppen av Tupungato
Höjdsjuka
Jag valde isen framför canaletan på vägen ner. Devin rörde sig i slow motion. Han blev oerhört besviken då jag upplyste om hur långt det var kvar till toppen. Han ville inte vända, men insåg att med nuvarnade takt skulle han nå toppen vid sjutiden på kvällen. Han suckade, ryckte på axlarna och vände neråt. Vi vandrade ner under tystnad. Jag frågade hur hans fötter och ben fixat kylan. Inget svar. Han var helt plötsligt hundratals meter bakom mig. Då han sent om sider anlände till campen berättade han att höjden verkligen slagit till. Han hade migrän och mådde allmänt kasst.
Tillståndet var detsamma då vi dagen efter började bege oss neråt. Jag började bli orolig och funderade på om det kanske hade varit bättre att gå ner redan kvällen innan. Som tur var släppte symptomen då vi började närma oss passet. Lättnadens suck. Jag hade så smått börjat överväga om det inte var bättre att ta sig ner snabbt och ut från bergen via den lätta, korta och problemfria chilenska rutten. Problemet med denna plan var dock relativt oroande: vi skulla anlända på en plats som inte hade en legal gränspostering. Det var som bäddat för strul.
Bergsformationer som överlevt jordbävningen.
Typiska vyer i området.
Ny väg ut - mot den vilda floden
Vi ville inte under några omständigheter vandra upp för Portozuelo del Fraile igen. Hur Paso Santa Clara än såg ut borde det vara lättare. Det var egentligen bara en sak som oroade oss: Rio de Santa Clara, floden där bergsguiden sett mulor svepas iväg nedströms. Passet var enkelt på båda sidor. Så var även början av floddalen. Floden var inte av storlek som skrämde oss det minsta, men våra kartor visade att fler och fler flodarmar ledde ner i huvuddalen. Ett annat problem var att vi inte hade rätten att passera militärposteringen vid Santa Clara. Maten var också snart slut. Vi började få bråttom.
Devin, på väg ned för en brant sluttning (mitt i bilden).
Vår plan blev enkel: vandra på så länge vi orkade och detta skulle förhoppningsvis innebära att vi tog oss förbi checkpointen efter solens nedgång. Den senaste av floderna som föll in i dalen var lika stor som den vi följt de senaste timmarna. Vattenmängden fördubblades. Vi var dock hoppfulla eftersom den gamla gruvvägen vi följde hela tiden hållit sig på samma sida, på sidan alla kartor visade att den skulle vara på. Det började mörkna. Devin svor till och nickade neråt dalen. Därnere kunde man skönja vägen på fel sida av dalen. Dånandet tilltog. Vi närmade oss vårt potentiella Waterloo. Jag tänkte på guiden, hans svepande handrörelse och drunknande mulor i skummande vatten.
En lång vandring
För att göra en lång historia kort, korsade vi Rio Santa Clara sex gånger under de följande timmarna. Floden var inte direkt hot mot vår fortsatta marsch, även om vissa korsningar var luriga och rejäl försiktighet var ett måste. Mina fötter värkte av tidigare iskallt, nu ljummet vatten i kängorna. Min GPS visade att vi var förbi militärcampen, men vi var fortfarande inom det förbjudna området. Ett högt taggtrådsstängsel omgav de enorma fälten där vi nu planerade att sova några timmar. Några kratrar erbjöd visst skydd mot nattvinden, men de var väl steniga i botten. Vi slängde oss på slätten och kunde bara hoppas på att vi inte syntes från militärerna på morgonen efter. Vi hade inte något val. Det var nära midnatt och vi hade vandrat 32-36km i stökig terräng med mängder med flodkorsningar. Vi var för trötta för att bry oss längre.
Nattkorsning av Rio Santa Clara.
Morgonen efter, dag femton på trippen, konstaterade vi att kratrarna såg ut som bombkratrar. Mitt skratt fastnade tvärt i strupen då jag nästan steg på en granat. Devins sovsäck var utbredd några få meter därifrån. Bombkratrarna var exakt vad de såg ut att vara. Nästan samtidigt kom vi på att vi passerat en skylt med militärlogo som även sagt något om explosivos militares. Småfnissande skämtade vi om att det kunde blivit ett snöpligt och oväntat slut på vår Tupungatöxpedition. Att falla, bli träffade av stenar, frysa ihjäl och bli bortspolade av floder och drunkna hade funnits med i riskkalkylen, men att bli sprängd i bitar på ett skjutfält hade definitivt inte gjort det.
- Ten down, fifteen to go, right?
En glad Devin...
...ovetande om vad som ligger 3 meter ifrån honom.
Lift ut med kisellastbil.
Devins skor - redo för evig vila, massor med silvertejp och superlim till trots.
Läs mer
Forumdiskussioner
- Klätterkompis Klätterkompis i Lund
- Klättring allmänt Best Beginner-Friendly Climbing Routes in Sweden?
- Isklättring Små storskor?
- Klättring allmänt Undersökning kring klättring
- Alpin / Bigwall 82 toppar på 19 dagar
- Klätterkompis Klätterkompis Aconcagua
- Klättring allmänt Söker bok för klättring i Stockholm
- Klättring allmänt Förare Romsdalen