Titicacoexpeditionen

Milestone Santiago!
Sova i en säng
Vaknar sakta upp i en säng, under ett stort duntäcke. Tua, min fru, sussar gott vid sidan om. Kramar henne och hon luktar gott. Vad är detta? Var är jag någonstans? Ahh, Santiago! Vi anlände sent i gårkväll efter drygt tre månader och ca 4500 km på cykel. Från Ushuaia till Santiago, genom hela Patagonien. Det är konstigt att bo i ett hus, sova i en säng och laga mat i ett kök - efter att i månader ha levt i naturen, sovit i tält och lagat mat på stormkök.



En kväll i Stockholm
En kväll konstaterade vi, att nu fanns det ingen anledning att inte bli vuxna – på riktigt! Eller? Den kvällen föddes tanken på ett äventyr, en expedition som vi inte skulle kunna genomföra med barn. Fram med Atlas! Polerna? Sven Hedins fotspår? Vilka världsdelar var mest spännande? Det blev förflyttning medels cykel, Sydamerika som världsdel och kanske runt ett år av äventyr. Vi hade aldrig gjort något liknande. Jobb, lägenhet, pengar, sponsorer, cyklar – oändligt med frågor, men inga svar. Däremot en vilja och energi att genomföra var dröm. Så det var bara att sätta igång!

Hösten 2002
Vi kollade internet (utsidan.se!) och insåg att vi inte var de första som cyklat eller genomfört expeditioner och äventyr. Vi kontaktade andra äventyrare/cyklister som Mikael Strandberg, Ola Skinnarmo, Corax med flera. Vi pratade med företag. Vi hade egna erfarenheter av projekt och projektledning inom telecom/data. Men det kunde man väl använda till expeditioner också? Vi satte ihop ett projektdirektiv där vi beskrev för oss själva och andra vad vi ville genomföra. Vi kom i kontakt med ett projekt vars malsättning är att skapa tillgång till alternativ utbildning med stöd av Internet, till tredje världens barn. (www.titicaco.com).

Sakta men säkert började saker falla på plats. Den grova resplanen var att starta på den sydligaste spetsen av Sydamerika och cykla norrut genom Argentina, Chile, Bolivia, Peru och till sist Ecuador. Väl dar skulle vi ta ett fartyg till Europa och forsätta cykla hem till vår lägenhet i Stockholm. Ca 1 år och 15.000 km. När första sponsorn var ombord, var det lättare att övertyga nästa. Vi hyrde ut lägenheten, sålde bilen, sa upp oss från våra arbeten mm, mm. På självaste nyårsafton satte vi oss på planet i Arlanda. Klockan 00.00 skålade vi med champange, någonstans över Atlanten, på väg till Ushuai och världens ände.


Starten
När vi satte ihop cyklarna på Ushuais flyglats, så sprakade det om oss av forväntningar och reslusta. Första dagen på året 2003. Arghh, så gott det kändes! Vi var äntligen framme och skulle starta vårt äventyr. Det kändes overkligt. Var detta ingen semester, utan ett knappt år av cykel/backpacking/multisport liv? Inga arbeten att komma tillbaka till? En helt öppen framtid? Vi cyklade några kilometer till vårt första nattläger vid Ushuaias Nationalpark, bokstavligen talat "världens ände". Magisk vy över Canal Beagle, solen på väg ner, snöklädda toppar bakom oss, liten lägereld vid stenstranden. Mmmm, bättre start får man leta efter.

”Saknar bild från starten. Torres del Paine - inte heller så dumt!”
Naturen och vägarna
Naturen och landskapen vi cyklar genom är otroligt vackra! Gång på gång ropar vi "Titta!" och stannar till för att försöka smälta och ta in de starka intrycken. Pampas/stäppen är stor och oändlig, nästan som havet. Det blir dock snabbt
enformigt när man har samma utsikt dag efter dag efter dag...
Vind är en cyklists värsta fiende och ibland vän. På pampas var den riktigt elak. Tua blåste i diket, rakt av, ingen metafor, bokstavligen landade i diket efter en av de kraftigare pustarna. Cykla 6 km/h i nerförsbacke med 50 kg utrustning (inkl cykel) är ett annat intressant exempel.
Grusväg och dålig grusväg har fått en ny betydelse for oss. Merparten har varit grusväg. Ruta Quarenta (Vag 40), genom Argentina, bestar till stor del av grusväg.

Ett citat:
”For 12 days we would be riding the hardest, most insane road in South America, where even drivers can't believe how bad it is. All the cyclists have nightmare Ruta 40 stories about the condition of the so-called road and the dreaded side winds.”

Vad skulle vi gjort utan buntband, ståltrad, extra skruvar/muttrar, uppfinningsrikedom och en god portion tjurig envishet?
Carretera Austral, huvudgrusvägen genom södra Chile, kringlar sig fram genom några av de vackraste landskapen vi upplevt i våra liv. Tänk er att ni tar det bästa av de svenska och norska fjällen, blandar in de vackraste från Pyreneerna och lite av Turkiets bergstrakter - sen slösar våldsamt och lägger ut allt på ett ställe. Till sist drar ni en bättre skogsbilsväg rakt igenom alltihop. Ungefär som om vägverket bestämde sig för att dra en väg rakt igenom Sarek. Carretera Austral måste vara en av världens allra högst rankade "cykelleder" alla kategorier!

De första månaderna var det sällan vi såg något fordon överhuvudtaget. När vi närmade oss de mer centrala delarna av Chile blev det mer och mer. När vi cyklade in i Santiago så var det som att cykla Essingeleden i stressig rusningstrafik!

Ruta 40 och pampas, på väg mot bergen och Carretera Austral.

Vardagslivet
En stor del av livet vi lever består av den enkla praktiska vardagen och rutinerna. Vad ska vi göra idag? Vart ska vi cykla? Hur är vädret och vägen? Vart kan vi sätta upp tältet? De sköna pauserna och funderandet över varje välkommen bit mat och dricka. Vi äter enorma mängder och har en stående ursäkt: När igen kan vi äta hur mycket som helst, av vad som helst och må så gott!? Sen ska vi handla mat, planera, fixa med cyklarna eller annan utrustning, tvätta oss själva och kläderna när möjlighet ges osv, osv. Det är ett enkelt liv, nära naturen och på dess villkor. Ett liv fritt från alla "måsten". Låter det skönt och fritt, eller enformigt och trist? För det mesta stormtrivs vi, men det kommer smådippar och ifrågasättande då och då. Vi är nyfikna på vad vi tycker om sex, nio och tolv månader... och kanske fortsätter vi ännu längre?

Vardagslivet: cykla - äta – sova.

Sommarlovet är slut
Vi har cyklat i dryga tre månader och sommarlovet är slut. Det börjar bli höst. Man skördar majs och potatis. Skolorna har börjat och snart ska vi göra vara första besök för att informera om Titicaco projektet. Vårt äventyr är inte slut, det har bara börjat. Vi har ”semester” och slappar en vecka här i Santiago och det är skönt, men vi börjar bli rastlösa. Snart ska vi ut på vägarna igen och se vad som händer!

Bolivia; höga pass att cykla över, saltsjöar med miljoner ton salt, berg och vulkaner att bestiga. Peru och natur, historia och kultur i härlig mix. Ecuador och hamnen med fartyget som ska ta oss till Europa. Sen är det inte så långt till vårt slutmål. Stockholm!

Majsmatta. Ska den också krattas på hösten?

Börjar det bli trist på jobbet? Kolla in vår hemsida och bli inspirerad att bryta upp och genomföra de drömmar som kommer till dig.
Titicaco.comHär kan du även maila oss om du har någon fråga, eller bara vill säga Hejsan!

Lev-Livet-Nu!
Ingemar Wikman