Tanken med detta års påsktur var att dels knyta samman punkter där vi tidigare börjat eller slutat andra påskturer och dels att få skida igenom ett område ingen av oss tidigare varit i. Det blev en fin tur med, som vanligt, varierat väder. Vi mötte knappt någon annan person under turen på vår tur mellan Ritsem och Sulitelma i Norge.

På kvällen 28 mars var vi fyra som i Uppsala klev på nattåget mot Gällivare. Trångt som vanligt med packningen på SJ-tågen. Jag hade nyss tagit mig igenom min värsta förkylning någonsin och kände mig fortfarande lite svag och hade lätt huvudvärk ibland, men bedömde att jag var till 95 % frisk.

Jag har aldrig uppskattat att sängen rör på sig. Kan det vara för att jag inte sov i vagga när jag var liten? Därmed sover jag dåligt på nattåg, där det alltid skakar lite och rör sig lite.

Det var gott med den medhavda frukosten på tåget skärtorsdagen 29 mars. I Gällivare var det snö på perrongen och därmed bra före för att låta pulkorna glida fram till busshållplatsen. Sådant uppskattas.

Vi åkte en ny stor tvåvåningsbuss och jag tog plats längst fram vid panoramafönstret. Lyssnade på podd och njöt av utsikten. Som vanligt blev det bussbyte vid Stor Sjöfallets hotell till en stor minibuss med släp.

När vi var nästan i Ritsem lutade sig Magnus fram och berättade att han kände sig sjuk och undrade hur vi ställde oss till om han inte följde med. Oj, tänkte jag. En sådan tråkig överraskning. Efter att vi diskuterande fram och tillbaka kom vi fyra fram till att han nog inte borde följa med då han kände sig väldigt trött och var i början av en sjukdom. Jättetråkigt, men han åkte tillbaka med bussen mot Gällivare. Magnus överlämnade en del för gruppen gemensamma saker, men som det sedan visade sig inte allt...

Vår beställda skoterskjuts dök upp och David, Anders och jag satte oss i släpet väl påklädda. Vi hade dålig erfarenhet från tidigare skoterskjutsar att man kan frysa väldigt mycket. Vi åkte skoter 19 km västerut över Akkajaure och till slutet på sjön Ráddajávre, där vi såg vi kungsörn på nära håll. 

Det var en mulen eftermiddag när vi spände på oss skidor och pulkor och tog sikte på ett skoterspår upp i dalen Oajevágge. Vi följde skoterspåret uppåt då vi tänkte att det förmodligen har valt bästa vägen i denna kuperade terräng. Vi ångrade inte det valet. Det var bitvis branta uppförsbackar men skotrarna hade packade snön väl i björkskogen och det gick bra att gå uppför med stighudar på.

När vi kom fram till en liten tjärn eller myr med fin utsikt österut slog vi läger i lä från vindar västerifrån. Överallt var det fluffig gnistrande nysnö. På myren var det också någon sorts skarlager en bit ner som inte bar och det gjorde att vi utan skidor sjönk ner till midjan.

Som vanligt åt vi ute i vårt grävda kök. Jag hade inte fått igång min aptit än. Snöbyar kom och gick och det var endast en minusgrad. Anders hade gått om plats i tältet då han skulle delat det med Magnus. David och jag körde vårt första pass av frågespelet MIG på min telefon.

Vi hoppades på bra väder dagen efter då vi siktade på att efter halva dagen få göra topptur på berget Rautåjve.

Min sovsäck som går ner till -29 grader värmde rejält och jag vaknade varm och svettig på långfredagen 30 mars. Det hade snöat ett par cm under natten. Hela dagen var det mestadels molnigt och ibland snöbyar.

Frukost och packa ihop tog under denna tur ca två och en halvtimme. När vi lämnade lägerplatsen skidade vi vidare uppför skoterspåret. Vi såg och hörde många dalripor. Renar hade gått på spåret innan och gav syn för sägen från skoterföraren att samerna drivitt upp renar här nyligen. Det var en fin dalgång vi följde längs vattendraget Oajejåhkå. Vi passerade en översnöad gammal kåta.

Under dagen körde två större skotergäng om oss upp till sjöarna Rautåjve och Gálbejávrre för att pimpelfiska. Vi följde deras spår. Terrängen var bitvis överraskande kuperad och vi tog en hel del höjd denna dag.

Det blev ingen topptur denna dag pga låga moln och prognosen sa att på toppen skulle det blåsa en hel del.

Jag kände mig fortfarande lite svag, aptiten hade inte kommit igång och så jag spårade inte denna dag.

När vi kom till sjön Gálbejávrre såg vi de som fiskade och här lämnade vi skoterspåren. Vi korsade sjön och passerade öppet vatten i sundet mot nästa sjö: Stibokjávrre. Vi fikade i lä bakom en renvaktarstuga. Berget Stiboks branta bergvägg var imponerande att titta på. Mäktigt!

Vi skidade över sjön och kom till gränsen för Padjelanta nationalpark som var mycket tydligt markerad med en lång linje stolpar där det på en del fanns blekta skoterförbundsskyltar. De närmsta dagarna kändes det som att vi var i ett område där i princip ingen är på vintrarna. Detta var en positiv känsla för oss och vi kände oss förunnande att få njuta av detta område ensamma och kanske vara de enda som gör det denna vinter. Vi såg inga spår av andra människor med undantag för några skoterspår på den stora sjön Virihaure i Padjelanta.

Med siktet på passet mellan berget Stibok och berget Guovdoajvve korsade vi jåkken Rähtjátjåhkå och tog vi några höjdmeter upp bland åsarna. Vi fann en plan yta med lite lä.

Vi valde en läig plats ifall det skulle börja blåsa under natten. Det var fin sikt när vi slog läger.

Klockan var inte så mycket så vi vilade i tälten innan det var dags att äta middag. Även om jag kände mig allt bättre så var jag noga med att lyssna på kroppens signaler och den här vilan behövde jag. Det snöade hela kvällen och vi hoppades att det inte skulle snöa så mycket då det skulle bli tungt att spåra dagen efter. Denna natt tog jag på mig ett tunnare underställ inför läggdags för att få det svalare i sovsäcken.

Efter en god natts sömn vaknade vi på påskafton 31 mars.

Min aptit var fortfarande rätt dåligt men blev allt bättre under dagen.

Det snöade lätt när vi gick upp i passet väster om berget Stibok. Vi hade rätt dålig sikt och när vi vid ett tillfälle kollade med kompassen var vi faktiskt på väg västerut istället för söderut. Bra med kompass, trots sju graders missvisning! Vi hade också flera gps:er med oss, bl a i telefoner med karta och i min InReach med karta. Så navigationshjälpmedel var det ingen brist på.

Vi fick sedan en mycket fin nerfart till sjön Slahpejávrre. Vid nedfarten fick jag testa utförsegenskaperna på mina nya skidor (Åsnes Amundsen Fram vallningsfria) och de gled mycket bra. Väl godkänt!

Vår förbestämda rutt siktade in oss på den sydöstra viken på sjön och vi tuffade på över sjön.

Det var tungt att spåra på sjön så det tog lång tid och var dålig sikt. Vi lunchade vid en sten, där det drevade en del. Jag grävde sittplatser och någon snömur som lä för att fin sittplatser i lä, men det drevade i alla fall.

Nu skulle vi nästan inte behöva ta någon höjd för att komma till nästa sjö Sallohaure. Vi åkte utan stighudar lätt uppför till det var dags att åka ner mot sjön.

Vi fick en härlig nerfart ner till ett småkuperat landskap med fjällbjörkar, åsar och raviner innan sjön. Vi var rörande överens om hur vackert det var med utsikt mot Ahkka och Gisuris.

Men ju närmre sjön vi kom desto svårare blev terrängen. Vi var vid ett tillfälle tvungna att vända och välja ny väg nerför en brant.

Strax efteråt fick vi en väldigt brant uppförsbacke och sedan en brant nerförsbacke igen till Sallohuare.

Väl ute på sjön skidade vi snabbt över med David i täten som här hittade sin nisch som snabb spårare över sjöar. Under överfarten fascinerades vi över hur pass mer dramatisk, stenig och brant terrängen verkade i gränstrakten mot Norge. Både skrämmande och intressant. Vi blev lite oroliga över hur det skulle bli i norska nationalparken Rago, där vi planerade att skida igenom.

Vi kom fram till där jokken Rankamjåhkå rinner ut i sjön och där tältade vi i lä bakom en ås.

Åt Norge är terrängen mycket mer brant och stenig. Korsade sjön och tältade på andra sidan. Det snöade inte när vi åt middag, vilket det har gjort de andra kvällarna. Minus 8 grader när vi la oss på kvällen.

Påskdagen 1 april bjöd inte på några aprilskämt utan det blev en fin dag med lagom kallt väder: -8, vindstilla och sol. Gnistrande nysnö överallt. Vi skulle denna dag skida upp på en högplatå åt sydväst, över den och sedan fram till en brant kant ner till den stora sjön Vastenjaure. Jag testade här mina korta stighudar uppför till platån, vilket bra för det mesta.

Vi fick fantastiska vyer över Akkha, Gisuris och Sarekmassivet.

Vi såg spår av ren, ripa och vid ett tillfälle spår av en rovfågel som tagit ripa – vi såg märken i snön efter vingslag från den stora fågeln.

Vi passerade sjön Árajávrre och fikade vid en liten sjö syd väst om den. Min aptit var något bättre denna dag. Nu närmade vi oss branten men tyvärr kom det samtidigt in dimma och lätt snöfall under en timme.

Vi hade sett ut en lämplig nerfart längre västerut men på väg dit vill jag skida längs ryggen som spärrade av mot branten. Men sikten var nästan obefintlig. Vi tältade på den lilla sjön Bákteglesjjávrásj. Det sprack upp och jag gick efter middagen upp på en ås vid tältplatsen och fick en fantastisk utsikt över Padjelanta och bergen söderut, bl a Ráhkotjåhkkå. Men ack vad jobbigt det är att gå i snö. Jag ångrade att jag inte hade tagit på mig skidorna istället.

När vi gick och la oss var det minus 18 grader – lagom för min sovsäck.

Även annandag påsk 2 april bjöd på fint väder: sol vindstilla och varmt väder.

Från sjön skulle vi först uppför en ås och nerför en liten dal västerut, så att vi kom ner i den stora dalen med Hurrejåhkå. Nu kände jag mig helt återställd och hade full energi och aptit. Det var en skön känsla.

På väg uppför åsen från vår tältplats stod vi snart inför ett vägval: antingen till höger om åsens kam på relativt flack lutning med något högre eller till vänster om kammen och då med ett brant skrå på slutet, men lite lägre. Vi valde den högra vägen.

Det vägvalet visade sig dock leda till en platå lite högre upp än planerat. Vi tog oss därifrån ner till den lägre lilla dalen men det var rätt brant nerför. När vi var i den nedre lilla dalen skulle vi följa den neråt västerut med lätt lutning. Det gick mycket bra och det kändes som en lyxig väg i en omgivning som annars bestod av branta klippor och stup. Vi fick en mycket fin nerfart till den stora dalen med Hurrejåhkå. Fantastisk utsikt ut mot sjön Vastenjaure och fjällen österut.

Väl nere på Vastenjaure tog vi söderut längs stranden och sedan in i viken Gouvddelisluokta. Längst in i viken åt vi lunch. Soligt och varmt.

Istället för att som planerat åka ner i Rago nationalpark valde vi här att åka upp längs ryggen på berget Ráhkotjåhkkå. Väderprognosen lovade fint väder även dagen efter så det borde funka. En sådan ruttändring borde ge fina vyer, bespara oss höjdmetrar och undvika eventuellt svår terräng i Rago nationalpark.

Resten av dagen skidade vi söderut och västerut uppför backar.

Vi fikade vid sjön Rastesjávrásj. Sedan skidade vi västerut i dalen norr berget 974.

Vi tältade vid den långsmala sjön precis väster om bergets branta västsida.

Detta blev den finaste tältplatsen. Fantastisk utsikt från matplatsen och vi fick en fin solnedgång med norska berg vid kusten i blickfånget. Vi såg bl a Vassviktindan, Sjunkhatten och berg och glaciärer åt nordväst.

När vi gick och la oss var det minus 15 grader.

Frukosten tisdagen 3 april bjöd på lika fina vyer. Vindstilla och sol hela dagen. Termometern visade minus tio grader men det blev varmt i solen.

Vi skidade uppför öster om Ráhkotjåhkkås brant.

Vi fick allt bättre utsikt och vyer. Lofoten såg vi till slut och havet syntes mellan kustfjällen.

När vi kom upp till ett pass på 1100 möh och såg glaciären Blåmannsisen åt vi lunch. Varmt och soligt. Vi lämnade pulkorna och åkte de återstående 200 höjdmetern upp till Ráhkotjåhkkås topp. Otrolig utsikt därifrån: Sarek, Lofoten och Sulitelma-massivet var en del av det vi såg. Helt vindstilla och blå himmel.

Vi fick nu täckning och kunde kolla väderprognoser. Vi fick sådana även via sms och via satellit till våra InReacher. Tyvärr skulle det dagen efter bli sämre väder med mycket blåst så vi beslöt då att skippa vår planerade rutt över Blåmannisen och  istället gå öster om den, vilket innebar en något längre rutt. Men vi kom fram till att det borde vi hinna.

Så när vi kom ner till pulkorna gällde det att göra en del distans då vädret var så bra. Vi gled ner åt sydöst till sjön Raddujávrre.

Sedan skidade vi över ett näs österut med småsjöar, varav den sista var Biellonjavrre. Vid en renvaktarstuga mellan sjön och viken Sierggaluokta stod en skoter parkerad. Vi skidade glatt dit för att hälsa på en människa, men ingen var hemma i stugan. Så vi skidade vidare och tältade i öständen av viken Sierggaluokta.

Totalt blev det 29 km skidat denna dag.

Vi planerade för tidig avfärd dagen efter för att hinna komma en liten bit innan blåsvädret skulle komma. Här fick vi den kallaste kvällen, natten och morgonen med runt 30 minusgrader. De låga temperaturerna berodde på inversion.

Onsdagen 4 april skulle alltså bli en blåsig dag. Vi gick upp 5.30, kom iväg 8.30. Det går långsammare med sysslorna när det är riktigt kallt! Planen för dagen var att skida in i, och helst igenom dalen väster om fjället Viehtjer för att komma ner till sjön Sårjåsjávrre.

Men vi kom inte så långt den dagen. Vi skidade upp söderut till till sjön Gásakluoppal. På väg dit såg vi mycket spår av ren, hare och räv. Från sjön gick vi vidare mot dalen vi planerade gå igenom men vi såg vi hur snön yrde på bergstopparna och längs ryggarna. Vi började få en del blåst och visste att det skulle bli mer, så vi slog läger i god tid bakom en liten kulle redan kl 10. Det blev inte skidat mer än 5 km den dagen.

Resten av dagen grävde vi snömurar, dass, spelade MIG på min telefon, vi läste och jag lyssnade på podd. Det blev varmt och skönt i tälten.

Vi reflekterade också över hur lyxigt det var numera att man via satellit kan få väderprognoser löpande under turen. Det är väldigt användbart och bidrar mycket till tryggheten. 

Kl 20 var det minus 8 grader, runt 15m/s, snödrev och dålig sikt.

På natten blåste det upp ännu mer och var nog runt 20 m/s i byarna. Vår snövall blåste delvis sönder och dasset med dess höga snöblocksväggar jämnades med marken.

På morgonen torsdagen 5 april blåste det mindre men fortfarande blåsigt och molnigt. Ett par minusgrader. Vi hade fått prognos om att det skulle komma ett nytt blåsväder ett drygt dygn senare, så vi kände ett behov av att ta lite distans.

All gnistrande pudersnö var som bortblåst och ersatt av hårda vindbackade snövallar. Pulkorna var på morgonen täckta av hårdpackad snö och för att fram min pulkas skakel behövde jag gräva ner till 50 cm i den hårda snön.

Molnigt och ett par minusgrader under dagen. Det var under dagen avtagande vind. Flatljus och disigt. Vi skidade 26 km denna dag, vilket funkade bra. Vi skidade söderut genom den fina dalen väster om fjället Viehtjer.

Vi åkte ner på den stora sjön Sårjåsjávrre, in i Norge och västerut på den till sjön Bajit Sorjosjávri, där vi såg några äldre skidspår. Nu följde vi Nordkalottleden mer eller mindre hela vägen till Sulitelma.

Vi hade fått prognos om att det på Sårjåsjavrre skulle blåsa ännu mer än där vi tältade, men på denna sjö fanns ingen vindpackad snö utan istället ett tjockt lager med varm nysnö.

Vi hörde korp och såg en fjällripa stå nära oss under dagen.

Vi skidade förbi DNT:s Sorjoshytta, skidade upp till den för att kika på den och träffade där en engelsman som bodde i Norge och kände terrängen väl. Vi fick några bra vägvals-tips av honom för resterande del av turen – vi ångrade senare att vi inte följde alla. Vid stugan hade det tydligen blåst mycket natten innan.

Vi ville komma lite längre denna eftermiddag och fortsatte västerut uppför ett band av små sjöar i en mycket kuperad miljö. Imponerande miljö med smala dalgångar och höga fjäll.

Vi tältade på sjön 918 (920 på vissa kartor) i lä-skydd av en  hängdriva vid en liten glaciär. På kvällen var det vindstilla och endast minus sex grader.

Fredagen 6 april var dagen då det skulle komma ett blåsväder mitt på dagen som skulle vara i ett dygn. Vi ville komma till DNT:s stuga Ny-Sulitjelma till lunch.

Det var minus två grader och molnigt denna morgon. Vi skidade uppför upp till vattendelaren ett par km väster om vår tältplats.

Det var alltså först nu som vi kom till vattendelaren mellan Östersjön och Atlanten och nu var vi endast ca 5 km från Atlantkusten – det kändes intressant att reflektera över detta.

På väg upp till vattendelaren så vi också den nerfart vi hade planerat från Blåmannsisen och den såg ok att skida ner på, men vi konstaterade att den får vi skida på en annan gång.

Nerfarten söderut från vattendelaren till sjön Storelvvatnan var inledningsvis brant, isig och med vindpackade snö. Min pulka välte ett par gånger och då är det bra med turkompisar som kan hjälpa till att få den på rätt köl igen.

Längre ner gick det bättre och vi fick en bitvis fin nerfart till sjön.

Vi skidade över sjön och efter den funderade vi på om vi skulle följa engelsmannens råd och skida runt en liten höjd på ca 900 möh eller gena till en mast och ner därifrån. Utifrån vår karta borde vi komma till samma ställe oavsett vägval men slippa ta extra höjd genom att skida till masten direkt. Vi valde att skida mot masten, men det ångrade vi när vi kom till masten. Var lite blåsigt och rätt och ibland dålig sikt med låga moln som passerade.

Från masten var det ett otroligt brant skrå vi behövde skida förbi med en lång brant nedanför. Vi kunde ha vänt och skidat runt höjden istället men vi valde att skida vidare på skrået. Pulkor välte men vi tog oss förbi. Lavinfarligt var det nog också - ajajaj. Efter det branta skrået var det ganska lätt nerfart i brant terräng. Vi tog det lugnt nerför. Passerade en liten stuga högt upp i dalen vid ett isfall och kom sedan ner till stugan Ny-Sulitjelma.

Men vi, något som vi kom på tidigt på turen, vi hade inte nyckel till stugan. Den hade vi glömt att få från Magnus. Så nu satt vi istället i lä bakom stugan, där folk brukade pissa, och åt lunch.

Vi räddades av ett norskt par som kom skidandes från Sulitelma samhälle på dagstur och som var så vänliga att låna oss nyckel till stugan. Vilken tur!

Resten av dagen var vi inne i stugan. Ibland blåste och snöade det horisontellt ute och ibland var det soligt. Mycket varierande väder. Det var runt noll grader.

Resten av dagen läste vi, pratade, spelade MIG och jag ringde lite samtal till familj och vänner. Stugan är ovanligt lyxig, med el, varmvatten, riktig spis och gott om plats.

På morgonen lördagen 7 april var det soligt med två dm nysnö. Vi skulle hinna med en kortare tur i närområdet innan vi behövde börja glida neråt till samhället Sulitelma och dess busstation vid 13-tiden. Jag och Anders gjorde en fin tur till ryggen där branten börjar ner mot byn. Jättefin utsikt dels Sulitelmamassivets västra delar, berget Nuortta Sávllo i sydost, sjön Balvatnet i syd och bergen ut mot havet.

Vi skidade västerut längs ryggen och började reka en väg för pulkorna från stugan till vägen som ledde neråt på eftermiddagen. När det var färdigrekat skidade vi upp längs ravinen som går i dalens västra del. Den leder upp till ett jättestort isfall. Det blev mycket uppför innan vi kunde se isfallet. Stugan som ligger dalens övre del har mycket fin utsikt över isfallet och utifrån det läget skulle man kunna tänka sig att norska isklättringsförbundet borde vara stugägare.

Lunch blev det i stugan innan vi åkte neråt längs serpentinvägen ner till samhället Sulitelma. Nerfarten gick mycket bra och i lagom fart pga den varma nysnön som bromsade.

Nere i byn shoppade vi loss på Coop (mesost mm) innan bussen till Fauske. Bussresan bjuder på mycket fina vyer och går igenom en hel del gamla tågtunnlar. I Fauske blev det bad för de andra två och middag för oss alla innan nattåg mot Trondheim. Dagtåg från Hell till Uppsala.

Det blev en fin påsktur baserad på ett lite annorlunda koncept där vi gick utanför allfararvägarna. På hemresan började diskussionen var vi ska åka skidor nästa påsk.