Skönt rull i Tadzjkistan

Minsta fram och näst största bak. Det är brant uppför och hastighetsmätaren hånflinar, sex kilometer i timmen. Grusvägen som var ett lerbad efter gårdagens snöstorm har torkat upp fint och underlaget är hårt, om än inte särskilt snabbt. Inte i den här riktningen i alla fall. Men ändå, kroppen är full med energi och ögonen tåras av hur perfekt allt är. Metallicas tunga gitarrer på hög volym i iPoden och jag måste påminna mig själv om varför jag inte ska ställa mig upp och försöka öka farten.

Året är 2009 och min fru och jag är i Tadzjikistan och cyklar på Pamir Highway. Passet Ak-Baital, ”den vita hästen”, är resans högsta punkt med sina 4 655 meter över havet. Det är där vi är nu. Och det är därför det är en dålig idé att ställa sig upp och trycka på, trots att benen känns starka. Arbetspulsen ligger stabil men om jag ställer mig upp så kommer pulsen att skjuta iväg efter några meter. Utan packning skulle det kanske gå.

Vi möter en liten snöstorm när vi närmar oss passet men i lurarna är det karneval, ett skaband sjunger något på spanska om att legalisera cannabis. Fem Landcruisers, fullastade med turister far förbi, vi ser ett teleobjektiv sticka ut genom en glipa i fönstret.

Sista svängen är brant men sedan är det bara några hundra meter kvar till passet. Allting omkring oss är stort och vackert, solen tar sig igenom molnen och ger lite värme men det blåser kallt. Luften känns inte särskilt tunn och det är lätt att andas, åtminstone så länge vi inte frestas att springa bort överskottsenergin som euforin ger oss.

Det blir inte mycket av snön och med några Snickers, vatten och tadzjikiska kakor som smakar kartong sätter vi oss för att vänta in våra schweiziska vänner Patrizia och Bruno som vi träffat längs vägen. De cyklar tandem med kärra så de är lätta att få syn på när de jobbar sig uppåt.

Det schweiziska ekipaget på krönet av Ak-Baital

Det dröjer lite men till slut kommer de upp, och efter té och mer Snickers och kakor rullar vi nedåt. Det blir en lång dag med motvind och dåliga grusvägar innan vi når sjön Karakol i norra Tadzjikistan. Svenske upptäcksresanden Sven Hedin tältade vid sjön när han var här på ett av sina äventyr men vi bor hos en familj i ett rum täckt med mattor, och spets från golv till tak.

Le tour de Pamir Highway

I Lonely Planets guidebok över Centralasien finns ett reseförslag, under rubriken ”Roads less travelled”. Där finns Pamir Highway som snirklar sig mellan bergen från Khorog i Tadzjikistan till Osh i Kyrgyzstan. Själva Pamir Highway är i sig inte längre än strax över 72 mil, men den är en del av den betydligt längre M41 som byggdes av Sovjetunionen för att öka kontrollen av de perifera delarna av imperiet.

Men det där med ”Roads less travelled” är inte helt sant. Turismen i landet har ökat. Det är visserligen från en obefintlig nivå sedan inbördeskriget tog slut 1997 men numera är det osannolikt att man kommer att vara enda turisten på Pamir Highway. För långfärdscyklister på väg till och från Asien är Centralasien den mest populära genomfartsleden, men här finns även många cyklister som åker på kortare resor. Med fyra eller fem veckor till godo kan man få ett äventyr som framstår som en dröm när planet åter landar i Sverige.

Skyltar som denna avråder från toabesök alltför långt bort från vägen

Vi inleder vår cykelsemester med att åka Landcruiser. Från den tadzjikiska huvudstaden Dushanbe till Kalaikhumb, bokstavligen talat ett stenkast från Afghanistan. Bil är förstås inte idealet för långfärdscyklister men just längs denna sträcka finns det ett par fördelar, och en nackdel.

Till fördelarna räknas att man vistas kortast möjliga tid i ett område där flera polisstationer attackerats av religiösa fundamentalister, och att man slipper en lång och tung klättring på dålig väg. Nackdelen är förstås att man missar klättringen så det är med blandade känslor vi tar lite bilder från passet innan vi sätter oss i bilen och åker ned mot Kalaikhumb.

Vår chaufför hjälper några inte så terränggående deltagare i Mongol Rally

På morgonen dagen efter har vi glömt detta, vi sitter på cyklarna och färdas längs med floden Panj som utgör gränsen mellan Tadzjikistan och Afghanistan. Branta klippsidor på andra sidan floden ger emellanåt plats för gröna byar där människor tar in sina skördar och förbereder sig för en bister vinter.

Floden Panj, Tadzjikistan till vänster och Afghanistan till höger

Barnen ropar och vinkar till oss och det är ett av de där tillfällena när man inser hur olika människors vardag kan vara, trots att de endast är åtskilda av en flod. Tadzjikistan är visserligen också fattigt men byarna knyts samman med breda och åtminstone delvis asfalterade vägar, på den afghanska sidan hänger byarna samman tack vare en smal stig som trotsar tyngdlagen där den zickzackar längs bergssidan.

Luftig stig i Afghanistan

Hemma hos, tadzjik style

De första dagarna från Kalaikhumb mot Khorog är varma men ändå en njutning. Vägen går genom en djup ravin som för det mesta skyddar oss från solen samtidigt som floden för med sig svalkande kall luft. Vi stannar ofta i byarna längs vägen och sätter våra huvuden under de små forsarna som bevattnar byarnas odlingar. Vattnet rinner direkt från bergen och är iskallt men fantastiskt svalkande.

Det är vid pauser som dessa som vi ofta blir inbjudna på lunch, på té eller att stanna över natten. Ibland får vi en famn med aprikoser, eller gurkor, eller tomater eller nötter. Vid ett tillfälle får vi ett halsband med jordnötter. Vi skämtar om att det egentligen inte är genuin gästvänlighet som får dem att ge bort så mycket, de är bara trötta på att äta goda aprikoser varje dag.

Men så är det förstås inte, människorna är av tradition givmilda och intresserade och det är lätt att känna sig en aning skamsen över att vi inte tagit oss mer tid för att lära oss språket. Men man kommer ändå långt med en ordbok, teckenspråk och ett leende.

En vänlig man som visade oss till en källa med frisk vatten

Första dagen cyklar vi strax över åtta mil på sex timmar. Det är mycket upp och ner, små backar som inte resulterar i någon större klättring när dagen är slut. Det är vid en av dessa korta men branta backar som en liten flicka springer ikapp hos och gör det universella tecknet för sömn: två händer bildar en kudde som hon lägger huvudet mot, sedan pekar hon in mot byn Baravni Tor. Vi följer efter och kommer fram till en vacker gård omgiven av fruktträd. På andra sidan floden, i Afghanistan, tronar snötäckta berg som förstärker kontrasten ytterligare.

Vi blir visade till ett stort fyrkantigt bord som står på gräsmattan. Här tar man av sig skorna innan man kliver upp och sedan viker man in benen under sig så långt stela muskler tillåter. Fötterna får inte röra vid matdelen i mitten så hörnplatser är att föredra eftersom det då går att sträcka lite på benen emellanåt. Bordet fylls med supersött smågodis, äpplen, nötter, aprikoser, bröd och te. Äldsta dottern passar upp och männen och pojkarna tittar på när vi äter. Pappan i familjen bläddrar i vårt lexikon och pekar på olika fraser.

Lagom till att vi är mätta på bröd, frukt, godis och te kommer huvudrätten fram. Det är plov, en slags kombination av pytt i panna och risotto med lite kött på toppen. Men i princip bara kolhydrater, och så några långa svarta hårstrån som faktiskt är det enda vi ser av frun i huset. 

Vid slutet av middagen kommer spriten fram. Vi hinner ta ett glas vodka var innan pappan i familjen har hittat en fras i lexikonet som han tecknar åt oss att vi ska säga. På stapplande ryska säger vi: ”Jag utbringar en skål för vår värd” och blir lite förvånade när pappan i familjen säger något om ”muselman”, fyller sitt glas och sveper innehållet. Det blir ett par skålar till, för varandras lycka och hälsa, innan mörkret signalerar att det är läggdags.

Från Kalaikhumb och söderut möter vi flera militära patruller till fots. Oftast är det två unga soldater som pliktskyldigt bläddrar i våra pass och dröjer sig kvar lite extra vid visum och det särskilda tillståndet för Pamir och provinsen GBAO. Men i övrigt är utbytet minimalt, de kan bara några ord på engelska och vi bara några ord tadzjik och ryska.

Två avslappnade killar i en kiosk

Det schweiziska paret använder en annan taktik. De låtsas som ingenting när soldaterna vill att de ska stanna och cyklar helt enkelt vidare, glatt vinkandes. Det är en taktik som, om man cyklar tandem med kärra, kräver en bra nedförsbacke för att det inte ska gå att springa ikapp. Men det är inte helt säkert att det är en bra idé att köra förbi när beväpnade och ibland nervösa soldater tycker att man ska stanna.

Bergen kommer närmare och ger en idé om vad som väntar

De flesta turister som cyklar i Pamir har en historia att berätta om möten med soldater. För det mesta handlar det om harmlösa incidenter, hur de blivit väckta av nattliga patruller. Men två cyklister fick uppleva något annat. De väcktes till ljudet av mantelrörelsen på ett automatvapen. Ett metalliskt och hårt ljud som definitivt lär framkalla en del obehag i ett mörkt tält på gränsen till Afghanistan. Men vi hörde också om soldater som kom tillbaka på morgonen med té och frukt, och bad om ursäkt för att de stört under natten.

Munter bemanning vid en av många checkpoints längs vägen

Khorog är provinshuvudstad i GBAO, Gorno-Badakshan Autonomous Province, och ett naturligt stopp på vägen oavsett vilket håll man är på väg. Från Khorog kan man välja att följa floden Panj längs med gränsen till Afghanistan genom Wakhandalen tillbaka till Pamir Highway, eller att följa M41 längs floden Gunt.

En förkortning vore inte helt fel här

Vårt första intryck av Khorog är dramatiskt och hade mycket väl kunna sluta i blodutgjutelse. Ett flygplan är nära att kollidera med en ko som står i godan ro på landningsbanan. Piloten väljer lyckligtvis att inte syna kossans bluff och sätter ned planet lite längre fram på landningsbanan.

Men staden är mer modern än vad den händelsen kan ge sken av. Det är fattigt men tre universitet gör att utbildningsnivån här ändå är långt högre än genomsnittet i landet. Universiteten sponsras av en stiftelse, Aga Khan Foundation, som är mycket aktiv i Pamir. Utan stödet från stiftelsen skulle människorna i regionen leva under avsevärt svårare förhållanden.

Efter Khorog börjar klättringen mot Pamir på allvar. Vi har längtat efter detta, att komma ifrån värmen i dalgången och ta oss an de höga bergspassen. Det ska också bli skönt att komma ifrån de tätbefolkade bördiga områdena till platser där det känns mer naturligt att slå upp tältet. Vägen lutar svagt uppför men vi har vinden med oss. Naturen förändras sakta när vi tar oss uppåt, det blir mer sand och mindre växtlighet, och luften blir tunnare.

Vi lämnar de gröna dalgångarna och närmar oss högplatån

I slutet av andra dagen från Khorog kommer vi fram till den lilla byn Jilandy. Här finns en kurort med heta källor som vi sett fram emot och enligt guideboken ska det även finnas ett disco. Men kurorten i Jilandy visar sig vara ett deprimerande ställe, även om musikanläggningen i discot piggar upp. Den ser ut som ett rymdskepp, designat av ett barn som ätit upp allt lördagsgodis på en enda gång och sedan gått loss med kritorna.

Bybor övervakar pumpning av däck, i Karakol

Vi lämnar Jilandy med två bestående minnen. Dels vattnet i poolen som ger begreppet kokhett en konkret innebörd och dels toaletten, av typen sitta på huk. Den är som gjord för den som gillar att gå på toa med sina två bästisar. Eller för den som glömt tidningen och vill låna sporten av grannen: Tre hål sida vid sida, utan väggar emellan. Nästan så tätt att man nuddar grannens knä med sina.

Ännu en ensam dag på jobbet för en tioårig fåraherde

Sista natten i Tadzjikistan

Tadzjikistan och Kyrgyzstan skiljs åt av Pamir Highways näst högsta pass, Kizil Art på 4 336 meter över havet. Den som cyklar från närmaste byn Karakul tar sig lätt över det lägre Uy Bulak pass på 4 232 meter men det kan bli en lång dag om man vill ta sig över till Kyrgyzstan samma dag.

Lunchrusning på Pamir Highway

Den insikten delar vi med sex andra cyklister som slagit upp sina tält bakom en liten sandkulle. Vinden ökar avsevärt i styrka på eftermiddagarna och bergen omkring oss ger inget skydd då vinden pressas ned i dalgången. Framåt natten mattas vinden och det blir en tyst och stjärnklar natt, temperaturen kryper strax under noll.

Cyklister från fyra länder tar skydd från vinden, sista natten i Tadzjikistan

På morgonen ger sig alla av mot gränsen. Gruppen splittras fort, alla har sitt eget tempo. Från passet på 4 336 meters höjd är det i stort sett en enda lång backe ned mot Osh, och slutet på Pamir Highway. Vi färdas från massiva snötäckta berg till jordbrukslandskap och tryckande värme på knappt två dagar.Sista natten sover vi i ett buskage en bit från vägen, vi är bara 50 kilometer från Osh men vi vill njuta lite extra av den sista etappen.

För nu går det undan. Perfekt asfalt, bred och utan potthåll och med lite trafik. Och medvind. Det är inte ofta man kan använda storklingan, men nu är det bara att stå på. På de platta partierna sjunker hastigheten ner mot 20 km/h och jag kommer på mig själv med att tänka att jag inte har tid att köra så långsamt.

På väg ner mot värmen, Tadzjikistan ligger på andra sidan bergen.

Väl framme i Osh har vi hållit 27 km/h i snitt och vi kopplar av med en Cola på en servering i skuggan. Det är en varm dag i början av september, långt från de brutala sammandrabbningar som ägde rum i staden under våren 2010.

Vi har tre veckor kvar innan hemresan och fortsätter så småningom norrut. Kyrgyzstan är ett bra land att cykla i med mängder av fina grusvägar som skär genom ett fantastiskt grönt landskap. Bergen i Pamir lämnar vi bakom oss för den här gången, även om kartan kommer fram ibland. Det finns många isolerade och vackra dalgångar att cykla i, och redan innan planet landar på Arlanda har vi planen klar för nästa resa till Centralasien.

(Artikeln är tidigare publicerad i Kadens 2010:9)