Revansch!

År 2002 nappade jag på ett ganska cirkusmässigt förslag – att försöka slå världsrekordet i höghöjdscykling. Vad har en cykel att göra på glaciärer, eller i djupsnö där det är näst intill omöjligt att cykla? Inte vet jag, men eftersom man är en inbiten cyklist var det ändå en ganska kul idé och det kan alltid vara intressant att se var ens personliga gräns går. Projektet gick åt skogen. Jag blev sjuk och de andra i gänget misslyckades också. Att min tilltänkta plats i Guinness rekordbok aldrig blev verklighet brydde jag mig inte om, men att inte ta sig upp på bergets topp förblev ett horn i sidan. Jag kunde inte släppa tanken på Isbergens Fader – Muztagh Ata.

Isbergens fader - Muztagh Ata, 7506m, Kina

Magnetism
Långt innan jag ens sett berget visste jag att jag en dag skulle klättra det. Sven Hedins gamla historier om äventyr i Kinas största provins Xinjiang hade verkligen fascinerat mig. I synnerhet de om Muztagh Ata där även Hedin försökt sig på några rekordförsök. I första hand hade hans mål varit att nå toppen och att genomföra vetenskapliga undersökningar av glaciärerna. Även han hade medfört sig ett lite udda transportmedel; en jak. Valet var kanske aningen mer logiskt än cykel, men slutresultatet blev detsamma. Misslyckande. Jaken klappade ihop och dog på ca 6000 meter och Hedin nådde aldrig toppen.

På min första cykeltur 1994 såg jag berget ”live” för första gången. Jag kom runt en krök på Karakoram Highway och helt plötsligt uppenbarade det sig. Gnistrande snöklätt, enormt stort och berget de vackra omgivningarna totalt. Jag passerade det ytterligare några gånger på cykel, men gjorde inga försök att klättra det förän 2002. Detta debakel avskräckte mig inte. Tvärtom. Redan då misslyckandet var ett faktum och jag låg i baslägret och slogs mot virusinfektionen var jag övertygad om att återvända och göra ett nytt försök. Vad jag inte visste då var att det skulle ta fyra långa år innan det var dags igen.

Under rekordförsök i höghöjscykling.
© S.Verheijke & M. Adserballe

Cykling och protein
Inför Himalayasäsongen 2006 hade jag massor med planer. Den i Pakistan föll bort, den i Nepal likaså. En grupp klättrare jag hört talas om via min flickvän planerade att göra ett försök på Muztagh Ata. Revanschlusten började göra sig påmind. Jag halkade med i projektet på ett bananskal. Min framförhållning inför expeditioner är oftast miserabel, så även denna gång.
Framåt eftermiddagen den 20 juni infann sig den sedvanliga paniken i baslägret i Målilla. Var hade jag min ryggsäck? Och skaljackan? Framåt kvällskvisten hade jag till slut fått ihop packningen på ett någorlunda tillfredställande sätt. Tankar på att sitta och skumpa på bussar och att inte få cykla gnagde vidare. Ett blixtbeslut togs och hojen fick följa med. Inte kan man åka till Asien utan cykel.

En av Kirgizstans många roliga vägskyltar.

Den Kirgiziska natten var ljum. Jag hade fått några timmars sömn på planet och kände mig utvilad. Lika bra att slänga sig på cykeln direkt. Gryningen var på väg. I söder började Tian Shan; de himmelska bergen skymta fram ur mörkret. Jag provianterade längs vägen och svor över att mina ben inte alls hade samma kick som jag mindes. Det var 15 månader sen jag satt på en fullpackad långfärdscykel. Kirgizstan är ett mycket bergigt land och bergspassen avlöste varandra i rasande fart. Det var försommar och grönt. Vackert som tusan. Nomader stannade mig och bjöd på fika. Än en gång blev jag erbjuden att byta min cykel mot en häst. Benen kändes allt starkare och jag var övertygad om att detta var den perfekta uppvärmningen för en hög bergstopp. Väl i södra de södra delarna av landet hittade jag till min förvåning müsli i en liten affär. Glad i hågen trampade jag vidare på småvägarna mot den Kinesiska gränsen.

Typiska serpentinvägar i Kirgizstan.

Centrala Pamirs snöklädda toppar.

Centrala Pamir och dess höga, snöklädda toppar reste sig rakt upp från den gröna slätten där jag campade. För en gångs skull såg jag inte fram imot min müslifrukost. Då jag några dagar tidigare öppnat paketet visade det sig att innehållet bestod av hälften müsli, hälften insekter och dess larver. Jag befann mig i oländiga delar av landet och kunde inte få tag i ny proviant, så det var bara att koka hela klabbet och försöka le lite åt de gamla slitna klyschorna om att extra protein bara är till godo och att lite skit rensar magen. Gränsen till Kina passerades och de gröna bergen byttes snabbt ut mot Xinjiangs torra, karga landskap. Efter två dagars cyklande rullade jag fram på oasstaden Kashgars för mig så välkända gator. Resten av teamet anlände någon dag senare.

Frihet

En skock halvvilda kameler i Kina.

Isbergens Fader
Mr Kong, bossen för CMA (Chinese Mountaineering Asociation) tog väl hand om oss och efter massiv shopping i Kashgars välfyllda supermarkets var det äntligen dags att ta kurs mot berget. Som en parentes kan jag nämna att jag inte cyklade, utan tog bussen med resten av gänget. Även om hojen fått följa med till Asien så hade jag ingen avsikt att göra några nya rekordförsök.

En ringlande rutt längs Karakoram Highway tog oss upp ur Gez Canyon. Den gröna Subashidalen befann sig i full sommarprakt. Kameler, Jakar, hästar och får betade sida vid sida på de höglänta ängarna. I väst såg man Tajikistanska Pamir. Kongurmassivet med flera toppar över 7000 meter löpte längs östsidan av dalen. Muztagh Ata i all sin gnistrande prakt och dominans dök äntligen upp i blickfånget. Jag ville hoppa ur minibussen och rusa direkt mot toppen. Ivern brann i hela kroppen. Övertygelsen om att jag skulle lyckas denna gång var 100%-ig.

Även om Muztagh Ata av en del anses vara det lättaste berget över 7000 meter kan man givetvis inte rusa direkt mot toppen, hur gärna man än vill. Många underskattar dessutom ”lättheten” och enligt Mr Kong är det ungefär en på tio som når det sju och en halv kilometer höga målet. Vi slog läger och påbörjade vår acklimatisering. Två mindre grustoppar på gränsen mot Tajikistan klättrades och de flesta i gänget kände sig därefter redo att gå mot baslägret. Tommy och Magnus verkade dock inte vara på hugget och stannade kvar i campen för ytterligare någon dags acklimatisering.

Acklimatisering ca 600m ovanför Karakoram Highway.

UppåtMuztagh Atas basläger befolkas av klättrare och vandrare från hela världen. En del är bara där för att ta en titt på det mäktiga berget och vandra i området. Andra har för avsikt att på skidor ta sig an utmaningen att nå toppen. Under gynnsamma förhållanden väntar över 3000 fallmeters utförsåkning med vyer av Asiens högsta bergskedjor. Vi träffade många trevliga alpinister från vitt skiljda delar av planeten och påbörjade vår marsch uppåt. Allt gick enligt plan till en början. Jag dumpade en rejäl laddning med kinesiska nudlar och gasbehållare i läger 1 och blickade ut över mängden klättrare som långsamt tog sig uppåt. Några grupper stack ut i mängden.

Branta grussluttningar upp mot läger 1 (5350m).

Jakförare.

Kim, en mycket garvad alpinist från Singapore ledde en grupp på åtta tjejer, som hade Everest som mål några år framåt i tiden. Muztagh Ata var det ultimata träningsberget innan man tog steget upp över 8000m enligt Kim. Varje tjej hade varsin tibetansk klätterguide och allt var oerhört välorganiserat. Andra guider satte uppe tält med mat i varje läger åt tjejerna.
”This is Baby sitting mountaineering, but we are beginners and need that”, sa en av tjejerna och skrattade.

Micha, en ung polsk student, som aldrig klättrat tidigare hade mer eller mindre blivit medlurad av sina alpinistpolare och ångrade sitt beslut att spendera sin sommar på ett högt, kallt berg i Kina. Han mådde konstant dåligt och jag såg honom en än gång komma raglande med ett plågat ansiktsuttryck. Lalle, läkaren i vårt gäng, fick återigen säga till honom att gå ner.

Tyvärr var det fler än Micha som inte mådde bra. Tommy drabbades av ett elakartat virus och tvingades kasta in handduken och åka hem. Samtidigt hade Michas till en början med mycket tuffa alpinistkompisar kommit till slutsatsen att; ”this is a big mountain, we are going home”. Micha var bedrövad. Ensam kvar och utan erfarenhet, men han ville inte ge upp. Hade man rest från andra sidan jordklotet kunde man helt enkelt inte packa ihop och åka hem igen. Vi erbjöd honom att klättra med vårt lilla team.

Dagarna gick. Steg för steg flyttade vi uppåt på berget. Alla mådde bra och vädret var fint. Vi njöt av det mäktiga isfallet mellan 5500-6200m. Isgrottor, seracer och underliga snöformationer kantade vår väg.

Italienska skidåkare med Kongurmassivet i bakgrunden.

En vandring genom isfallet.

Den sista branten i isfallet.

Issprickor
Muztagh Ata är känt för att vara ofarligt i fråga om issprickor och laviner. Även om det sistnämnda inte förekommer, måste man definitivt se upp för glaciärsprickorna. Jag satt i läger två på 6200m höjd då en av tibetanerna anlände uppifrån. Han var sliten och försökte förklara något. En olycka hade hänt, men jag fattade inte riktigt vad. Varken hans eller min kinesiska var tillräcklig och han pratade ingen engelska. Kim hade tydligen ramlat ner i en spricka, mer än så förstod jag inte. Yi, en av tjejerna i hans grupp anlände med Kim i släptåg. De berättade en skrämmande historia.

Strax innan läger tre hade de haft ett längre break. Guiderna och tjejerna hade gått vidare och Kim hade suttit kvar för att avsluta ett satellittelefonsamtal. Då han reste sig för att gå vidare hade hela hans värld förvandlats till ett vitt kaos. Han hade först inte fattat vad som hänt. Då han borstat snön ur ögonen såg han två stålblå isväggar. 15-18 meter högre upp glipade en strimma av klarblå himmel. Han var oskadd och reste sig sakta. Chocken av att falla hade aldrig infunnit sig eftersom allt hade hänt så snabbt att och inte fattat vad som inträffat. När han tittade neråt vågade han först inte andas. Han hade landat på en liten snöbro mitt i en gigantisk glaciärspricka och på sidor gapade en svart avgrund.

I två timmar hade han fått stå blixtstilla och invänta ankomsten av ett rep. Två av tjejerna hade kastat ner varmare kläder till honom, så att han inte skulle frysa till döds. Till slut hade ett rep anlänt och Kim halades upp.

Han skakade bedrövat på huvudet och sa; Det skulle inte finnas några sprickor där. Inga rapporter om det. Vi gick alla rakt över den. Så illa det kunde gått.
- You’re too fat, skrattade Yi krystat.

Utsikt ner mot läger 2, som är beläget på 6250m.

Muztagh Atas toppar
Jag hörde röster tala franska. Det var kallt. Det var mörkt och alldeles för tidigt att hoppa ur sovsäcken. Magnus och Micha utbytte meningar om snöskor och kyla. Alla andra verkade vara på väg mot toppen. Jag somnade om. Tidiga alpina starter var inget för en sjusovare. Klockan halv tio vaknade jag av att det kurrade i magen. Som vanligt var min aptit varglik på hög höjd, vilket jag är evigt tacksam för. För de flesta är det tvärtom och många får tvinga i sig minsta lilla matbit. Det blåste relativt kraftigt, men solen sken. Prick klockan tio träffade de första solstrålarna mitt tält och en kvart senare var jag på väg.

Det var en bedårande vacker morgon, även om det stundtals blåste hårt. Klara skyar och mäktiga vyer.

Min plan var enkel: Gå i min vanliga marschfart utan att jäkta. Försiktigt och på behörigt avstånd tog jag mig förbi ”Kim’s crevasse” (issprickan) och nådde snart läger tre (6800m), varifrån de flesta startar under toppdagen. Jag är medveten om att jag är en snabb klättrare och därför hade jag valt att gå direkt från en lägre camp. Förvånat upptäckte jag att inte mer än 2 timmar förflutit sedan jag lämnade mitt tält. Det här gick nog för fort. Jag slog av på takten, men passerade ändå några italienare och fransmän som inte verkade må bra.

Några hundra meter längre upp såg jag en klättrare falla i snön. Hans kompanion kollapsade framstupa på knä bredvid honom. Det såg inte bra ut. Jag hoppades innerligt att jag inte skulle behöva avbryta för att hjälpa andra klättrare ner. Till min förskräckelse upptäckte jag att personerna i snön var Micha och Magnus. Lyckligtvis förhöll det sig inte så illa som det sett ut. De var båda lite slitna, men mådde under omständigheterna väl. Vi tog ett kort snack och jag fick senare ett gott skratt åt vad de pratat om under vägen.

Magnus hade vid 7000m nämnt att han just slagit sitt höjdrekord. Micha hade replikerat med att han precis slagit sitt med fem kilometer.

Koskulak, en 7000m-topp är granne till Muztagh Ata.

Vid halv tre mötte jag en av tjejerna från Singapore. Hennes ansikte täcktes helt av en balaclava men hennes ögon utstrålade ultimat lycka.
- "Du är jättenära toppen. Det kommer inte att vara några problem. Bara gå mot grushögen därborta".

Jag behövde inte ens fråga om hon varit där. Hennes kroppsspråk sa allt och jag gratulerade henne till toppningen.
Toppen. Redan?

Jag var mycket förvånad. Några fransmän spände av sig skidorna nedanför den lilla grussluttningen och omfamnade varandra. Segerrus. Jag gick upp till en liten pinne som var helt täckt med flaggor och tygbitar. I söder såg jag Karakoram. Min blick letade efter K2, Gasherbrumgruppen och Broad Peak - de Pakistanska giganterna över 8000 meter. Tror att jag såg dem. Under mig såg jag Koskulaks 7000 meter höga topp. Jag vände mig om för att titta på massivets högsta berg Kongur. Till min förvåning insåg jag att jag inte var på Muztagh Atas högsta punkt.

Några hundra meter längre bort reste sig en klipptopp. Den var definitivt högre än platsen jag befann mig på. Jag skyndade mot den och funderade lite på hur det kom sig att ingen någonsin nämnt att sista biten på Muztagh Ata faktiskt bestod av klippklättring. Svaret var enkelt; det fanns en ännu högre topp ytterligare hundratalet meter bort. Jag vände mig om för att uppmärksamma de andra klättrarna om detta. På toppen med den lilla flaggpinnen såg jag våldsamma segerceremonier. Ingen lade märke till mitt gestikulerande och skrikande.

Muztagh Atas riktiga topp.

Jag var överlycklig. Triumfen av att äntligen få revansch på Muztagh Ata var underbar. Vinden piskade de gula flaggorna på bergets absolut högsta punkt och jag kunde njuta av att titta ner över avgrundens kant i öster. Dess östvägg är en 2500 meter hög vertikal historia och raka motsatsen till bergets västra sida. Alla underbara stunder har sitt slut och det var dags att gå ner. Nedanför ”pinntoppen” berättade jag för alla klättrare att detta inte var rätt topp och att de var tvungna att gå över platån för att komma till den rätta. Jag fick sura miner och en salt kommentar till svar. Ingen hade tydligen för avsikt att gå vidare uppåt.

Kunlunbergens lägre toppar långt under mig.

Då jag mötte Magnus och Micha minuten senare berättade jag om hur det låg till. Micha såg nästan arg ut och det glödde i ögonen på honom. Han nickade kort mot en lika beslutsam Magnus och började genast pulsa vidare mot huvudtoppen.

Vägen ner mot läger två var i stort sett händelselös och då jag lycklig anlände, kokade jag enorma mängder nudlar och drack litervis med underbar blåbärssoppa.

De resterande fyra i gänget tog sig an Muztagh Ata dagen efter. De beslutade sig för att anfalla från läger tre. För att göra en lång historia kort, kan det sammanfattas med att Stefan och Lalle fick se sig besegrade av höjden och 30 cm nysnö. Micke och Fredrik tog sig upp till ca 7450 innan riktigt dåligt väder slog till och de fann det klokt att vända. ”Ingen topp är värd att riskera livet för” resonerade de och verkade lyckliga med resultatet trots att de sista meterna fattades.

På väg ner, tungt packad i dåligt väder.

Klara för återtåg mot värmen i Kashgar.

Vi begav oss ner till värmen i Kashgar och blev enligt tradition bjudna på toppningsmiddag av Mr Kong. Resten av gänget begav sig hemåt efter några dagars turistande i Kashgar. Min bakfälg hade en rejäl spricka och jag var osäker på om den skulle hålla för de dåliga vägarna i Kirgizstan. Då jag fick erbjudande om lift med ett par österrikiska klättrare var valet lätt. De var dessutom på väg mot ett av Centralasiens mer kända höga berg; Pik Lenin.

En idé började genast gro, men det är en annan historia.

Faktaruta
För resan behövs visum för Kina och Kirgizstan och klättertillstånd från CMA. Dessutom måste man ha ett transporttillstånd för att ta sig över gränser mellan Kina och Kirgizstan. Logistiken mellan Kashgar och Muztagh Ata tar CMA hand om, alternativt kan man åka lokalbuss.

Vi hade valt att inte ha någon Base Camp Service och lagade vårt eget käk och tog vara på oss själva på berget. Guider, bärare, tält, kameler, baslägersmat osv går att ordna på plats, alternativt kan man köpa allt detta i ett paket.

Info om Muztagh Ata

Info om normalrutten på Muztagh Ata

Utländska arrangörer (urval av några seriösa Europeiska):
Jagged Globe - England

Amical – Tyskland

TIK Mountain – Italien