Norra Padjelanta 2019

Den här solovandringen gjordes mellan den 7:e och 17:e juli 2019, genom norra Padjelanta och området norr därom. Juni månad hade varit ovanligt kall och försenat snösmältningen. Nu var det mycket snö kvar och för årstiden ovanligt högt vattenstånd i jokkarna. 

Mitt fokus ligger på fotografering vilket gör de flesta av mina dagsetapper kortare än om fokus varit på vandring, så turen går ledigt att göra på färre dagar.

Innehållsförteckning - klickbar.

^{Karta med dagsetapper.}

Dag 17:e juli

M/S Storlule körde ekonomiskt vilket sparar bränsle på bekostnad av färdtid. I Änonjálmme fick vi dessutom vänta på att bryggan skulle höjas då sjöns vattennivå nu steg snabbt p.g.a. den försenade snösmältningen. Så småningom fortsatte båten i alla fall mot Vájsáluokta och vandrarna var ivriga att komma iväg.

^{Áhkká - vy från M/S Storlule.}

På båten pratade jag med Karsten. Det är märkligt hur ett samtal med en vandrare man aldrig träffat, kan föras som om man träffats många gånger tidigare. Kanske för att det är samma krafter som fört oss till denna plats.

Vi slog följe fram till Vájsáluokta sameby och tittade närmare på kyrkkåtan och Guossjájåhkå och skiljdes sedan då jag var tyngre lastad och dessutom inte skulle följa lederna.

^{Kyrkkåtan i Vájsáluokta. I förgrunden hönsbärsblommor.}

Då det redan var sent följde jag bara Nordkalottleden mot Kutjaurestugan förbi trädgränsen, där jag vet att det finns flera tältplatser. En familj med två tält var redan på plats, men det fanns fler platser ett femtiotal meter från leden.

Dag 2: Boalnotjåhkkå8:e juli

Dagen började med ett strålande väder som skulle hålla i sig i nästan 6 dygn. Följde Nordkalottleden en halv km, och vek sedan av i riktning mot rengärdet i sluttningen upp mot Boalnotjåhkkå.

^{Áhkájávrre och Gállaktjåhkkå.}

Lutningen är måttlig och terrängen oproblematisk. Tog därefter riktning mot lägsta punkten mellan 1099 och 1086 på Boalnotjåhkkå för att få utsikt mot Áhkká och Vuojatädno. Älven var breddfylld med vatten, vilket siade om att vaden under denna tur skulle bli svårare än normalt.

^{Vy mot Áhkká och Vuojatädno från östra sidan av 1083.}

Fortsatte sedan uppe på höjdryggen förbi 1086 och högsta punkten Gasskatjåhkkå, 1121 m ö.h. Upplevelsen av att gå här, i stället för på Nordkalottleden nere i dalen, är betydligt mer upplyftande då utsikten åt alla håll är fin. 

^{Vy mot NO från toppen av Gasskatjåhkkå.}

Slog läger i svackan mellan Gasskatjåhkkå och Muvrratjåhkkå.

Dag 3: Sieberjåhkå, Gådotjåhkkå9:e juli

Fortsätter över Muvrratjåhkkå för att få utsikt mot Guvtjávrre och går sedan ner mot Nordkalottleden som jag följer förbi Kutjaurestugan.

^{Västra Guvtjávrre sedd från Muvrratjåhkkå. I bakgrunden en bit av Saluhávrre och Vásstenjávrre.}

Fjällabbarna gör halvhjärtade utfall och tycker nog att jag borde hålla mig till leden.

^{Attackerande Fjällabb.}

^{Allakjågåsj 2 km NO om Kutjaurestugan.}

Efter bron över Sieberjåhkå följer jag jokken uppströms mot vattenfallet. 

^{Sieberjåhkå några hundra meter väster om Kutjaurestugan.}

^{Vattenfallet i Sieberjåhkå 1 km uppströms Kutjaurestugan.}

Viker sedan av mot Nådjes östra sida för att undvika blötmarkerna vid Vájsá-Dujbbe.

^{Guvtjávrre och Áhkká. Vy från Nådjes östra sluttning.}

Rundar Nådje och hittar en tältplats en km norr om utsiktspunkten 872. Slår läger och gör sedan en kvällsutflykt till 872 där utsikten över Sáluhávrre är den bästa som går att få.

^{Vy mot väster från utsiktspunkten 872. Sjön är Sáluhávrre.}

Dag 4: Ábmelvárásj, Ábmeljåhkå10:e juli

Fortsätter mot väster i riktning mot Ábmelvárásj. Det berget består av samma ultrabasiska bergarter som Miehtjervárásj och Mellomfjellet (norsk stavning) längre västerut, varav täljsten är den mest kända. Man ser genast att det rör sig om något annat än ett vanligt mindre fjäll - dels på grund av formen som påminner om en limpa, och dels på grund av färgen som oftast går i röd-bruna toner.

Gick upp på toppen från västra sidan. Försökte mig inte ens på att leta efter den extremt sällsynta blomman grusnarv, som uppges finnas på Ábmelvárásj, då jag inte skulle kunna skilja den från andra liknande arter.

Jag passerade här även 2017, men då regnade det och jag avstod från att gå upp på berget då täljsten (som heter soap stone på engelska) blir mycket hal då den är blöt.

^{Toppen av det 927 meter höga Ábmelvárásj.}

Fortsatte mot Ábmeljávrres södra sida och följde Ábmeljåhkå nedströms för att leta upp en lämplig plats att vada jokken. Strax efter utloppet kommer ett namnlöst biflöde från östra sidan av Slahpejávrre som nog bara har vatten tidigt på sommaren när sjöns vattenstånd är högt. Slahpejávrres huvudsakliga utlopp är Slahpejåhkå som rinner ut från sjöns västra sida.

^{Ábmeljåhkå strax efter utloppet från sjön. Den anslutande jokken mitt i bilden kommer från östra sidan av Slahpejávrre.}

Ábmeljåhkå har skurit sig ner och bildat en djup ravin som jag följde tills sidorna blev för branta. Tog mig upp och fortsatte förbi ravinen. Normalt är det här ett lätt vad, men nu gick jokken inte att vada säkert överallt. Behövde dock inte leta länge för att hitta en lämplig vadplats, och där var vattendjupet endast 40 cm.

^{Dags för vadning av Ábmeljåhkå.}

Gick en liten bit till och slog läger på en äng vid en mindre jokk ett par hundra meter väster om Ábmeljåhkå.

Dag 5: Oarjep Slahpetjåhkkå11:e juli

^{Tidig morgon dag 5.}

Gick nu västerut genom Slahpevágge och vadade enkelt jokken som avvattnar dalen, vid utloppet från den största av sjöarna. Vek av upp mot passet mellan de två topparna i Oarjep Slahpetjåhkkå, där jag ställde ryggsäcken, för att med endast kameran gå upp på de båda topparna. Det är ingen större prestation då topparna endast är 796 m respektive 771 m höga.

Oarjep Slahpetjåhkkå är även det ett udda berg då det består av kalksten, vilket bidragit till att göra berget till en känd blomsterlokal för kalkkrävande arter. På väg upp mot den östra toppen hade jag turen att få se några exemplar av fjällviva. Den är fridlyst i Sverige och i hotkategorin EN i IUCN:s rödlistning i Sverige. Den anses därmed nära hotad, då den minskar i antal.

^{Fjällviva strax nedanför den östra toppen i Oarjep Slahpetjåhkkå.}

Från den något högre östra toppen har man fin utsikt mot Sáluhávrre och Slahpevágge. Toppröset består av vit kalksten som drar ögonen till sig.

^{Den östra toppen i Oarjep Slahpetjåhkkå har förärats med ett toppröse av kalksten.}

Går sedan upp på den västra toppen där utsikten mot Miehtjerjávrre, Njoammeljávrre och bergen i väster är fin. Det är fortfarande mycket is kvar på Miehtjerjávrre trots att sjön inte ligger högre än 650 m ö.h.

^{Vy mot Miehtjerjávrre från den västra toppen i Oarjep Slahpetjåhkkå.}

Fortsatte mot Miehtjerjávrre och gick norr om sjön i riktning mot Moalkkomjåhkås inlopp i sjön där det finns ett brett vadställe där vattnet flyter lugnare och jag har vadat där under en september-vandring. Nu var sjöns vattenstånd högre än normalt och även jokken hade mer vatten än normalt. Vadet går över 2 öar och den första biten är den som är längst (50 m) och djupast. Provade trots allt att vada. Bottnen består av rejäla stenar som man brukar kunna kliva på. Efter 35 meter var vattnet nästan uppe i kalsonghöjd och biten som var kvar blev ännu djupare. Hur mycket djupare kunde jag inte se då jag hade solen i ögonen och inte längre såg stenarna på bottnen. Vände därför för att inte råka ut för något.

Ordentligt nedkyld fortsatte jag längs Moalkkomjåhkå i sökande efter en tältplats. 100 meter uppströms stod en gråhäger vid strandkanten. Jag har aldrig sett en häger i fjällen, så den här måste ha kommit fel på något sätt.

^{En gråhäger vid Moalkkomjåhkås strandkant.}

Strax därefter fanns en jämn gräsplätt att tälta på.

^{Moalkkomjåhkås inlopp i Miehtjerjávrre. I bakgrunden Miehtjervárásj.}

Dag 6: Moalkkomjåhkå, Slahpejávrre12:e juli

Jag behövde bara gå några hundra meter uppströms för att hitta en potentiell vadplats. Moalkkomjåhkå var här 75 meter bred och det fanns en liten ö och några stenar som stod upp ur vattnet där man kunde återhämta lite värme i fötterna. Den enda svårigheten - förutom kylan - var första biten över den djupare fåran närmast, där det också var bra fart på vattnet. Där jokken var smalare fanns alltid en fåra med 1½ meter djupt vatten (eller mer) som var omöjlig att vada p.g.a. kraften i vattnet. Dessutom vill man gärna ha huvudet över vattenytan :-)

^{Vadställe över Moalkkomjåhkå.}

En komplicerande faktor var kanten av jokken där vattnet blev djupt direkt. Vanligtvis är det grundare från början och då har man chans att ångra sig om förhållandena blir för besvärliga längre ut.

Trots att mina vadarskor är minimala, var det svårt att få ned benet vid det kritiska första steget. Foten ville följa med strömmen i stället för att hamna på bottnen. När man går ensam ska man inte ta risker, men samtidigt anser jag mig vara en erfaren vadare och jag antog att tyngden från ryggsäcken skulle stabilisera mig när väl båda fötterna var på bottnen. Även stavarna var svåra att få ned på bottnen. Vid hårt strömmande vatten är en traditionell lång trästav, som man kan hålla i med båda händerna, bättre än vanliga gångstavar av teleskopmodell som man bara håller i med en hand och som man inte kan lägga för mycket vikt på utan risk för att de blir kortare.

De första 10 metrarna fick jag gå sakta och vattnet gick 10 cm över knäna. Därefter var det mindre djupt och mindre strömt och inga problem, annat än att vattnet var svidande kallt då det kommer från två isbelagda sjöar. Om jag inte var vaken innan, så var jag det nu.

^{Stannade till på uppstickande stenar för att låta värsta kylan gå ur benen.}

Alternativet hade varit att i stället vada Slahpejåhkå som har lite mindre med vatten. Men den är smalare och därför vanskligare vid högt vattenstånd. Om ingen av jokkarna gått att vada hade jag fått gå runt Slahpejávrre på dess östra sida. Det gäller att ha alternativa planer i dessa trakter om man är ute tidigt. Från och med augusti brukar det vara lätt att hitta odramatiska vadplatser över båda vattendragen, frånsett år med extremt sen snösmältning som t.ex. 2015 och 2017.

På andra sidan möttes jag av en blomsteräng med fjällviol och smörblommor.

^{Äntligen över på andra sidan.}

Fortsatte längs västra sidan av Moalkkomjåhkå som på många ställen har en botten av kalksten som får vattnet att se ljusare ut. Måste vara en av fjällens vackraste vattendrag.

^{Moalkkomjåhkå med Sávtsasj i bakgrunden.}

^{Här var det bra fart på vattnet i Moalkkomjåhkå där den flyter fram över en botten av kalksten.}

Moalkkomjåhkå är bara drygt 3 km lång och den börjar 100 meter in i Norge, där Sjnasjkasjåhkå och Slahpejåhkå möts. Normalt har Slahpejåhkå cirka tre gånger mer vatten än Sjnasjkasjåhkå, varför den senare aldrig utgjort något hinder.

^{Vadställe över Sjnasjkasjåhkå.}

Så ej heller denna gång, men jag fick välja ett annat vadställe en bit uppströms. Jag var nu ett par hundra meter in i Norge (något som inte är tillåtet 2020) och svängde österut för att komma till Slahpejávrre. Gick parallellt med Slahpejåhkå en bit. Jokken såg inte snäll ut i dag ens vid det bredare sammanflödet med Sjnasjkasjåhkå.

^{Slahpejåhkå nära sammanflödet med Sjnasjkasjåhkå.}

På västra sidan av Sávtsasj låg omfattande snölegor kvar och ibland sjönk ena benet igenom. Vid NV hörnet av Slahpejávrre finns en fin tältplats, men nu var det mesta blött p.g.a. det höga vattenståndet i den isbelagda sjön. Hittade i alla fall en acceptabel plats, men torr var den inte.

Dag 7: Sávtsasj13:e juli

Vaknade till vid ett-tiden på natten och var tvungen att ta några bilder i det magiska nattljuset.

^{Vy mot Sávtsasj i väster klockan ett på natten.}

På morgonen hade det bildats nyis på den isfria delen av sjön närmast land. Det hade nog inte varit minusgrader, men vattnet var så kallt att det räckte med den temperatursänkning som kalldimman och utstrålningen från vattenytan medförde.

^{Snart uppe på toppen av Sávtsasj. Vy mot Slahpejávrre.}

På schemat stod en premiär-uppstigning på det 1117 meter höga gränsberget Sávtsasj på vilket Riksröse 246 står. Det är lätt att gå upp längs den östra sidan även om stigningen, som är närmare 400 meter på en sträcka av 1½ km, tar på krafterna. Högsta toppen står 200 meter in på norska sidan. Utsikten försvann efter kort tid då det drog in låga moln och dimma från väster. Tog mig till riksröse 246 innan det blev helt igenmulet.

^{Riksröse 246 på Sávtsasj.}

Gick ner samma väg då jag kunde se mina fotspår från uppstigningen även i dimman.

Längre ner återkom sikten och jag åt en snabb lunch vid lägret och packade sedan ihop och fortsatte i riktning mot passet väster om Stibok. En uppstigning av det berget ingick i planerna, men nu verkade det tveksamt.

^{Tillbaka vid lägret.}

När jag närmade mig passet sänkte sig dimman och det gick inte att orientera sig. Gick på känn och höll mig så lågt som möjligt. Slog läger vid en liten jokk och hoppades att sikten skulle bli bättre till nästa dag.

Dag 8: Rähtjátjåhkå, Gálbejávrre14:e juli

Dimman höjde sig något mot morgonen, men inte så mycket att en bestigning av Stibok kom på fråga. Det gick i alla fall att se konturerna av de närmaste bergen så att man kunde orientera sig. Jag hade gått här förr och visste hur jag skulle gå om det fanns en smula sikt.

Tog mig ner mot Rähtjátjåhkå som måste vadas, något som varit lätt i augusti 2016 då man kunde gå på stenar hela vägen. Jokken är cirka 60 meter bred vid vadstället men jag vadade diagonalt i cirka 100 meter för att så mycket som möjligt kunna använda de stenar som stack upp ur vattnet. Knädjupt som djupast. Ett lätt vad trots att jokken hade nästan lika mycket vatten som Slahpejåhkå, men den var betydligt bredare.

^{Rähtjátjåhkå. Här för djup, men längre ner vadbar.}

^{Vadningen av Rähtjátjåhkå kunde bitvis göras på stora stenar.}

Eftersom det inte blev någon bestigning av Stibok hoppades jag nu på nästa delmål - en bestigning av gränsberget Tjårok. Fortsatte därför mot NV längs Gálbejávrres västra sida för att komma till foten av Tjårok. Från toppen kan man se Atlanten och Hellmofjorden. 

Väster om Gálbejávrre gick långa åsar som var lätta att ta sig fram på. 

^{En av åsarna längs SV sidan av Gálbejávrre.}

^{Fjällripor vid västra sidan av Gálbejávrre.}

Framme vid Gálbejávrres västra sida mötte nästa "hinder" - den namnlösa jokken mellan Rähtjátjávrre och Galbejávrre. Följde jokken ett par hundra meter uppströms och vadade enkelt där vattendraget var 20 m brett i mindre än knädjupt vatten.

^{Jokken mellan Rähtjátjávrre och Gálbejávrre.}

Det började bli svårare att hitta torra tältplatser då mycket av marken nyligen varit täckt av snö. Lyckades i alla fall få upp tältet innan regnet kom.

Dag 9: Gålokbuollda15:e juli

Inget regn på morgonen, men det var en tät dimma och uppstigningen på Tjårok skulle bli meningslös fotografiskt sett.

Vandrade i stället rakt österut norr om Gálbejávrre. Fram mot sena förmiddagen lättade dimman såpass att man kunde se hela sjön. Nationalparksgränsen drogs så att sjöarna längs den norra gränsen (Amásjávrre, Rähtjátjávrre, Gálbejávrre, Stibokjávrre och Guvtjávrre) samtliga hamnade utanför Padjelanta.

^{Gálbejávrre från norra sidan.}

Vädret fick mig även att avstå från att ta omvägen över drumlinen Gålokgielas. Hade även besökt den tidigare i bättre väder. Fortsatte i stället över Gålokbuollda och slog läger 900 m ö.h. en bit från Stuora Jålle. Mot kvällen orkade solen nästan bryta igenom molntäcket

^{Tältplatsen dag 9 tre km väster om Stuora Jålle.}

Dag 10: Stuora Jålle16:e juli

Fortfarande molnigt men med luckor och molnen var högre upp. Kändes lite mer hoppfullt. Planen var att gå genom passet 1050 m ö.h. mellan Stuora Jålle och Vuossevárásj och fortsätta genom Vuossevágge. Men jag anade att den sena snösmältningen skulle ha gjort dalgången alldeles för blöt. Framme i passet besannades mina farhågor och jag bestämde mig i stället för att gå upp mot östra delen av Stura Jålle, över toppen 1317 och vidare mot sjö 1062 (höjden har uppdaterats från 1064 m) där jag läst att det ska gå att tälta.

^{På väg upp längs SÖ sidan av Stuora Jålle. Vuossevárásj till vänster.}

Stannade vid en jokk och åt lunch. Porlandet från en liten jokk är en av många företeelser som skänker frid åt sinnet under vandring.

^{Lunchpaus på östra sidan av Stuora Jålle.}

Tar sikte på 1317 och går vidare. Det går inte att komma ifrån att det är ansträngande att gå över fjälltoppar med packning. Bestigningar brukar göras under dagsturer, men det var lättare terräng uppe på berget än längs sidorna, och förhoppningen att få utsikt och nya motiv gjorde ryggsäcken lättare.

^{På väg ner från 1317. Sjö 1062 syns till vänster.}

På vägen ner från 1317 får jag syn på sjö 1062 men jag håller höjd för att titta på ett par sjöar högre upp. Runt dessa var det för blött eller för stenigt så jag går ner till 1062, men inte heller här är det något större utbud av tältplatser. Efter att ha avlägsnat några stenar så går det att resa tältet.

Jag var framme tidigt och det fanns tid att gå ner till Vaisaluoktastugan, men jag föredrog att spendera sista natten här. Strosade runt på höjderna i närheten och fotograferade Áhkájávrre.

^{Áhkájávrre ligger 600 meter längre ner.}

^{Vy mot öster från en höjd nära lägret.}

^{Tältplatsen vid sjö 1062.}

Dag 11: Vájsáluokta17:e juli

Levde i den falska tron att M/S Storlule skulle avgå från Vaisaluoktastugan även på morgonen, så jag gick upp tidigare för att kunna gå ner i lugn och ro. Sista biten ner till stigen (som ej är utmärkt på kartan) längs Sjváltjájåhkå var besvärlig med tvära nivåskillnader och höga videbuskar, men väl nere på stigen kunde man ta det långa benet före i riktning mot Vájsáluokta sameby.

^{Äntligen nere på stigen mot Vájsáluokta.}

Får syn på M/S Storlule som nyss lämnat Änonjálmme och inser att det blir svårt att hinna i tid till bryggan. Vill i all fall göra ett försök och mer eller mindre springer fram över stenarna fram till stugan. Kommer fram genomblöt av svett och får veta att båten inte anlöper Vaisaluoktastugan på morgonen. Första avgång är mitt på dan.

Tar en dusch vid den anordnade tvättplatsen vid stugan. Kallt bäckvatten får duga - det är i alla fall inte så kallt som uppe på fjället. Hinner umgås en del med de trevliga stugvärdarna Mariann och Anders som verkar ha förmågan att få gästerna att trivas inbyggt i sitt DNA.

Åker med M/S Storlule för sista gången då STF från och med 2020 upphört med båttrafiken från Ritsem.

Bilder på Google Photo från vandringen.