MUDDUS - myggens förlovade hemland

Med nya kängor jag inte hunnit gått in och nyinköpt 90 liters säck stöltade jag och Michael iväg mot parken. Kängorna kändes som slalompjäxor till en början men mjuknade ganska fort så knäna inte var enda leden på benet som böjdes, innan kilometern fram till parken var till enda kunde jag även böja fotlederna att jag rörde mig graciöst genom terrängen. Leden var vänlig att vandra inte alls lika upptrampad som delar av Kungsleden jag gått, inga kraftiga upp eller nedförslut utan ganska plant och behagligt.

Vid Manson stugorna tar vi en längre rast och jag justerar in ryggsäcken lite, Michael går och fyller på vatten i en bäck intill men kommer snart åter glad och upprymd, - jag har fått ett nytt kryss, vadå för något frågar jag – en videsparv häftigt va, - hon var där nere vid bäcken, med raska ben tar vi oss till bäcken och efter 5 min spanande kommer hanen och visar stolt upp sig på en björkgren. Vi lämnar Manson och fortsätter djupare in i Muddus. Med jämna mellanrum eller där det ser intressant ut stannar vi och söker av omgivningen med kikare. När klockan slår 7 på slaget når vi Mudduslnobbal där vi finner en tältplats vid det stora fågeltornet.

Här finns knott i ofantliga mängder och när jag är absolut tyst genljuder hela atmosfären av vingslag. Efter 17 km första dagen känns kroppen som den gått en match mot Tyson och svetten droppar från näsan, jag klär av mig och går ned i det uppfriskande vattnet där jag tvättar min sargade lekamen, fast jag inte bär några kläder besvärar varken knott eller mygg mig utan låter mig sköta mitt. Vi äter och dricker kaffe med några droppar whisky. Mot kvällen går vi upp i fågeltornet, utsikten är enorm, man ser bergtopparna i Sarek och stora delar av det underbara området Muddus är, milsvida myr och skogsmarker.

Muddus

Jag fotar de vackra vyerna, på håll ser man renar beta på en myr, på en annan dansar tranor och på en tredje landar några sädgäss. Jag lägger mig att sova till ljudet av gök och transång. Ett regn som aldrig tycks vilja sluta började under natten och fortsätter hela dagen. Då jag av erfarenhet vet hur jobbigt det kan bli när allt blir vått beslutar vi att vänta ut regnet. Det blir en dag av sova, läsa, äta och sova igen. Vid tidig kvällning avtar regnet och det ser ljusare ut, efter ytterligare en timme river vi tälten och packar våra ting, vi är ånyo på vandring.

Ganska snart rullar mörka moln över himlen och regnet piskar mig i ansiktet, bergfinkarna sitter i träden och trycker utan att ge ljud från sig. Så hastigt min ömmande kropp tillåter rör vi oss mot Muddusjokk där tälten reses för natten. I ett fåfängt försök att rädda kläder som fortfarande är torra lägger jag den blottade ryggsäcken under ett stort träd medan jag reser tältet. Nästa gång skall jag lägga regnskyddet över säcken. Utanför hörs ingenting utom regnets smattrande och i sovsäcken är det kallt och vått.

Solen skiner genom tältet och gör ljuset gult, sovsäcken känns varm, jag kliver ut i den tidiga morgonen, några meter från tältet står 6 renar och äter lav som fallit från träden, dom tar ingen notis om mig. Mina våta kläder hänger jag i träden runt lägerplatsen, jag tvättar mig i bäcken och lagar en kastrull havregrynsgröt som jag äter, under tiden kläderna torkar utforskar vi omgivningarna och hoppas få se en lavskrika, tallarna står glest och många har brandljud, marken är täckt av mossor och ris. Vid tältet sjunger bergfink och lövsångare, vi äter en god torsklunch och bryter på nytt upp, Muddusfallet är vårt nästa mål. Efter några kilometer kommer regnet igen och vi flyr in i en kåta som ligger efter stigen, inne i kåtan är väggarna täckta av sot och det luktar eld, en eldstad, fyra bäddar och ett bord med stolar består möblemanget av, jag sitter där och skriver i min dagbok och Michael ligger i en av bäddarna och vilar. Regnet avtar och vi fortsätter, vid en lämplig plats, på en udde mellan två myrar gör vi nytt läger. I en sjö står jag och tvättar mig när ett tyskt par kommer förbi och letar efter en tältplats, jag hälsar vänligt och hoppas de skall gå sin väg då jag inget har att skyla mig med, mina kläder och handduk ligger på stranden, de fortsätter leta en stund till men beslutar att ge upp och vandrar vidare. Vädret känns varmare och myggen har blivit besvärligare.

Michael vid Muddusfallet

Vi äter middag och dricker kaffe till myggsurr och en och annan gök. Hel, ren och mätt går vi i kvällningen och tittar på fallet där vattnet dånande faller 42 meter i två etapper. Jag tar några kvällsfoton på fallet och ravinen men regnet startar igen och jag måste avbryta. Över oss flyger en pilgrimsfalk och ur skogarna som omger ravinen stiger dimma. Jag lägger mig tillrätta i sovsäcken tryggt vetande att varken mygg eller regn kan nå mig. När vi vandrar ned i ravinen går vi en och en om man skulle orsaka ett ras så den andra inte får stenar på sig. Där nere är det fuktigt och halt, här växer röd trolldruva och fjällsyra i mängder, små förvridna björkar växer ur sprickor i berget och drivved ligger på stränderna. Vattenfallet ser imponerande ut här nerifrån likaså ravinväggarna.

Ravinen vid Muddusfallet

Det är svårt att fota här nere för all vattendimma som bildas av fallet. Vi går utmed ravinbotten hela dagen och studerar blommor och fågel, här och var rinner en bäck ned för bergväggen från någon myr ovanför oss. arbetar vi oss upp för rasbranterna och dom lodräta väggarna. Vid tältet äter jag lapskojs, lutar mig tillbaka mot en tall och tar av mig skorna, solen skiner mig i ansiktet och värmer, livet är bra härligt tänker jag. På kvällen skådar vi fågel över myrarna, salskrake, lavskrika och tranor ser vi bland annat. Sovsäcken känns varm och go och jag behöver inte stänga den helt, utanför i träden hörs bergfinkarnas lockläten och myggens surr. Jag vaknar av att Michael som vanligt börjar skramla med kastruller och bestick när han vill att jag skall kliva upp. Jag äter min havregrynsgröt sittande på en sten där solen lyser igenom tallskogen. Ryggsäcken sitter åter igen slimmad på min rygg och jag rör mig med spänstiga steg förbi Muddusfallet, ganska snart börjar det regna och vi tar på oss regnjackorna och skydden till säckarna. Redan efter 500 m känns jackan som en tjock vinterpäls och det droppar från näsa och haka, regnet slutar snart och jackan åker av fortare än ögat. 7 km ihärdigt vandrande och vi når en vacker bäck där ett knippar lojt simmar vid stranden. Vid den vackraste av tältplatser slår vi läger, plan och öppen mark överallt och en gräsklädd udde där jag tvättar mig och lite svettiga kläder som jag hänger på tork på en torraka bredvid tältet. Mat och kaffe känns bra i magen och lite dåsig lägger jag mig i tältet och läser en god bok medan Michael planlöst vandrar i omgivningarna. Mot kvällen tar jag mig själv en runda, tallurskog som den här är angenäm och lättvandrad, jag följer vältrampad djurstig som leder mig över grusåsar och genom skogen, döda tallar ligger lite här och var en del så gamla att dom nästan multnat bort.

Brandljud

Stigen leder mig ned till bäcken där en skärrad knipa flyr i panik då jag närmar mig. På stranden blommar fjällviolen och i vattenbrynet lyser kabbelekan gul. En liten öring bryter vattenytan och tar ett mygg eller knott, ur skogen hör jag bergfinken och rödstjärten sjunga. Jag strosar tillbaks till tältet där vi dricker kaffe och språkar. Jag ligger i sovsäcken och läser om fjällbläran som skall växa här då jag uppmärksammar en svartmyra som släpar på en mygga jag just bragt om livet, han går tvärs över boken jag läser och tar ingen notis om mig då han har allt för viktiga saker att företa sig, boken är bara ännu ett hinder på vägen till boet. Under natten hör jag att det kommer en skur då och då, på morgonen är mina tvättade kläder ännu våtare än när jag hängde upp dom. Vi tar en dagstur till ett ravinområde i sydöstra muddus. Efter stigen hör vi en fågel vi inte känner igen och vi följer ljudet upp för en gruskulle och får se att det är tiggande ungar till en tretåig hackspett. Vi fortsätter vår färd och kommer snart fram till en myr där jag ser en stor fågel över myren, där, säger jag till Michael, han lyfter kikaren och fågeln försvinner bakom träden, allt jag han se var att det var en uggla säger han, vad för uggla frågar jag, jag han inte se. Vi fortsätter ett hundratal meter och där sitter den i en talltopp, en hökuggla säger Michael, snart dyker ännu en upp och sätter sig i en annan tall. Vi står här en stund och beundrar dom och dom iakttar oss. Vi fortsätter mot ravinen och plötsligt lyfter bägge ugglorna och börjar attackera oss, vi hastar oss hukande från platsen, när vi springer efter stigen med ugglorna susande kring huvudena ser jag en uggleunge sitta i en liten björk ovanför stigen, då börjar jag förstå ugglornas beteende. Så fort vi kommit en bit från ungen upphör attackerna och ugglorna drar sig tillbaka. Vi sätter oss på en tall som blåst omkull vid en liten tjärn och tittar i fågelboken, där står det ”VARNING närma er aldrig en hökuggleunge utan att ha uppsikt över bägge föräldrarna då de attackerar kraftigt”. För mig var detta ett ganska ovanligt första möte med en ny fågelart som detta var. Vid ravinen var utsikten enastående när vi satt vid norra kanten och blickade ut, en vacker vy nu hade varit om en kungsörn skulle segla under oss.

Michael
Vi går utmed ravinens västra sida och fotar några timmar innan vi vänder tillbaka. Kvällen känns behaglig och solen har skinit hela dagen. Morgonen är mulen och lite kylig för en gång skull när vi skall ut och vandra. Fötterna känns förvånansvärt bra efter en dags vilande från säcken. Efter någon timme blir det varmare och solen tittar fram, pannan är ymnig av svett. Vi intar vår sista lunch strax innan Mansonstugorna och svalkar fötterna i en liten bäck som rinner under spången. Vi går dom sista 5 km till bilen som står parkerad på en kulle där jag en sista gång blickar ut över den vackra nationalparken Muddus. 18 km på en dag tog bra på fötterna, men med lite vila blir dom säkert bra igen.


Text Thommy Åkerberg
Foto Thommy Åkerberg
2001-07-10