Under sommaren 2017 genomförde jag och min kamrat en kortare, och helt oplanerad, tur i Karats.
Såsom så vanligt är när man saknar ett planerat mål, kändes den turen inte särskilt tillfredsställande. Den var kul, men att ta sig från A till B är så mycket mer värt.

Redan några veckor efter denna tur började vi skissa på en längre tur i området.

Vi beslutade att ta oss från Årrenjarka till Peuraure, för att sedan jobba oss ner till Karats och avsluta i dess östra ände.
Vi konstaterade också att enbart en kanot inte skulle vara helt optimalt - Vi ville helt enkelt ha varsin.

På eftermiddagen 18/7 lämnade vi hemmet och bilade iväg de 24 milen till startpunkten i Årrenjarka.

Längs vägen kunde vi se att det gick vita gäss på Skalkka och Tjåmotisjavrre, men vi hoppades på att det skulle mojna mot kvällen.

Årrenjarka, ca kl1930.

Inne i viken låg vattnet lugnt. Det gick fortfarande en del sjö ute på Sakkat men det vara bara kring 3,5 km över till Enamusviken, så vi kände oss trygga nog.

Årrenjarka fjällby 

Snart siktade vi den gamla bryggan i Enamusviken.

Enamusviken

Väl framme på andra sidan gjorde vi oss klara för portage. Avståndet över till Peuraure är kring 8,5 km fågelvägen (140 höjdmeter), varav ca 1,5 km paddling i en mindre sjö.

Ingen av oss hade någon större erfarenhet av att lyfta kanoter längre sträckor, men vana vandrare kunde väl inte ha
några svårigheter att bära tungt en kilometer i stöten (det var det som var planen; att bära allt i etapper om 1 km)?

Det var totalt 90 kg utrustning som skulle upp till Peuraure, exklusive vatten och det vi bar på kroppen.
Att bära 45 kg, varav en hel del i form av en otymplig kanot utan ergonomisk bäranordning visade sig vara snäppet för mycket, hur ogärna man än ville erkänna detta för sig själv.
Vi var ganska nöjda när vi nådde den lilla sjön Enamusjavrre efter en dryg kilometer.
Vi undvek att analysera hur liten bit vi faktiskt hade kommit, och hur lång bit det var kvar, och satte istället av längs sjön.

Väl på andra sidan av sjön intogs litet snacks och vi beslutade  att bära kanoter och packning var för sig. 1,5 km (i bästa fall) med kanoterna, ner igen, och upp igen med packningen.
Det frestade rejält på nacken. Minsta felsteg kostade så mycket energi att det var lockande att pausa, men vi kämpade på och tog oss sakta mot målet.

Leden var fint spångad (tur som var) och solen gick precis ovanför bergen i norr – En tillfällig moralhöjare var gång vi gick ner igen för att hämta packningen.

Halvägs till Peuraure. Bra spångat hela vägen.

Kort vila innan vi fortsätter

Torsdag morgon kl 07 låg både kanoter och utrustning vid Peuraures stenstrand. En hel natts slitande, men belöningen var en spegelblank sjö och vetskapen om att den tyngsta biten låg bakom oss.
Nu kunde själva paddlingen börja!

Peuraure

Vår lätt optimistiska ursprungliga plan var som bekant att bära all utrustning på en gång, och vara framme vid Peuraure någon gång efter midnatt. Nu hade hela natten gått åt, och vi tänkte att vi kanske skulle behöva litet sömn.

I vårt något trötta tillstånd pausade vi redan vid udden som syns bakom mig på bilden ovan, och framför oss på bilden nedan. Vi hade börjat slå läger innan vi insåg det olämpliga i att avsluta dagen strax efter sju på morgonen, på en dålig plats, när vädret var perfekt, och när vi dessutom tappat en halv dag. Vi var inte speciellt trötta heller, mest slitna och trötta i huvudet.
Vi packade helt sonika ihop igen och paddlade vidare.

De första paddeltagen i Peuraure

Beslutet var i efterhand helt riktigt.
Vädret var helt fantastiskt! Om jag ska vara litet lätt pessimistisk så var det kanske onödigt varmt (kring 30 plusgrader), vi hade inte orkat/glömt ta fram solkrämen, och mina solglasögon låg hemma på köksön.

Strålande väder!

På planeringsstadiet hemmavid hade vi planerat att slå läger på en udde ett par kilometer från Peuraures utlopp. Där kunde man skönja något som liknade en sandstrand. Denna punkt låg omkring 12 km från sjösättningspunkten.

Torsdag 19/7 ca kl 1030 nådde vi dit och det var en lättnad att se att det faktiskt var en sandstrand, och inte någon högreflekterande stenstrand.
Faktum var att det var en helt fantastisk lägerplats. Långgrunt med grov sand (sådan som inte missfärgar fötter och följer med överallt), en lagom torr och lummig gran/björkskog med en fin tallknabbe bakom. En riktig jackpot!
Nu tog vi rast på riktigt. Ett bad för att bli av med all svett, och sedan ett riktigt mål med mat (renskav med purjölök, tranbär och potatismos, för den som undrar). Resten av dagen tog vi igen oss, och avslutade med en tidig kväll.

Första lägerplatsen

Fredag morgon bröt vi läger och satte av mot Peuraures utlopp. Där väntade en serie kortare lyft. Glada i hågen över att ha gjort bort det tyngsta lyftet tänkte vi inte mer på det.

Nära Peuraures utlopp

Väl vid utloppet började vi dock tänka på lyften. Det låga vattenståndet förlängde den första portagen med ett par hundra meter, och den här gången var det inte spångat. Nu var det en liten stig som bitvis var tämligen oröjd. Med fem meter kanot på huvudet är svängar och träd varken lätta att upptäcka eller att passera.

Första lyftet var en dryg kilometer. 
Därefter nådde vi Storselet och fick paddla kring en kilometer.
Efter det fick vi lyfta kring 500 m igen, varpå vi fick paddla kring två kilometer.
Sen väntade ytterligare en lyft på ca 500 m innan vi var nere i Lillselet. Där fick vi paddla kring 500 m igen.

Sedan var det dags för det sista lyftet!
Ganska precis en kilometer, men denna gång var det på en riktigt fin spångad skoter/fyrhjulingsled som gick från hemmanet i Lilleselet och ut till Karats. 

Lillselet

Fredag 20/7, ca kl 20.
Att vara framme i Karats (inga fler lyft!) kändes ganska bra.

Karats inlopp. Ett viktigt delmål.

Vi korsade Karats och slog läger i en fin tallskog en halv kilometer från inloppet.
Ett sedvanligt bad och sedan middag (denna gången köttfärssås med extra tomatpuré och torkad ost), och en skvätt starkt för att fira delmålet.

Lördag morgon fortsatte vi österut längs Karats. Målet var att ta sig till samma lägerplats som nyttjades under 2017 års tur, vilken låg kring 17 km bort.
Strålande väder fram till lunch, men sen blåste det upp litet väl mycket. Min kamrats kanot klarade vinden bättre, medan min blev litet bångstyrig. Vi gick in bakom en udde och passade på att äta lunch. Därefter följde vi strandlinjen i skydd från vinden under ett par timmar.

Karats

Vinden mojnade så småningom och det blev väldigt bra paddelväder. Litet för bra paddelväder...  

Karats. Lugnet före stormen. 

Tio minuter senare började det blåsa på riktigt. Givetvis var vi så långt från land man kunde komma just då, men vi kraftsamlade oss och tog oss i land på första bästa landmassa.
En timme, och en påse Ahlgrens bilar, senare kunde vi fortsätta.

Jag kan inte minnas när vi kom fram till lägerplatsen, men fram kom vi. 
Under kvällen drog ett rejält åskoväder över. Det var sevärt men vindbyarna gjorde oss väldigt oroliga över våra tarpar. 

Andra lägerplatsen

Söndagen fick bli en vilodag med fiske och allmänt slappande, men måndag morgon bröt vi läger för sista gången och paddlade iväg den sista halvmilen mot upphämtningsplatsen i Vuojat.

Karats. Sista dagen.

Måndag 23/7.
Strax efter lunch var vi framme i Vuojat.
Det är något speciellt över att komma fram. Belåtenheten över att ha slutfört en utmanande tur blandas med känslor över att man inte vill vara framme ännu.

Vuojat

Totalt färdades vi 84 km. Överslagsräknat borde 30 utav dessa vara till fots, varav 10 med kanoterna på axlarna.

Portagerna var tunga, men turen hade inte varit värd lika mycket utan dem.

Färdvägen

/Tomas