Så var det dags!

Ett halvår av inspirerande läsning i böcker, blogginlägg, och forumtrådar. Försäljning av mindre lyckade köp, inköp av, förhoppningsvis, mer lyckade köp. Kängor till skomakaren för lagning, torkning av mat, inköp av mat, o.s.v.

Turen var i stora drag bestämd. Start och mål i Kvikkjokk. En smidig lösning när man bor tillräckligt nära för att ta bilen. Målet var Njoatsovagge, en dalgång som jag fastnade för tidigt i planeringsstadiet.
Med mig på resan hade jag min kamrat och ständige friluftsföljeslagare Gusten.

Lördagen 20/7 klockan 10 stod vi förväntansfulla och väntade på båten som skulle ta oss över Gamajåhkås mynning. Båten anlade så småningom med två gladlynta passagerare som inte steg ur. Tydligen hade de uppskattat båtförarens guidning, och turen i allmänhet, så pass mycket att de bett om att få åka fram och tillbaka flera gånger.
Båtföraren navigerade med stor erfarenhet fram mellan sandbankarna.

Vi släpptes snart av på andra sidan och drog in känslan av att "nu är vi på väg".

Stigen mot Prinskullen var vältrampad och inledningsvis ganska fri från stigning. Någonstans där borde insikten om att spara litet på krafterna kommit, men det är lättare sagt än gjort när man är ivrig. Stigningen tycktes så småningom öka närmast exponentiellt, och antalet pauser likaså. Tyvärr följde mängden mygg ungefär samma kurva. 
Vi släppte förbi två vandrare som hade snäppet mer kraft i benen.

Stigen mot Prinskullen

Efter drygt två timmar nådde vi trädgränsen, och allting kändes betydligt enklare. Lunch intogs på självaste Prinskullen. Där satt även vandrarna som passerade oss tidigare. Deras tur var inte bestämd, men de skulle gå Vallevagge och sen skulle de bestämma sig efterhand.
Efter lunchen promenerade vi vidare mot kvällslägret. Vädret var klart, och vi kunde i fjärran se vårt mål - Njoatsovagge.

Vy mot Pårte och Tsähkok  - Längst till vänster i fjärran syns Njoatsovagge

Kvällens läger var planerat vid den västligaste av de två mindre sjöar som finns uppe på Vallevarre. Stigningen upp hade dock tärt mer på krafterna än beräknat, och vi valde att slå upp tältet vid den östra sjön istället. Det var en fin plats, och varför pressa på till en eventuellt sämre plats ett par kilometer bort?
Ett åskoväder drog snabbt förbi på ett lagom spännande avstånd. Knallarna var skarpa som piskrapp!

Den östra sjön på Vallevarre

Söndag 21/7
Med stor förväntan på vad dagen hade att erbjuda gick morgonbestyren i rask takt. Frukostgröten med mjölkpulver smakade orimligt bra!

Färden fortsatte västerut. Först över hedmark, sen över blockmark, några spridda snöfält och sen litet hedmark igen. Efter det följde blockmark i stort sett upp till passpunkten. 
Vi höll norr om Vallebäcken och skråade fram i hyfsad takt. Det kändes rimligt att börja snedda ner till bäcken och korsa den, men där och då ville jag minnas något råd om att "hålla höjd". Med facit i hand skulle vi ha litat på oss själva och börjat gå neråt, för det visade sig bli en brant upplevelse att hålla den där höjden. Vi missade också ett bra ställe att korsa bäcken på. Efter ett par kilometer ytterligare i ett ordentligt blockhav korsade vi bäcken på en snöbrygga och tog sikte på passpunkten.

Söder om Vallespiken. Vy mot öster.

Vi närmar oss passpunkten.

Vy mot öster.

Nu kunde vi börja skönja vår mål för dagen. Tältplatsen var planerad på Ruonas sydvästsluttning. Vägen dit var lättvandrad. Blocken ersattes av grönare ytor och en hel del blommor och örter.
Vi klarade oss utan regelrätta vad, men bäckravinerna tog den sista musten ur benen.

Ruonas i fjärran

Ruonas och ravinen Ruonasgårsså

Lägerplatsen

Måndag 22/7
Frukostgröten smakade helt OK, och även denna dag bjöd på högtryck.

När lägret var rivet började vi vandra upp för backen på Ruonas västra sida. Snart kunde vi se ner i Tjuoldavagge - Otrolig utsikt!
Nedstigningen gick bra, och snart stod vi inför vårt första vad - Buojdesjåhkå. Under den här turen skulle vi vada i kängorna. Av med sockor och ur med sulor. På med regnbyxor och linda snöre hårt runt kängskaften. Det gick hur bra som helst. Det sipprade in en aning vatten i vänster känga, något som jag snabbt kunde konstatera berodde på att jag satt snöret slarvigt där. 

Ruonas västra sluttning

Tjuoldavagge och Tjuoldagårsså

En lagom brant uppstigning tog oss sedan utmed Tjuoldagårsså. Den upptrampade stigen gick stundtals nära kanten och gav ett mäktigt perspektiv.
När vi vände oss om fick vi en spännande överblick över den väg vi kommit. 

Vy söderut, tillbaka mot Ruonas och Vallevagge

Snart nådde vi högsta punkten och fick bra överblick över Låptåvagge. Vi hade tänkt vada Tjuoldajåhkå vid Låptåvakkjavvres utlopp, och tog sikte däråt. Väl framme insåg vi att där vadar inte den som vill hålla sig torr. Hundratalet meter nedströms gick det däremot utmärkt att ta sig över.
Sockor av, regnbyxor på. Inget vatten alls i kängorna den här gången.

Vadning nedanför Låptåvakkjavvres utlopp

Efter vadet gick den rekommenderade färdvägen på västra sidan om "dalen". Eftersom vi tog vadet längre österut så höll vi istället den östra sidan. Den vägen innebar inga svårigheter alls, tvärtom var det en trevlig väg, men det medförde också att vi fick runda sjön 1012 när vi väl kom dit. Det kostade oss någon extra kilometer vandring.

Vi slog läger en knapp halvkilometer norr om sjön 1012. Där fanns ett ytterst litet vattendrag som inte kan ha varit mer än 10 centimeter djupt. En smältvattenfåra helt enkelt.
Högtrycket höll fortfarande i sig, och vi hade fri sikt mot Tsahtsas spetsiga topp, och över till Svenonius glaciär.
Kvällens middag blev något som vi längtat efter - Souvas med purjolök, tranbär och potatismos. En perfekt måltid att torka hemma. Enkelt, gott och snabbt. Ett par matskedar olja ger både extra smak och extra energi!

Lyx!

Huvudmålet på denna vandring var att gå norra delen av Njoatsovagge. Vilken väg vi skulle ta tillbaka till Kvikkjokk var inte helt beslutad. Helst ville vi svänga runt och ta Jiegnavagge förbi Svenonius glaciär och korsa Luohttolahko, för att sedan ta oss till Pårek. Då skulle vi även på få tälta på den beryktade tolvhundrameters-hyllan. 

Från där vi stod nu såg det dock ut att vara en hel del snö kvar uppe på platån.

Tsahtsa sedd från lägerplatsen

Lägerplatsen, panorama

Lägerplatsen, panorama

Tisdag 23/7
Gröt är nyttigt.

Ytterligare en dag med bra väder. Någon gång vid den här tidpunkten slår det mig att jag enbart upplevt riktigt dåligt väder under en enda vandring, och då var det under en (1) dag som det regnade konstant.
Nedstigningen i Njoatsovagge var brant, men inte så att det utgjorde ett hinder. I det brantaste partiet dundrar vi in i en skock ripor och tappar nästan fotfästet i ren förskräckelse. 

Nedstigning i Njoatsovagge

Det är brantare än vad det ser ut!

Humöret är nu på topp! Vi har fri sikt in i Njoatsovagge, och kan med lätthet se dagens färdväg. Inte nog med att utsikten och omgivningen är fantastisk, vi ser även att dagen inte kommer bjuda på några större svårigheter.
Vi passar även på att kikar-spana ut en lämplig plats att vada Njoatsojåhkå. Tips vi fått från utsidan-medlemmar sorterar ner möjligheterna till två - Skråa södra sidan och vada vid utloppet av Lulep Njoatsojavrre, eller gå ner och vada ungefär rakt söder om punkt 805. Vi väljer det senare alternativet, av den enkla anledningen att vi faktiskt kan se flera lämpliga vadställen där. Vi vill inte ta risken att missförstå, och sedan hamna i ett läge där vi måste ta en massa omvägar.

Vi tar oss den sista biten genom videt och hittar ett bra ställe. Sockor av, regnbyxor på.
Jag tar täten och vadar på. Strömmen är lugn, och djupet litet. Drygt fem meter från strandkanten på andra sidan hamnar jag plötsligt i en lokal fördjupning som inte syntes på avstånd. Jag känner mig fram medans jag sakta hamnar djupare och djupare. Ska jag gå tillbaka eller fortsätta? Det handlar om en dryg meter innan det blir grundare igen. Strömmen är nästan obefintlig, så jag fortsätter över. Snörningen runt fötterna håller fortfarande tätt trots att vattnet nu nästan når skrevet - Helt otroligt! Nästa steg förflyttar vattennivån upp till midjan och avbärarbältet, och då upptäcker jag att regnbyxornas fickor inte är vattentäta alls...
De sista metrarna av vadet går utmärkt, men kängorna får tömmas en aning.
Min kamrat har observerat mig och tar vadet några meter uppströms, vilket innebär en knähöjds-vadning. 
På andra sidan tar vi en fikapaus och nickar symboliskt - "Nu är vi här".

När vi avverkat backen upp mot dalens norra sida hittar vi snabbt stigen. Några rovfåglar lever rövare uppe på bergssidan. Jag gissar på fjällvråkar, för det är det enda jag kan komma på.

Vältrampat

Vi når ett snöfält med ett icke oansenligt vattendrag under. En större spricka högre upp, och ett betydligt tunnare snötäcke längre ner. Vi sonderar med stavarna och bedömer det som säkert att passera. 
När vi når första sjön tar vi lunch vid en liten bäck.

I ett blogginlägg här på utsidan har jag läst om att i Njoatsovagge kan det regna "tre gånger i minuten". 
Någon kilometer innan vi är parallellt med Bulkas förstår jag innebörden. Korta duschar på bara några minuter vardera. Mellan topparna som omger dalen är det två kilometer. Höjdskillnaden mellan oss och topparna är närmare en kilometer. Regnmolnen kommer rakt söderifrån, och med den begränsade siktvinkeln har vi ingen möjlighet att se hur stora regnmolnen är. Regnkläderna tas av och på flera gånger inom loppet av några få minuter (fritt ur minnet). Det regnar liksom för mycket för att vi ska kunna strunta i det, och när det slutar är det så tryckande varmt att vi klär av oss. När detta gått från att vara smått komiskt till att vi börjar bli less på det, så slutar det lika tvärt som det började.
Under denna tid siktar vi även två vandrare som är på väg ner för passet bredvid Bulkas. Kanske har de varit uppe på toppen, eller har de måhända besökt Svenonius glaciär? Under planeringsstadiet hade vi funderat på om vi kunde gena upp i passet och nå Luohttolahko den vägen. När vi väl står där så känns stigningen och markförhållandena inte speciellt lockande, och dessutom har vi en bra bit kvar av den finaste delen av Njoatsovagge.

När vi når slutet av Alep Njoatsojavrre förvandlas dalgången till en blomsteräng. I gräset bredvid blommorna tar vi en lång rast. Vyn österut är oslagbar, rastplatsen är underbar, och vädret kunde knappast ha varit bättre.
En älgko kommer gåendes västerifrån. Vi sitter stilla och hoppas på närkontakt. Uppenbarligen får hon vind av oss, för hon sätter av i fullständig panik upp för backen som leder ut ur dalgången. Senare på kvällen uppskattar vi att hon försvann ur vårt sikte på kanske två minuter. Det gick inte fullt så fort för oss att gå samma sträcka.

Ängen i Njoatsovagge, vy åt öster

Ängen i Njoatsovagge, vy åt väster

Vi slår upp tältet vid sjön Skiejakjavrasj. Suverän tältplats som tydligen nyttjats av många genom åren. Det ser man på rostiga konservburkar och allehanda lämningar som finns slarvigt nedgrävda under stenar. Sådant förtar lite av upplevelsen.

Lägerplatsen

Onsdag 24/7
Det var bara att inse. Gröt funkar inte som vandringsfrukost. Det funkade inte förra turen heller, eller turen innan dess. Den går bara inte ner. Från och med nu blir det nötmix till frukost.

I tältet under föregående kväll tog vi beslutet som vi skjutit framför oss. Vi hade avverkat många höjdmeter och var ganska trötta i benen. Någon vilodag kände vi inte för. Turen över Luohttolahko, hyllan och Pårek får lov att skjutas fram till nästa år. Istället tänker vi runda ut mot Darreluoppal och Padjelantaleden.

Fram tills denna dag hade vi sprungit upp och ner i dalgångar, kullar och sänkor. Det kändes nästan overkligt lätt att ta sig fram nu när vi fick hålla samma höjd hela tiden. Denna dag skulle komma att bli dagen då endast ryggen var svettig.

Efter någon kilometer når vi ett renstängsel. Vägen vi väljer att ta för oss till en plats där stängslet är lätt att forcera. Vi fortsätter på samma höjd och passerar några vattendrag som vi tar oss över utan vadning. Så småningom siktar vi stugorna i Darreluoppal.

Stugorna i Darreluoppal

I Darreluoppal välkomnas vi utav en man från södern. Växjö, eller nåt sånt. Vi tyckte att det var en glad och trevlig stugvärd, men det visade sig att det bara var en glad och trevlig vandrare. 
Tältet slog vi upp på andra sidan vattendraget. Där fanns det gott om platser utan att man behövde inkräkta på stugområdet.
På kvällen söker vi upp den trevlige vandraren och avverkar diverse trevliga samtalsämnen kring en påse jordnötter.

Torsdag 25/7
Vilken lyx att slippa gröten. Ingen disk, ingen tyngdkänsla i magen. Nötter är framtidens frukost!

Dagen spenderades på Padjelantaleden. Välspångat och utförslut. Vi flög fram! Flera gånger stötte vi en älgko med kalv nere vid älven. Vi såg också en örn som cirkulerade ovanför. Möjligen med siktet inställt på den lilla, men ändock för stora, älgkalven.

Trädgränsen skiftade sakta över till fjällbjörkskog. Spängerna var många och långa. Den glada vandraren från gårdagen hade gått litet tidigare på morgonen än oss, och lunchade under en björk några meter från leden. Ett halvhjärtat försök att låta som en björn lyckades inte skrämma oss, men vi tyckte alla att det var ganska kul ändå. 
Vi nådde Såmmarlappa lagom till lunch.

I Såmmarlappa var det särskilt trevligt. 
Stugan låg i en öppning alldeles invid Tarraätno. Den lilla "färjan", en roddbåt som via ett rep kan färja vandrare över älven, låg och väntade mitt i strömfåran.
Innan vi beslutade vilken tur vi skulle göra den här gången funderade vi ett tag på att gå Nordkalottleden upp till Vajmok, vika av och följa Fierrovagge, och sedan gå ner till just denna färja. Den turen kommer nog genomföras förr eller senare.

I denna stuga fanns även ett välsorterat skafferi.
Vi köpte ett paket knäckebröd, en tub mjukost, samt en förpackning salami. Dessutom fanns nere i älven en nätpåse med öl och läsk.
Efter en stund anlände även "björnen" från Växjö. Med varsin burk i handen satt vi alla tre nere vid vattnet i drygt två timmar och hade det mycket trevligt.

I Såmmarlappa kan man vara sig själv för en liten stund

Vi funderade på om vi skulle ta en kortdag och slå upp tältet i närheten. Stugvärden sa att det fanns en fin plats hundra meter ner längs älven. Där fanns också en bra badplats som stugfolket brukade nyttja. Vi ville inte störa deras badplats med vårt tält, utan siktade istället på en plats som enligt stugvärden skulle finnas en halvkilometer ner efter leden.

Vad som kännetecknar en bra tältplats har jag med åren lärt mig är en högst personlig åsikt. Vi hittade ingen tältplats som uppfyllde våra krav, och beslutade att gå vidare. I värsta fall fick vi helt enkelt slå läger i Tarrekaise, och det var ju bara knappt en och en halv mil.

Det hade varit fruktansvärt varm hela dagen (när vi var åter i Kvikkjokk fick vi veta att det hade varit över trettio grader). Solen hade stekt på våra cellgummikängor och vi hade gått på en ganska statisk led med stor andel spänger. Halvvägs till Tarrekaise fick jag efter ett sockbyte ett skräp under fotsulan. Högst irriterande. En stund senare hade jag fått ett förvånansvärt lika skräp på samma ställe under den andra fotsulan. Kombinationen av värmen, sträckan och mycket spänger och plan mark hade slutligen nött upp fotsulorna. Två djupt sittande blåsor var på väg. 

Ett par kilometer från Tarrekaise korsade vi ett brett och stenigt vattendrag, vilket måste vara spännande att korsa vid högvatten. På vardera sida om vattendraget fanns fina tältplatser i lummig fjällbjörkskog. Här fanns även flera tält uppsatta. Vi avfärdade tanken på att stanna här med motiveringen att det är bättre att avverka den sista biten till Tarrekaise medan blåsorna på fötterna är varmkörda. Om man har fotproblem är det bättre om den sista vandringsdagen blir kortare.

Strax norr om Tarrekaise. Gott om fina tältplatser på vardera sida.

Tarrekaisestugan var lågt belägen på en äng med högt gräs. Enligt uppgift var det fantastiskt mycket huggorm i gräset, så att tälta där var inte att tänka på. 
Vi väckte den smått överraskade stugvärden strax efter klockan 18, betalade och inkvarterade oss i stugan. Det var varmt och kvavt, och det kändes konstigt att inte sova i tältet.

Fredag 26/7
Vi lämnade Tarrekaise tidigt på morgonen.

Temperaturen var om möjligt ännu högre den här dagen, men det berodde nog mest på luftfuktigheten. Det var väldigt blött i vegetationen, och all den fukten frigjordes i takt med att dagen blev varmare. 

Njunjesstugan i fjärran

Vid Njunjesstugan var det ungefär lika varmt, men hela området låg på berghällar och erbjöd en torrare slags värme.
Vi tog en tidig lunch, och gav litet extra omsorg till våra fötter. Berghällen var ytterst behjälplig med att driva ut fukten ur sockorna.

Njunjesstugan

Stigen ner mot skogen var långsam, men när vi nådde de privatägda husen i själva Njunjes förvandlades stigen till rena motorvägen. 
Härifrån gick det fort att transportera sig, men det var otroligt varmt. Till en början fanns det gott om vattendrag och fina broar, men efterhand blev det glesare mellan påfyllningsställena. Här började det även bli tydligt att denna sträcka är populär som dagsutflykt från Kvikkjokk. Vi mötte vandrare och frilufsare av alla de slag, och i alla åldrar.

Vi nådde båtplatsen drygt två timmar innan nästa reguljära avgång. Per telefon fick vi veta att det kostade sextio kronor extra att beställa en separat tur. Det kändes överkomligt.
Båtföraren var trevlig och sa att hon fått rapporter från andra vandrare att det faktiskt var mycket snö kvar på Luohttolahko. Det kändes som att beslutet som vi tog för ett par dagar sedan var rätt.

På parkeringen infann sig den där tvetydiga känslan som alltid kommer efter en avslutad tur - Skönt att komma tillbaka, men synd att resan är över.

På bensinmacken i Jokkmokk träffade vi förvånande nog en utav de två vandrare som gått förbi oss på vägen upp till Prinskullen. De hade också gått till Njoatsovagge, men sedan tagit av österut och gått tillbaka via Pårek. 

Under sju dagar vandrade vi ganska precis 120 kilometer. Vi uppfyllde målet med att vandra översta halvan av Njoatsovagge, men Luohttolahko gick om intet.
Den platsen besöker vi istället 2020.