Kebnekaise 2008

Måndag 23 juni.

Larmet ringer 07:30. Jag snozzar.

Larmet ringer 07:39. Jag kliver upp.

Jag kollar in i vardagsrummet. Johan är vaken. Johan reste från Jönköping till mig i Stockholm under gårdagen. Orsaken är att vi idag skall resa vidare till den svenska fjällvärlden och tanken är att vi skall bestiga Kebnekaise. Resan har varit bokad sedan i mars och nu äntligen är det dags. Gårdagen nyttjades till att en sista gång gå igenom utrustningen och se till att vi inte glömt något. Vi skall även filma en dokumentärfilm av resan så vi tog någon timme på min loftgång och intervjuade varandra om våra tankegångar runt färden.

Efter morgonbestyren påbörjar vi färden. Lustigt nog helt utan resfeber. Klockan 09:00 sitter vi på tunnelbanan som tar oss till centralstationen där vi kliver på flygbussen 09:36. Vi kom med både tidigare tunnelbana samt flygbuss så vi har gott om tid att checka in vår utrustning. Sedan tar vi varsin köttbullsmacka innan det är dags att borda planet till Kiruna flygplats.

Planet lyfter tidsenligt klockan 11:45. Det är fullsatt på planet och vi har inte platser bredvid varandra. Johan sitter längre fram med en perfekt utsikt. Jag själv sitter allra längst bak och utanför mitt fönster finns det enbart en stor motor. Jag ser ingenting. Det är inte alltid som på När och fjärran. Jag hör dock mina medpassagerares hänförda utrop när vi flyger in för landning. Jag kan bara ana att de har sett den första skymten av fjällvärlden och bergsmassiv.

13:40 sitter vi på flygbussen in till Kiruna, där vi måste vänta till 15:50 innan bussen till Nikkaluokta kommer. Vi tillbringar tiden med det vi gillar mest, äta. Dock känns det bara som vi spiller tid, vi är otroligt taggade på att börja gå, att då behöva vänta på en buss känns frustrerande. På busstationen möter vi flera vandrare som skall vandra och bestiga Kebnekaise så vi sitter och väntar och pratar med dem. Det är fascinerande hur ett gemensamt mål kan knyta ihop människor. Bussen kommer och sista motorburna etappen inleds ca 7mil på buss till staden där alla vägar slutar Nikkaluokta.

Jag kliver av bussen och den första anblicken av fjällvärlden möter mig. Jag är redan imponerad av det jag ser. En bergskedja som jag nu tycker är enorm fyller horisonten. En guide står och väntar på sin grupp. Han har scarf runt huvudet, röd skogshuggarskjorta där ärmarna är upprullade till armbågarna. Han är solbränd in till skelettet och blodådrorna är stora som trädgårdsslangar. Myggorna rör honom inte i ryggen. Precis så här hade jag hoppats att det skulle vara.

Efter att ha kontrollerat att allt sitter som det skall på ryggsäckarna och sagt hejdå till våra vänner vi träffade i Kiruna så sätter vi oss på en bänk, vi tar fram varsin souvenirflaska med Jägermeister utbringar en skål för att vi är norr om polcirkeln och vandringen tar sin början.

Nu måste jag erkänna en sak. Jag vart som ett litet barn och har nog aldrig sagt orden, kolla, titta, har du sett, så många gånger på så kort tid tidigare. Jag är helt hänförd av allt jag ser. Varje kulle, varje fors, varje träd, varje litet vattenfall får mig förtjust. I fjärran bakom molnen ser vi ett stort bergsmassiv. I nuläget vet vi inte att det är där vi kommer att tillbringa resten av veckan men vi anar det. Vi vet inte att det faktiskt är Kebnekaise massivet vi ser med Tuolpagorni och Vierramvare. Det är moln och dimmigt så vi ser bara konturerna av Tuolpagornis välkända krater. De grå molnen på himlen är oroväckande och vi kan troligen förvänta oss regn när som helst. Ryktet säger att vattnet i forsarna skall vara helt drickbart och detta måste ju naturligtvis testas så fort tillfälle ges. Ryktet är helt sant. Vattnet är kristallklart, iskallt och godare än det i kranen. Leden från Nikkaluokta till Fjällstationen kantas av fjällbjörk. Den är knappt högre än mig. Våra vänner från Kiruna samt Guiderna Mats Larsson och Wiola Larssons grupp stöter vi på då och då. När de fikar går vi om dem och tvärtom. Det är dock bara trevligt och varje gång byter vi ett par ord. Gruppen kommer från Kalmar och hade vunnit denna tur med toppförsök via en tävling utlyst av Drivhuset. Vi passerar Ladtjojaure där det går att ta en båt ca 5 kilometer framåt. Vi väljer att inte ta den utan går vidare. Det känns som regnet hänger i luften nu och vi regnsäkrar vår utrustning. Att gå i fjäll är lite som att åka kanot på en stor sjö. Man tar sig hela tiden framåt men omgivningen ändras inte märkbart. Efter ca 11 kilometer beslutar vi oss för att leta rätt på en lägerplats. Vi passerar där vi skulle ha kommit i land med båten om vi valt denna. Därefter hittar vi en bra dunge att slå upp tältet på. Det har nu börjat duggregna och vi börjar med att fästa upp en tarp mellan fyra träd så att vi får ett tak. Under detta slår vi sedan upp tältet och skyddar både tält och ryggsäckar från regnet. Då vi skall vara här en vecka är det lika bra att göra det ordentligt från början. När lägret väl är uppe kommer regnet ordentligt.

Vi tillagar kvällsmat i absiden bestående av te, knäckebröd, choklad och varma koppen. Sedan är det dags att gå och lägga sig.

Det blir aldrig mörkt, midnattsolen gör det svårt att somna. Runt 02 tar regnet ett kort uppehåll och fåglarna kvittrar. Fantastiskt landskap, de svenska fjällen. Och detta är bara början.

Tisdag 24 juni.

Enligt klockan kommer morgonen och dagen. Ljusmässigt försvann den aldrig. Johan har haft feber i kroppen och kämpat mot den undernatten. Han känner sig lite sliten. Av någon anledning har han även fått mycket kondensvatten på sig. Sovsäck och liggunderlag är blöta. Vi förstår inte hur det kunnat bli så mycket fukt. Vi måste ha misslyckats med att sätta upp tältet ordentligt. Vi gör frukost gröt i absiden och äter oss mätta. Regnet öser ner och allting packas inuti tältet. Vi får jobba en åt gången för att inte vara i vägen för den andra. Vi städar av tältet ordentligt från fukt och smuts sedan tar vi ner det. Allt sker under tarpen som är det sista vi packar ner innan vi börjar gå. Klockan är ganska mycket, runt 11 när vi kommer iväg och gruppen från Kalmar passerade oss under frukostbestyren.

Trots regnet så måste vi ibland stanna och fotografera och filma, det kan inte hjälpas. Det blir dock inte så mycket som vi kanske hade önskat men vi ska ju tillbaka också och motiven går ingenstans.

Regnvattnet rinner på stigen vi går på och bitvis känns det som att vandra i en bäck. De spångar som på strategiska ställen är utplacerade sjunker under vatten ytan när vi går på dem. Så mycket vatten slåss vi mot. När det bara duggregnar känns det som det slutar regna.

Fjällstationen syns på håll. Tyvärr så känns det som en evighet att ta sig dit. Vi har valt att äta lunch där och det börjat bli dags. Jag är ganska så stor i maten och börjar känna av lite energibrist. Då det kanske bara är någon timme eller mindre kvar till stugan så kämpar jag hellre på än att börja med matlagning i ösregn.

Vi passerar en otrolig fors och den första snön kommer. Johan kastar naturligtvis en snöboll på mig. Beslutar mig för att mula honom vid senare tillfälle när han minst anar det. Detta glömmer jag visserligen bort så min hämnd återstår ännu.

Vi kommer fram till Fjällstationen och ifatt gruppen som precis ätit. De har ätit realturmat men vi hoppar in i lunchrestaurangen och käkar där. Det kostar 90kr och därefter tar vi Kaffe, kladdkaka, whisky och Baileys. Vi vet hur man njuter av livet. Kan man göra annat med fjället utanför fönstret. Vi stannar i fjällstationen i två timmar och passar på att vårda utrustningen så gott det går. Vi hinner med att prata med många av de andra gästerna och personalen. Vi slås av hur trevliga alla är jämfört med tillexempel den stressade Arlanda personalen som vi råkade ut för. Nu ska vi dock inte dra alla över en kam men damen som kollade våra biljetter hon borde byta jobb. Hon jäktade på alla för hon hade inte tid att vara där. Skumt då det var vi som skulle med planet.

Regnet vägrar sluta så vid klockan 17 sliter vi åter på oss packningen och ger oss iväg. Kitteldalen nästa.

Från och med nu finns det inga hjälpmedel i form av spångar att gå på osv. Utan det är bara att forcera forsar Odylikt på bästa sett och det blir en del sådant. All högväxtlighet försvinner och nu finns det bara småbuskar. På håll och på en vacker plats i dalen innan Tuolpagorni ser vi att gruppen har slagit läger. Vi väljer dock att ta stigningen upp till Kitteldalen redan idag. Kittelbäcken rinner på vår vänstra sida hela vägen upp, den fotas och filmas. Mesta delen av sträckan är den dold under snö men vi hör dånet från den.

Vi kommer upp i Kitteldalen på 1200meters höjd och följer västra leden över forsen. Vi korsade den dock inte på det säkraste stället och hade snön under oss givit vika så hade vi åkt vattenrutschkana ända ner till dalgången. Vi inser väldigt snabbt att vi är på den steniga sidan av dalen och här går inte att sätta upp några tält. Vi tar oss tillbaka över forsen men på ett betydligt bättre ställe. Här behöver vi bara balansera på lite stenar. Johan stelnar plötsligt till och ber mig ta fram min kamera som jag har lättillgänglig. Ett par fjällripor är precis framför oss, en hane och en hona. De är nu förevigade på film eller åtminstone minneskort.

Vi hittar snabbt ett perfekt ställe att slå upp tältet på. Vi beslutar att inte försöka ordna ett tak med tarp och vandringsstavar då detta med 100% säkerhet skulle misslyckas och blåsa bort. Tarpen fick istället bli ett golv i absiden. Vi stormsäkrade tältet med alla stormlinor vi kunde hitta och stora stenar på tältpinnarna. Nu går det ingenstans.

Regnet som fallit hela dagen och de kraftiga vindar som rådit gör mig genomfrusen och jag näst intill skakar av köld och vi är snabbt inne i tältet där torra och ryggsäcksvarma kläder åker på. Även en sväng ner i sovsäcken gör att värmen snart återkommer. När även kvällsmat intagits är ordningen återställd och vi kan börja njuta av vårt basläger för de närmaste tre dagarna. Vi tar in omgivningen, vi ligger bredvid en liten fjällsjö omgivna av berg, Varför har vi inte gjort denna resa tidigare.

Natten är återigen ljus och regnig. Jag har återigen svårt att sova. Johan snarkar på som om inget har hänt. Vi måste göra något fel då tältet återigen bli dyngsurt även på insidan. Efter en kontakt med tältets ägare tillika min bror kommer vi fram till att vi anstränger det för hårt. Det är kallt och blött utomhus och varmt och fuktigt inomhus. Tältet pallar inte att få bort fukten. Vi slutar därför använda den torklina som finns inne i sovdelen av tältet och konstruerar en lina ute i absiden för våra fuktiga kläder. Allt vi härefter har inne i tältet är de klädesplagg vi vill snabbtorka i sovsäckarna under natten samt sovkläder och tekniska prylar. Allt annat är i absiden. Detta gör underverk och tältet är därefter så torrt det kan bli.

Torsdag 26 juni.

Den observanta märkta att jag hoppade över en dag här. Detta enbart för att spara det bästa till sist. Johan sov som vanligt hårt medan jag vaknade tidigt och låg och skrev på denna reseberättelse.

Frukosten idag bestod av makaroner och knäckebröd. Vi brukar äta havregrynsgröt men ingen av oss kände för det igen.

Efter maten beslöt vi oss för att vi skulle bli de hårdaste på fjället. Dags att bada i kittelsjön. Vi laddar videokameran med nya batterier och band detta får vi inte missa att dokumentera. Vi går till sjön och ger järnet i det kalla vattnet. Jag lovar hade det varit stillastående så hade det frusit till is. Det var svinkallt. Uppe på västra leden ser vi vandrare som är på väg upp till toppen ta en paus och tittar på oss. Antagligen tycker de att vi är helt galna. Antagligen har de helt rätt. När vi ändå håller på så tvättar vi även lite av våra kläder. Då solen tittar fram emellanåt hänger vi det på tork på tältlinorna.

Nu är planen att gå på lite sightseeing vid lägret. Vi skall ta oss upp på motsatt sida från västra leden och se om vi kan komma upp på Björlingsglaciär. Vi har ingen som helst brådska upp och filmar och fotar mycket. Vi sitter långa stunder och bara tittar på utsikten. På ett ställe stöter vi på en brantare del som kräver riktig klättring. Det gick bra men inte en chans att jag går ner samma väg. Väl däruppe sträcker glaciären ut sig och vi går ut ett par meter på den bara för att ha fått stå på den. Så blir det dags att gå ner och jag bedömer tiden till 45 minuter till tältet. Det tog 50 minuter. Inte så illa uppskattat. Stannar och dricker ett flertal gånger i den lilla fors som jag går bredvid. Man behöver knappt bära med sig fältflaska i fjällen. Det räcker gott med en kåsa.

Efter mat är det bara rekreation som gäller, vila, lösa korsord, lyssna på MP3, snacka skit med varandra, ringa hem osv.

Vid sjutiden börjar det blåsa storm. Tältsidorna skakar och vinden tjuter. Man hör hur den tar sats för att sedan komma flygande mellan bergen och avsluta genom att dundra in i tältet. Det går nästan inte att vara i tältet pågrund av ljudnivån. I detta måste man gå ut och hämta matlagningsvatten, diska mm Det känns lite tungt men i efterhand absolut inget vi skulle ha velat vara utan. Klart vi skall känna på lite storm när vi ändå är i fjällen. Tältet står stabilt kvar trots att det ofta smäller i det så vi tror att det skall spricka. Vi hade tänkt gå ut under natten och fota lite midnattssol men vi lägger ner det till senare tillfälle. Snart smattrar även lite regn mot tältet eller om det är små snökristaller. Detta blir den kallaste natten på hela resan och jag lånar tillochmed hörselproppar av Johan för att få lite nattro. Undrar om han gömt dessa för mig tidigare och att det är därför han alltid sover som en stock medan jag ligger vaken, hmm…

Fredag 27 juni.

Jag kliver ut ur tältet först av oss på morgonen och möts av en vit Kitteldal, snö har fallit under natten. Stormen har dragit vidare och det är återigen tyst och lugnt. Solen kommer fram och molnen skingras mer och mer, det kommer att bli en strålande dag. Även idag går det vandrare på västra leden upp mot toppen. Jag vinkar, de vinkar tillbaka. Om molnen håller sig borta kommer de att få en fantastisk dag.

Vi lagar som vanligt frukost i absiden och därefter river vi lägret, dags att börja färden hemåt. Solen smälter blixtsnabbt bort snön som fallit och det blir varmare och varmare så längre dagen fortskrider.

Snart är det ryggsäck på som gäller och vi börjar nedfärden. Johan har systemkameran redo och jag videokameran. Vi fotar och filmar allt vi ser och det går mycket långsamt neråt vi vänder oss om hela tiden. Vi vill verkligen inte gå därifrån. Vi vill inte ge oss av. Vi vill inte lämna bergen. Vi tar alla tillfällen i akt för att få stanna lite. Prata med dem som är på väg upp, fota eller bara ”vila lite”. Tror att det har smält bort lite snö över Kittelbäcken sedan vi gick upp. När vi fotograferar försöker vi få med oss själva så mycket som möjligt med vår nya favoritplats, de svenska fjällen, i bakgrunden. Solen blir varmare och varmare och snart går vi i kortärmat.

Inte långsamt nog kommer vi ner till dalen och börjar vandra i denna emot Fjällstationen där vi planerar att äta lunch och tälta en natt. Vi smyger oss fram i dalen och bara njuter av omgivningarna med denna fantastiska dal bredvid oss.

Johan ger plötsligt tecken, stanna och filma. Framför oss och på bägge sidorna av leden står det mängder med renar. De är riktigt nära och vi får massor med bra bilder. Vi tar så lång tid på oss genom dalen att Fjällstationens lunchtider hinner sluta. När vi kommer fram pratar vi dock med personalen som låter oss komma in och äta ändå, de värmer maten åt oss, skär till sallad och dukar fram. Otrolig service.

Lägret slås upp vid foten av Kaipak. Så snart allt är klart inklusive tvättlinor där våra kläder får hänga och vädras ute i solen kan vi inte låta bli att gå upp för Kaipak. Utsikten är magnifik och i horisonten ser vi toppen på Kebnekaise. Vi börjar fotografera. När Johan zoomar in på toppen och fotar ser han små prickar, det är någon uppe på berget. (Klockslag och datum) Nu upprepar historien sig, vi försöker att ta oss ner men det går inte, vi hittar på ursäkter för att få vara kvar. Det som bara skulle bli en liten sväng upp och ner blir ett par timmar. Vi beslutar att gå upp här igen i natt och se vad vi kan göra med midnattsolen.

Vi Lyckas till slut ta oss ner från Kaipak och hela vägen till Fjällstationen där vi passar på att njuta lite av livet. Öl och jordnötter beställs och intas under stor njutning. Hur ofta dricker man öl med berg i bakgrunden.

Stärkta av denna ljuvliga dryck var det dags för de hårdaste grabbarna på fjället att åter ta plats. Vid vårt tält rinner en liten bäck som strategiskt nog har en liten fördämning som medför att det har bildats ett ”badkar” på 1x1 meter och ca 40centimeter djup. Perfekt att bada i. Johan börjar och jag filmar samt skall ta ett kort med hans mobil. Nu råkar Johan vara så snabb att bilden togs när han kliver upp och så kan vi ju inte ha det. Det är bara för grabben att kliva ner igen. Ska jag misslyckas igen och se hur många gånger jag kan få i honom? Johan tar över videokameran och det är min tur att sätta sig i badet. Det är grymt kallt men ändå uppfriskande trots att det börjar sticka i huden nästan omgående. Blaskar av mig under armar och håret på en millisekund ungefär och kliver sedan upp. Vi firar med realturmat och kaffe. Denna måltid är faktiskt den första som vi har kunnat tillaga och äta utomhus, tidigare har vi fått hålla till inne i tältet.

Innan vi går upp på Kaipak ytterligare än gång så går vi ner till Fjällstationen och laddar kamera och mobilbatterier. Runt klockan 01, med tanke på sommartid, står vi på Kaipak och fotograferar midnattssol. Själva solen syns inte men dess sken skiner på och dränker in fjällen och x antal bilder tas. Vi lunkar snart ner till tältet, bestämmer morgondagens färdplan och somnar in.

Lördag 28 juni.

Våra larm ringer vid 06:30 och vi kliver upp. Jag är grymt illamående och yr i huvudet hela tiden medan vi river lägret och packar vår utrustning. Vi äter en himmelsk frukost på Fjällstationen och efter den känner jag mig helt normal igen. Tänk vad lite mat kan göra. 08:45 börjar vi gå emot Nikkaluokta. Vi har beslutat oss för att vi skall åka med båten och lägger på ett kol för att vara säkra på att hinna med den. Solen skiner och inte ett moln finns på himlen. Denna resa har verkligen bjudit på alla årstiderna vilket ger en extra tyngd och dimension åt äventyret. Det är ca sju kilometer till båten och den skall gå 11:45, det borde vara hur lugnt som helst. Fjällbjörkarna sveper förbi och våra kroppar känns jättebra. De forsar som vi på dit vägen tyckte var jättestora och svårforcerade kliver vi nu över med en helt annan vilja och erfarenhet. Vi är noga med att dricka mycket vatten. 10:40 kommer vi till båtbryggan med en timme till godo.

Då solen skiner och älven rinner förbi oss så vackert är beslutet egentligen redan fattat, vi badar. Jag dyker i och simmar några meter, det är strömt och jag får ta ett par rejäla simtag in till stranden. Vattnet är långt ifrån varmt men efter Kittelsjön och glaciärforsen känns det nästan behagligt. (säkert!!!) Johan gör bomben från bryggan. Låter strömmen föra honom förbi bryggan och kliver sedan upp.

Snart börjar andra resenärer dyka upp som också skall med båten, till sist står ett tjugotal själar och väntar. Båten kommer och vi kliver ombord och åker de 5 kilometrarna till Ladtjojaure. Från älven ser vi hela Kebnekaise bergsmassivet med syd och nord topp, Tuolpagorni och Vierramvare. Vi njuter av färden och kliver snart iland vid Ladtjojaure. Det som slår oss är att på vägen in mot Kebnekaise i måndags och tisdags regnade det och molnen låg tungt över horisonten så den ända topp vi såg var Tuolpagorni. Nu däremot när solen har tagit över himlen och molnen lyser med sin frånvaro ser vi hela bergsmassivet. Att få en sådan perfekt avslutning var fantastiskt och en glad överraskning. Kebnekaise följde med oss hela vägen hem känns det som.

Vi påbörjar den sista biten med målkänning. 6 kilometer och 1,5 timme senare går vi under den skylt som talar om att vi åter är i Nikkaluokta. Resan är över för denna gången.

Onsdag 25 juni. Toppförsök.

Höjdpunkten på resan och det största målet med den var att bestiga Kebnekaise, vi gav oss på detta på onsdagen. Ni har redan tagit del av det som skedde efteråt nu kommer toppen.

Larmet på Johans klocka ringde inte som vi planerat och vi vaknar 2 timmar senare än tänkt. Vilket med facit i hand kanske var bra men det tar vi senare. Under morgongröten slutar regnet. Vi gör i ordning våra toppsäckar Vi fyller detta med det viktigaste, mat, första förband, vatten, telefon osv. Som vanligt tar vi med våra kameror.

Vi börjar med att ta oss runt Kittelsjön och in på västra leden. Nu bär det av uppåt mellan Tuolpagorni och Vierramvare. Stenarna är fortfarande dominerade men snön dyker upp mer och mer. Framför oss går en far med sin son, de skall också försöka med toppen. Molnen ligger tungt runt omkring oss och ger en drömlik karaktär åt vandringen över stenarna. Vi kommer in i snö och ser en tjej stående i den, högre upp på ett sten parti står hennes pojkvän antar vi. Han skriker på henne. Hon rör sig inte. Vi kommer upp till henne, Johan först. Hon har inga handskar på sig, de har gaphalsen längre upp. Hon har gett upp. Johan som klättrat på Nya Zeeland och Kilimanjaro pratar med henne, peppar henne och beskriver för henne hur hon skall gå och tänka. Han stöttar henne så bra att hon faktiskt fortsätter gå upp till idioten till pojkvän som låtit henne stå i snön ensam utan handskar. Hon sätter sig snabbt ner på stenarna och får sina handskar. Vi ger henne ett par avslutande peppande ord och hon skiner som en sol. Han säger inget bara stirrar på oss. Vi ser dem inte igen, de gick troligen tillbaka.

Klättringen fortsätter steg för steg, sten för sten. Vi möter ett par vandrare som har sovit i toppstugan. Vi får veta att det regn som under gårdagen och natten föll på oss var på 2000 meters höjd snö. Allt där uppe är täckt med snö som håller en meters djup ungefär. Grabbarna hade inte varit på toppen. Skit, var min första tanke när vi tackade för informationen och fortsatte. Det märks klart att Johan är i något bättre form än mig då han kan hålla ett betydligt högre tempo, regeln är att anpassa sig efter den långsammaste i gruppen och mitt tempo blir det som för oss uppåt. Vi närmar oss nu åsen vid kaffedalen och världen har blivit helt vit av snö. På något enstaka ställe i de kraftigaste lutningarna kan stenarna tränga igenom men i övrigt är det snö härifrån. Väl på åsen så träffar vi far och son igen samt två Göteborgare vars mål var att gå hit och tillbaka. De hade flugit helikopter till Fjällstationen under gårdagen. Vi står nu på 1710meters höjd och utsikten är redan magnifik. Med kikare kan vi titta på toppstugan på andra sidan dalen. Vi tar ett lättare mellanmål här uppe innan vi måste ge oss ner i Kaffedalen 200 meter neråt till 1500 meters höjd. Vi slår följe med far och son genom kaffedalen. Att gå neråt går på sina ställen enklare än väntat då vi ser att de som gått före oss har satt sig ner och åkt på rumpan nerför berget. Vi gör detsamma. Vi blir som barn på nytt när vi åker nerför berget. Väl nere i dalen är det bara vitt. Vitt av snön. Vitt av moln. Vi följer det upptrampade spår som ligger före oss över dalen och strax börjar det stiga igen. Är det grabbarnas som vi möte förut som trampat upp denna eller har vi fler vandrare framför oss? Vi arbetar oss sakta uppåt på andra sidan och snart har vi arbetat oss upp till 1700meters höjd igen. Dalen ligger bakom oss men i bakhuvudet vet vi att vi måste tillbaka samma väg. Den stigningen på 200 meter från Kaffedalen och upp är inget jag ser fram emot. Toppen ser jag dock fram emot och färden uppåt varvas med Johan och mig i täten eller far och son först. Sista sträckan emot toppstugan börjar dock mina krafter att sina och de går först och lyckas till och med gå ifrån oss. Jag går sist. Snön är meter djup och tung, det är tur att någon har spårat. Jag märker av att min kropp vill ha mat/energi. Det går inte fort. Ett steg i taget genom snön. Jag hänförs ständigt av utsikten och vyerna. Detta är värt varje tungt steg.

Fjällstugan dyker upp men det känns ändå som en evighet innan vi kommer fram. Johan springer före och videofilmar min inmarsch till stugan. I stugan sitter gruppen från Kalmar med Wiola och Mats. Det är de som har spårat hela vägen hit. Hade inte vi försovit oss i morse som jag skrev om tidigare så hade det varit vi som fått spåra. Ibland skall man ha tur. Vi pratar lite och de ger sig av mot toppen. Vi äter och fyller på våra energier. Vi har toppkänning nu. Vädret är bra, som det varit hela dagen. Kebnekaise är snällt mot oss och vi går vidare i gruppens stig.

Vi tar oss över ett krön och ser för första gången toppen. Den är delvis dold i ett moln vilket förstärker det mäktiga känsla som kommer över oss. Vi kommer ifatt gruppen och molnen skingras. Vi ser toppen helt orörd. Nysnön ligger helt kritvit på marken helt utan fotspår, ett litet moln svävar dramatiskt förbi toppen. Jag blir nästan gråtfärdig av den vackra naturen framför mig. Vilken otrolig tur att vi kom ifatt gruppen så att vi fick denna syn.

Vi närmar oss toppen och solen skiner nu stark på oss, gruppen är framme först och vi får ställa oss på kö några meter under den. All trötthet är nu som bortblåst, de tunga steg som följt mig sedan kaffedalen är ett minne blott. Vi går upp i grupper om två. Mats menar att toppen känns väldigt instabil på grund av all nysnö och att vi skall ta det försiktigt och inte vara på den alltför lång tid. Vi tillhör i och for sig inte hans grupp men vi lyssnar på allt han säger. Vi ser ivrigt på när de andra går upp och fotar, ringer och tar bilder på sina medhavda företagsflaggor. När det blir våran tur börjar molnen dra in över bergen igen men det förstör på inga sett upplevelsen. Vi fotar, filmar och kramar om varandra på toppen av Sveriges högsta berg. Jag erkänner villigt att det kom en liten tår här. Vi har med oss fickpluntan med Baileys upp och vi utbringar en skål på Sveriges tak. Vi börjar ringa hem till nära och kära och tåren tittar fram igen. Detta är absolut det bästa jag gjort. Nordtoppen ligger längre bort, kammen dit fylld med snö och helt orörd. Sverige ligger under våra fötter. Utsikten är magnifik. Mäktigt. Vackert.

På avstånd hör vi något som bara kan vara snö som kanar längst bergsväggar. Lavin. Detta gör oss lite spaka men då vi gjort det vi kom för att göra är det dags att lämna toppen. Som ni säkert kan lista ut nu utifrån tidigare text så hade vi otroligt svårt att ta oss därifrån. Hur ska man kunna återgå till vardagen efter detta. Jag tänker inte beskriva färden tillbaka till Kitteldalen här utan ni får tro mig när jag säger att det gick bra och att 200 meters stigningen i Kaffedalen var det värsta jag gjort. Jag avslutar reseberättelsen här på Sveriges högsta punkt, Sveriges tak, Kebnekaises topp.