Fånga guld vid regnbågens slut och ett mycket kärt återseende...

Fånga guld vid regnbågens slut...

Efter en snabb lunch gjorde vi äntligen loss med våra vällastade pontoner. Vi lämnade land och rodde med bestämda roddtag ut mot de dansande strömmarna. Målet med dagen var att ta oss till renvaktarstugan ett par timmars rodd bort. Vattnet var betänkligt mycket högre än vid den förra resan längst denna sträckning (2009). Vinden friskade i, precis som den gjort under större delen av gårdagen, natten och morgonen. Det gick fort där jag gled fram bakom Tobbes ekipage, fortare än jag kunde minnas att det gjorde vid förra tillfället. Vattentrycket var mycket högre. Med spänning närmade jag mig den första kurvan på älven, kurvan där jag landade min första ädelfisk från pontonbåten 2009. Jag mindes det som i går: Jag gled fram över forsnacken, ett vak, det högg till. Jag kämpade mig genom den lilla forsen och håvade fisken efter någon minuts drillning, lyckan var total.

Nu var det annorlunda. Jag kunde skönja kurvan som skänkt mig sådan glädje två år tidigare. Där forsen varit belägen fanns ingen fors längre, inte en tillstymmelse till krusning kunde jag se i kurvan. Det höga vattenståndet hade sopat igen varje spår av skummande vatten, nu gled vattnet över stenar och skravel som om ingenting hade hänt.

Här kan du, innan du läser vidare om äventyret på Katumälven 2011, skapa dig en helhetskänsla av vad det innebär att paddla och fiska längst KAITUMÄLVEN.... om du inte har lust att kika på filmen fortsätter del 2-texten rakt under filmen... Trevlig läsning!

Här klickar du om du vill se Kaitumfilmen! (Öppnas i nytt fönster)

Jag och Tobbe gled vidare i stormen. Fiske var det inte mycket med. Fluglinan var näst intill omöjlig att få ut i vinden. Vi åkte vidare fram till den första rejäla forsen. Forsen var så pass skummande att vi förra gången gick av för att reka. Även denna gång valde vi att stanna innan forsen. Lite vitskummande vatten längst sträckningen gjorde att vi tog det säkra före det osäkra, klev av pontonerna och rekade av sträckan. Bilderna från denna plats 2009 visar på klarblå himmel och en fantastisk vy.  Nu var det snålblåst och inte en alls lika tillmötesgående natur.

(För den som vill kika på det gamla inläggeten eller bilden. Dom finns en bit ner i den texten. Bilden från 2009 kallas "P-plats Kaitum". Där finns även den första pontonfångade fiskens äventyr beskriven samt bild.) klicka här för att läsa om 2009:

Åter på Kaitumälven 2011, mot nygamla äventyr i högt vatten.

P-palts Kaitum, inte alls samma underbara plats som förra gången.

Vindpinat och gråmulet väder. Vi rekar forsen som förra resan höl på att stjälpa Tobbe med ponton.

Efter en kort och intensiv rekognisering av forsen insåg vi att det inte skulle vara några som helst problem att färdas genom den. Tobbe hade oturen att vid förra tillfället komma lite för nära en stor sten som var placerad mitt i forsens slutparti. Han trycktes upp något med ena pontonen men halkade ner på rätt köl igen. Denna gång syndes inga spår av stenen. Tobbe hoppade i pontonen och satte av först genom forsen. Den nyvunna glädjen gick inte att ta miste på när han studsade genom vitvattenskummet.

Vitskummande men helt ofarligt enligt våran bedömmning.

Tobbe först ut...

Som beskrivet ovan... GLAD!

Säg den glädje som varar. Efter ytterligare en stunds flytande närmade vi oss ett samesommarviste. Jag hade kastat ut en fluga som låg och drev i samma takt som min ponton. Vinden hade bedarrat något och en strimma blå himmel visade sig på den tidigare så jämngrå himlen. Tobbe låg hundra meter framför mig och jag såg att han la till med pontonen på den högra sidan av forsen. Förra resan gick vi i land och ledde våra pontoner med rep förbi den branta forsen. Den gången valde vi att parkera på vänster sida. När jag närmade mig Tobbe såg jag att han fotade mig. Han höll kameran ovanligt länge framför sig. Jag förstod att han inte fotade utan filmade. Jag skulle precis göra mig lite rolig framför kameran när det plötsligt högg till och började sprattla i linan. En kort drillning och jag fångade fisken, en liten öring. Tobbe skrek galtt att han fick hugget på bild och att han själv haft samma fisk på sin fluga. Glädjen blev som sagt riktigt kortvarig. I samma sekund som han slutat prata gled kameran ur händerna på honom och ner i det iskalla älvvattnet. Tobbe såg kameran sjunka. Han böjde sig ner, plockade upp den och insåg att det inte skulle bli några fler bilder med den kameran. Frågan var om det skulle gå att se något av de bilder som var lagrade på minneskortet. Skulle det gå att se filmen med hugget.?

Med flugan i vattnet ser jag Tobbe gå i land på höger sida. Straxt efter startade han inspelningen av filmen... Sommarvistet, mitt i bilden, på andra sidan älven.

Här kan du se filmen FÅNGAD med Tobbes kamera innan den med ett plums sjönk till kaitumälvens botten... Kameran kaputt men minneskortet fungerade.

Fiskefilmen som faktist finns trots allt.. Klicka här! (öppnas i nytt fönster)...

Tobbe stillar sorgen efter kameran med en JÄKEL i kaffet..., stackar´n!!

Inte skulle han behöva sörja ensam... :-)

Efter en stärkande tår och ett överlämnande av min pocketkamera till Tobbe satte vi av längst älvkanten till fots. Vi flugfiskade oss ner för strömmen samtidigt som vi rekade forsen. Till skillnad mot förra gången kunde vi nu konstatera att samevistet var bebott, där av valet av högerkanten som landstigningsplats. Vi såg tre gubbar kasta med drag ut i älven och ville inte störa. Skall sanningen fram var det nog mer vi som inte ville prata med någon. Efter en ohyggligt massa dagar i storstäders larm ville vi helt enkelt vara för oss själva.

När vi gick där längst älvkanten och fiskade kunde jag plötsligt känna värmen av solstrålar tränga igenom mina kläder. Doften av vide spred sig sakta upp från marken. Den intensiva molnmattan började öppna sig något. I ett huj var molnen som bortblåsta, sommaren visade sig åter från sin finaste sida. Nu var det bara blåsten att tampas med men även den hade så sakteliga börjat att avta något.

Vi fiskar av strömmen när plötsligt solen värmer på.

Samevistet på udden, himlen spricker upp. Gubben står och kastar på udden.

Med bestämda steg upp till pontonerna för vidare avfärd mot Renvaktarstugan.

Samevistet passeras genom forsen. Gubbarna kikade långt efter våra farkoster.

Även de tjockaste molnmattorna spricker upp när vi gled ut i den lite bredare delen av älven strax efter samernas sommarviste. Det var fortfarande stark vind även om den minskat i styrka. Det var svårt att kasta och jag valde att låta flugan ligga i vattnet. Tobbe plockade fram sitt trumfkort. Hans teleskåpspö med haspelrulle var avsevärt mycket lättare att använda i hård blåst. Vi var sugna på fiskmiddag och det hade varit trögt med fisk trots den första dagens godkända resultat. Plötsligt drevTobbe iväg. Spöt var böjt likt en halvmåne. Tobbe vevade in samtidigt som han paddlade med sina fotfenor för att inte driva in i älvkanten. Upp ur Kaitum lyfte han sedan en vacker öring på dryga 750 gram. Fiskmiddagen var säkrad.

Det stormar fortfarande och det är svårt för mig att flugfiska...

Tobbe tar till fulknepet (haspel) och fångar en fin öring på en Lill-Zigge. Middagen är fixad, tack för kaffet!

Efter den breda delen av älven, som kunde liknas vid en sjö, gick älvsidorna åter ihop. Vi gled in i älven och vidare längst med den. Solen sken allt mer ostört. Låga björkar klädde sidorna. Korpar flög i klungor och kraxade. Vi hade som ett av målen med denna resa, att ta oss upp i en vik där vi förra gången inte hann utforska något. Min svåger hade tidigare fiskat grov harr uppe i den jokk som mynnade ut i vikens innersta krök. Viken var dold av en lång landtunga, 50 meter bred, som löpte ett par hundra meter längst älven innan det öppnade sig. Vi valde att kliva av på landtungan, vandra över den och kika hur det såg ut. Vi insåg snart att det vore en extremt energikrävande uppgift att ro upp i viken. Det stormade motvind och djupet på viken var en knapp kilometer. Ett kort rådslag mellan oss och vi bestämde oss istället för att glida ner de kvarvarande 500 metrarna till vårat favoritställe, RENVAKTARSTUGAN.

Efter lite dividerande gled vi förbi landtungan mellan viken och oss.

Vi glider runt den sista kröken på älven innan synen av den lilla oansenliga trästugan får mitt bröst att häva sig i en andhämntning. Där var det ljuvligt att landa vid förra besöket. Inte minst var det vid renvaktarstugan jag kunde få kontakt med min familj via mobiltelefon. Min då 1 år gamla dotter kunde ljuda genom luren. Det visade sig att det även fanns en solcellsdriven SOS-telefon med direktkontakt till polisen i stugan. Att ha en nödtelefon ingav trots allt en viss trygghet. Vi gled fram mot forsen som låg precis utanför stugan. Även denna fors hade förändrats av vattenståndet. Vi rodde in till älvstranden och gick i land.

Ett kärt återseende av renvaktarstugan, men mycket mindre forsfall än vid förra gången.

Renvaktarstugan med SOS-telefon.

Vi drog upp pontonerna på land och gjorde "HIGH FIVE". Jag njöt av att vara tillbaks, av utsikten uppströms där solen la sina strålar i vattnet. Ett regnoväder skyndade fram över himlen. Den hotade oss med sitt skyfall och jag satte igång att slita upp tältet i stormen med en gång. Vi valde samma tältplats som förra gången. (Platsen är en av mina topp 5 tältplatser någonsin. Marken där tältet placeras är mjuk, slät och platt, utsikten är magisk.) Tobbe tog åter ett grepp om matlagningen. Öringen rensades och fylldes med diverse fantastiska ingridienser, lindades in i aluminiumfolie och placerades i sitt halster. Elden var det lite kinkigare med. All ved vi kunde hitta var sur. Tobbe fick slita som ett djur för att få elden att ta sig ordentligt. Vinden fortsatte att blåsa. När jag tittade åt Tobbes håll såg jag att han var omgiven av alla våra saker samtidigt som en svag regnbåge reste sig strax till höger om honom. Det var något romantiskt över hela situationen där han satt, solen bröt ter fram och maten var på gång.

Regnet på väg in, ostadigt väder.

Tältresning i stormbyarna...

Surveden ryker men eldmästare Stenberg jobbar på.

Fisken i folie...

Tobbe tar hand om eld och matlagning, då träder regnbågen fram.

Efter en stunds slitande hade fisken fått sin glöd. Värmen hade tillagat öringen, dragit fram safterna, och en fantastisk doft spred sig i luften. En märklig tanke dök upp. Jag kände doften av fisken i luften. Jag tittade mig omkring. Solen stod lågt. Klockan visade 22.45. Precis som kvällen innan, när jag fångade min harr, mojnade vinden vid samma klockslag. Anledningen till att jag känt doften var att det knappt blåste något längre. Vi satte oss ner och och njöt av den fantastiska måltiden.

Kaitumöring med purjolök, smör, citronpeppar, salt, peppar och franska örter. Allt serverat med potatismos, öl och vitt vin.

Den gudomliga middagen med vitt vin och gott sälskap.

Plötsligt hände allt på en gång. Vinden mojnade helt, solen sken från en nästintill molnfri himmel, det hotande regnovädret släpte några få enstaka droppar på vårt tält när det passerade. Jag passade på att rulla ut mitt liggunderlag och min sovsäck i tältet. När jag kikade mig omkring inne i det rymliga boendet kunde jag se hur solen strålade skarpt genom tältduken. Jag hörde knappt några droppar mot duken längre. Jag tittade ut från tältöppningen. Den bild jag möttes av kunde liknas vid en målad tavla. Regnbågen välvde sig över vårat läger. Det lilla regnmolnet gled långsamt bort över bergen. Trädkronorna stillade sig. Den sena kvällen hade övergått i natt, även om ljuset fortfarande var starkt. Med natten kom även kylan och med den inte en mygga så långt örat kunde höra. Allt stannade upp. Tiden kändes som ett långt mjukt andetag. Jag insåg att vi även 2009 möttes av en en otroligt vacker regnbåge efter en kort regnskur. after det började en vakfest utan dess like. Det var som om denna platsen vile berätta något för mig.

Verkligheten kom snabbt ikapp mig. Det var sol och vindstilla nu gällde det att utnyttja den förmodade timmen av stiltje till fiske. Dagen innan hade uppehållet varat i ca 1 timme, så kunde det nog bli även denna gång. Vi kastade på oss fiskekläderna. Jag krängde på mig mina sköna nätunderställsbyxor i merinoull och en varm mössa.

Det ostadiga vädret bjuder på en liten lätt skur, sedan mojnade det.

Den rymliga sovplatsen i Hillebergstältet dränkt av kvällssol.

Regnbågen över renvaktarstugan 2011 visar vart guldet ligger... Detta är utan tvivel ett gyllene ställe, vilket även fisket vill visa sig senare...

Regnbåge över renvaktarstugan, mitt i bilden... (bilden tagen 2009) En Guldlägerplats och en vakfest....

Efter regn kommer sol. Vinden mojnade helt och vi satte igång att rigga fiskeutrustningen inför nattfisket.

Tobbe redo för fiskekamp i de sista gyllene strålarna.

Med natten kommer kylan. Inga mygg. Mina fantastiska nätunderställsbyxor är kanske inte vackra men grymt värmande.

Med bilden på den fantastiska regbågen etsad i mitt minne traversrodde jag över älven. Från den andra sidan såg vår lägerplats magisk ut med den framskjutande vattenmassan mellan oss. Tobbe fångade en öring nedanför strömmen förra resan och satte som en raket av till den platsen. Själv ville jag prova forsnacken. 2009 var jag med om ett vakinferno utan dess like uppe på nacken. Den gången pågick vaken i ca 20 minuter, sedan var det dött. Nu stod jag på plats och spanade efter vak. Plötsligt såg jag ringar sprida sig på den blanka vattenytan. De var långt ut och var omöjliga att nå med flugan från mitt ställe. Jag kastade ett par blindkast med en svart streamer. Plötsligt högg något till. Öringen som efter en kort drillning låg i håven var magisk vacker men lite för liten för matfisk. Fisken åkte tillbaks ner i strömmen. Jag kastade ett par kast till och en ny fisk lurades att ta min fluga. Även denna fisk var en öring kring knappa halvkilot. Jag vadade ner några meter så att jag kunde nå en våg som bildades av en bottensten i forsens mittsektion. Jag kastade diagonalt över forsen. Jag drog hem flugan snabbt över ytan. Precis när den passerade över ett ställe strax innan den lilla vågen kom en projektil flygande upp genom vattenytan. En öring missade flugan och landade med ett plask i vattnet. Adrenalinet pumpade i kroppen. Jag var snabbt på igen men utan resultat. Ytterligare ett kast, snabb hemtagning över stället med flugan i vattenyten. Fisken kom ytterligare en gång flygande upp ur strömmen och landade med ett plask. Även denna gång missade den flugan och jag tror att jag svor. Fisken hade en ståndplats nere på botten och i sin jakt på mat kastade den sig efter min fluga. Jag bytte taktik. Istället för att dra flugan över fisken skulle jag se till att den precis slutade sin färd i höjd med det ställe där fisken vakat. Jag klev upp ett par meter i forsen och på så sätt ändrade jag infalsvineln på flugan. Jag kastade ut, lät strömmen göra jobbet med flugan och linan. När linans resa närmade sitt slut och låg längst med älvriktningen gled flugan in i det ställe där fisken kommit flygande två gånger tidigare. Med en enorm kraft sköt den åter igen upp i luften. Denna gång hade den en svart, fiskliknande fjäder med krok i käften. Den hög fast. Spöt bugade sig och det ven i rullen när fisken satte av i galopp. Med skuttande, skvättande hopp försökte den frigöra sig från sitt öde. Det blev en seg kamp i den starka strömmen men vinnaren blev jag. Jag håvade fisken, en blank öring på över halvkilot. Jag bestämde mig direkt, jag skulle steka filer och lägga på en macka efter nattens fiske. Tanken på regnbågen dök åter upp, ett leende spreds över mitt ansikte. Ytterligare ett par öringar fångades och återutsattes i älven innan vinden började tillta och jag rodde över till vår lägerplats.

Till andra sidan älven tar man sig lätt med pontonerna om man traverserar.

En vacker öring mot den spegelblanka forsnacken får mig att tro på regnbågens tecken.

Den landade projektilen blev matfisk.

Nattmackefiléerna ej utskurna, men väl bärgade.

Där uppe i vänstra hörnet högg alla mina öringar, 6 st allt som allt på en timme...

Väl tillbaks skuttade det i mitt sinne. Trots den sena timman var det inga problem att dra igång stormköket, rensa och filéa fisken. Efter att olivoljan fått ordentlig värme fräste öringsbitarna i pannan. Med kryddor från det franska köket blev det en delikatessrätt. I natten tryckte vi i oss vad jag kom att betrakta som den godaste matbiten på hela resan. Allt till minnet av regnbågens uppenbarelse och drömmen om att finna guld.

Den fileade öringen stekt i franska örter och olivolja... Sablar vad gott det var med nattmacka 01.30

Jag och min fantastiska macka i natten (myggorna var tillbaka).

I nästa del: Det fantastiska mötet med S-kurvan gör oss lyriska.

Positioneringen gäller Regnbågeplatsen/renvaktarstugan. (Där ser man även tungan som avskärmar mot viken vi fortfarande inte har besökt.)

Tack för att du läst och förhoppningsvis blev inspirerad. Se gärna filmen, ge en kommentar på texten eller filmen, det värmer för det mesta :-)

Snart kommer nästa del, välkommen att läsa vidare...

Vill du se bilder på samma platser från 2009 års resa, klicka här för att se motsvarande berättelse

Alla dela från denna resa och hela den förra turen kan följas på följande sida: http://www.utsidan.se/member/triplist.htm?ID=57787

Ha en underbar höst

Joakim