Det gråa blir vitt igen

Så kom till slut vintern. Länge hade våra ögon blickat mot fönstret längtande efter att få se flingor falla. Länge hade vi drömt om att få staka fram bland snötunga granar och pumpa puder nerför precis bestigna toppar. Vintern hade gjort ett kort gästspel tidigare i oktober vilket snabbt utnyttjats för att titta på spår från en bjässe till björn som hade setts fem mil ifrån folkhögskolan. Knappt en vecka med kallväder och fint vinterväder så slaskade det bort igen.

Redan tidigt på eftermiddagen går solen ner bakom träden och höstmörkret faller. Vissa dagar går solen knappt upp och man vandrar omkring i ett grått dunkel. Vi kryper upp i soffan med virknålen i högsta hugg. Garnnystan omvandlas till allt från mössor till sockor. Pepparkakor bakas och glöggen värmer våra kroppar.

I väntans tider
Vi är fjälledarna på Storumans folkhögskola, de som under två års tid lever mer ute än inne. Hösten är som ett vakuum, en tid då sommarfjället blivit kallt och blött men vinterfjällens gnistrande vita täcke ännu inte infunnit sig. Skidorna står där i hörnet och väntar på att få användas. Hösten, en tid av väntan, väntan på vintern.

Så började då flingorna falla och allt det gråa trista suddades ut. Ett jubel steg i klassrummet och skidorna plockades fram och vallades, alltför att så snart elljusspåret preparerats kunna stå beredd att ta de första stavtagen.

På längden och tvären
Redan tidigare hade de flesta av oss redan susat nerför skidbackarna i både Tärnaby och Hemavan, i snöblandat regn och plusgrader. Andra hade harvat runt på elljusspåret i något blaskigt slask som sedan frös till och blev stenhårt. Så visst hade skiddebuten för säsongen redan varit, men det är skillnad på skidsäsong och vinter.

Första december stod vi så äntligen och gled fram i skidspåren, mjuka av all snö som fallit dagen innan. Solen som kämpade sig upp över trädtopparna sken på våra stora leenden. Vår fotolektion som stod på schemat gjordes snabbt om till en fotoskidtur, man måste ju bara åka skidor en sådan här dag. Med ringrostig teknik och kylan bitande i fingrar och tår, skidade vi nöjda backe upp och backe ner.