4000-metersalternativ till spahelg?

Semesterplanering är inte alltid världens lättaste grej. Kortsemesterplanering kan kanske vara lite lättare? Att skaffa barnvakt och smita iväg på en långhelg är nog legio för många svenska par. Och det är ju jättetrevligt att njuta av god mat och gott vin inramade av sköna promenader i blek höstsol. Men det kanske finns alternativ som höjer pulsen lite?

Eftersom vare sig jag eller min fru är några stora bergsbestigare, men där det finns ett nyväckt intresse hos mig (och en stilla undran hos frun vad som flugit i livskamraten), kom vi överens om att det vore en god idé att uppleva något tillsammans. Och detta "något" ville vi skulle möjliggöra helt strapatsfria middagar i trevlig miljö (dock inte tältmiljö) plus en rimlig strapats.

Efter att under våren ha sett en film om bergsbestigare på Eigers nordvägg, samt någon vecka därefter läst en artikel i SAS kabintidning, föddes tanken på en minisemester i Schweiz. Målet var Kleine Scheidegg och "Hotel Bellevue des Alpes". Detta är som många vet klassisk mark för alpinister då byn och därför också hotellet ligger vid foten av Eiger.

"Byn" Kleine Scheidegg och Hotel Bellevue des Alpes är i princip samma sak skulle det visa sig vid ankomsten. Byn som ligger på ungefär samma höjd som Kebnekaise har utöver redan nämnda hotell en tågstation, och ett café med souvenirshop och någon restaurang. Runt dessa byggnader strövar betande kor med tillhörande bjällror och under dagtid horder av turister, som precis som frun och jag planerat att på ett mycket enkelt sätt ta sig upp på en glaciär mitt i sommaren bara genom att parkera ändan på en tågsits (Jungfraubahn).

Resan ned hade gått via bonuspoäng med SAS och ett osannolikt punktligt Schweiziskt tågnät. Så vi var framme precis enligt tidtabell en sommarkväll sent i juli. Vid framkomsten till Kleine Scheidegg grusades förhoppningarna om att få se den "vita spindeln" eftersom hela trilogin (Eiger - Mönch - Jungfrau) låg insvepta i moln. Men inget kunde förta det positiva intrycket av att anlända till klassisk bergsklättrarmark och hög alpluft.

Hotel Bellevue des Alpes - mellan huskropparna skymtar Eigers nordvägg

Den allt annat än avancerade planen var att stanna i Kleine Scheidegg i tre dagar och under denna tid hinna med att äta och dricka men också bestiga ett litet berg och ett lite större berg.

Efter ankomsten till hotellet gick vi en sväng runt byn (15 minuter) och sedan inspekterade vi hotellet lite närmare. Efter besöket har jag läst några förvirrade kommentarer på diverse resesajter där röster höjs för att detta hotell inte håller standarden (saknas exempelvis TV!). Man får ju tycka som man vill - nedan några interiörbilder av detta fantastiska hotell. Jag kan inte tänka mig något mer fel än att "rusta upp" byggnaden.

Jungfrau i kvällsljus sett från middagssalen - den högsta toppen i "Bernertrilogin" (4158 m.ö.h)

Eftermiddagste och lite biljard? På en del ställen står tiden still. 

Efter en fantastisk nattsömn vaknade vi till första dagens lättare program. Vi hade bestämt oss för att pröva vandringskängorna med att försöka ta oss upp på den lilla knallen Tschuggen (2571 m.ö.h). Tschuggen är nu inget stort berg och det ser inte ens ut att vara ett berg när man ser det från Kleine Scheidegg. Men det har trots allt föranlett någon att skriva en liten beskrivning av det på Summitpost.org så kanske borde ett par som har noll gemensam erfarenhet av att vandra/klättra i berg, närmat sig det hela med lite mer respekt. Det gjorde vi nu inte och upp kom vi utan problem (tog oss ca 1,5 timme) - att hasa nedför var däremot något som författaren av denna artikel tyckte var både obehagligt och förnedrande. Men nu hade vi i alla fall besegrat en alptopp tillsammans - något nytt efter 16 års äktenskap men bara en föraning om vad som komma skulle.

Hälften av Tshuggenexpeditionen pustar ut med Eiger o Mönch i fonden.

På eftermiddagen tog vi tåget upp till Jungfraujoch vilket är passet mellan Mönch och Jungfrau där Europas högst belägna tågstation ligger (3454 m.ö.h). Tanken var givetvis att acklimatisera sig lite inför en planerad bestigning av Mönch dagen därpå. Man kan säga mycket om denna tågresa men i korthet så: Eigers nordvägg är väldigt imponerande - mängden turister (inte sällan av asiatisk börd) är imponerande - kommersen väl uppe på glaciären är imponerande men inte så inspirerande.

Hotellet var mycket hjälpsamt med att hitta en guide som kunde hjälpa oss upp på Mönch. Så här i efterhand kan man nog tycka att vi hade tagit lite lättvindigt på att förstå vad som krävs för att ta sig upp på en 4000-meters alptopp. Mönch skulle enligt diverse kännare på Internet dock vara en kakbit - ett uttalande vår guide Fritz senare skulle komma att kasta lite mer ljus över.

Klockan 8.30 på den tredje dagen träffade vi så Fritz uppe vid Jungfraujoch. Han mötte oss med all nödvändig utrustning för att bestiga Mönch (sele, stegjärn, isyxa och rep). Bara några minuter efter att vi träffats började vi den korta vandringen upp mot Mönchjochshütte. Vädret var mycket fint men såväl Jungfrau som Mönch låg insvepta i lätta moln så lite bekymrade var vi över att kanske inte kunna njuta av utsikten - alternativet att vi faktiskt inte skulle komma upp överhuvudtaget existerade inte. 

Fritz förklarade att vi var tvungna att vandra/klättra hopknutna upp längs kammen och nu när vi stod direkt under leden vi skulle följa så såg det faktiskt lite mer utmanande ut än det gjort bara 10 minuter tidigare - särskilt som toppen fortfarande låg dold i moln. Men Fritz tog ingen större notis om våra något stramare ansiktsuttryck utan manade milt på oss att börja gå.

Det tar inte så lång tid att förflytta sig från att vara helt lugn till lätt uppjagad om man aldrig har gjort något sådant här förut. Efter bara 10 minuter hade vi börjat halvklänga med stegjärn på en blandning av snö, is och klippa. Men lutningen och höjden var så liten att vi mest tyckte det var ett härligt äventyr. Vädret var kalas och molnen började så sakteliga att lätta - särskilt skönt kändes det att det var så lite vind.

Och så fortsatte det ända fram till det där klipputsprånget med ett nittiogradershörn där det var ren klättring med ett par hundra meters drop nedanför. Detta var nog dagens mest dramatiska tillfälle där helt sonika 50 % av det äkta paret sa att nu fick det vara nog och att det var dags att gå ned till öl och lunch nere i dalen. Fritz hade ett mycket enkelt och effektivt sätt att hantera denna kris - om man avvek från leden så skulle det innebära väsentligt förhöjd risk för ett fall och därför vore det bästa om vi helt enkelt fortsatte upp enligt hans rekommendation. Det gjorde vi.

Pia och vår guide Fritz på kammen upp till toppen (4107 möh)

Efter det lite knixiga klippartiet ändrade vandringen/klättringen karaktär. Vi befann oss helt plötsligt på vad som verkade vara en omöjligt lång kam som ledde upp till toppen. Här fick vi lära oss definitionen på begreppet "exponerat". Fritz ledde oss upp för en 50 cm bred "stig" i snön där vi till vänster och höger hade några hundra meter av ingenting. Effekten var i alla händelser att vi helt plötsligt slutade prata och att vi blev ca en och trettio långa - människan verkar ha en inneboende önskan om att sänka tyngdpunkten under de här förutsättningarna. 

Men för varje steg som togs (och det togs med stor koncentration) ökade självsäkerheten och tvångstankarna minskade. Märkliga leenden, om än så korta, smög sig över ansiktet. Och innan vi riktigt förstått hur, klev vi över en liten snövall för att helt plötsligt befinna oss på toppen av Mönch tillsammans med en handfull Schweizare - som var där för att fira nationaldag! Själva toppen är verkligen inte stor och 5 raska steg söderut så har man ett fall på över 1000 meter i riktning hotelltrappen. Men vid det här laget var det inte det som var fokus - det var den ofattbara utsikten med Jungfrau på ena sidan och Eiger på den andra. Aletschglaciären breder ut sig åt norr och åt söder den gröna dalen vi anlänt till bara ett och ett halvt dygn tidigare. Visst hade vi som inte har någon erfarenhet av sådan här klättring tänkt tanken att det här kanske inte var så smart av två fyrabarnsföräldrar men väl här uppe så tänkte jag att det nog var precis det det var. Det gör under för ett förhållande att ha det här gemensamma minnet av 5 minuter på toppen av en 4000-meterstopp med lite lagom utmanande klättring som enda hinder för upplevelsen.

Schweiz nationaldag bör firas på någon av dess vackra alptoppar!

Precis som man kan misstänka så gick vi ned helt upprätt och med ett enormt självförtroende. Kruxiga klippan var en baggis (hur kunde man överhuvudtaget oroa sig för något sådant?) och helt plötsligt var äventyret över. Vi gick ned helt utan intermezzon och efter att ha återlämnat utrustningen till Fritz befann vi oss tillbaka i "verkligheten". Några hundra meter innan entrén till Jungfraujoch förevigade en kvinna sin man, iklädd finbyxor och lågskor, framför Jungfraus imponerande silhuett. Kontrasten till vårt tillstånd var ganska slående. Vi avslutade vår vistelse på höjd genom att kasta i oss en mycket vattning Pasta Bolognese - vi var väldigt hungriga.

På kvällen avnjöt vi en segermiddag med alla de tillbehör man förväntar sig av en sådan. Middagsdiskussionerna rörde sig om det vi upplevt och vad vårt nästa projekt skulle vara. Jämfört med en svensk SPA-helg så var det här något helt annat - det hade fört oss mycket närmar varandra än vad jag tror vi kunnat drömma om.

Givetvis så måste en sådan här historia ha lite avslutande dramatik - så också denna. På natten efter bestigningen så lärde vi oss båda vad som händer om man slarvar med solglasögon på en fullt upplyst glaciär. Man blir snöblind! Och det gör ont - det kan till och med en som bara sett det från sidan intyga. Så ont gjorde det att vi beslöt att avbryta vår minisemester/expedition och försöka ta oss tillbaka till Sverige. Det gick bra och även om sista natten inte var någon höjdare så förändras inte helhetsintrycket en millimeter - det här var en riktig höjdare!

Lite fler bilder från Mönch