Under mellandagarna (jul/nyår 2016) var jag, min sambo och hans två barn ute med jaktlaget för att jaga vildsvin.

Vi hade redan innan avfärd hemma bestämt att jag och Sixten (7 år) skulle placeras lite utanför jakten men på en höjd där vi kunde ha god möjlighet att se själva jakten.

Ida skulle följa med Fredrik till det pass han/de kom att tilldelas.

Bertil, som är jaktledare, började med att dela ut de olika passen till alla i jaktlaget. Sen visade han mig och Sixten vart vi skulle stå. Vi blev placerade på en höjd invid en gles liten fin björkskog där vi fick perfekt utsikt över en stor del av jakten.

Via radion kunde vi sedan höra hur Magnus släppte sin hund Casper. Idag var det nämligen Magnus hund Casper som skulle vara med och leta rätt på vildsvinen åt oss.

Jag kan väl lugnt säga att Sixten inte var speciellt intresserad av jakten utan började precis som vanligt att leta efter fin mossa, stora pinnar, fina stenar osv. Efter ungefär 30 minuter var han rejält uttråkad och frågade om han fick klättra i trädet som stod precis på kanten till den lilla höjd vi var tilldelad.

Jag tvekade inte en sekund utan uppmuntrade honom tvärtom att klättra i trädet. På så sätt hade jag full kontroll över vart han var. Sixten klättrade högre och högre upp i trädet. Faktiskt ända upp i trädets topp.

Sixten tjoade, ropade och försökte få sin pappas uppmärksamhet eftersom han uppe från trädets topp lyckats få syn på honom ca. 50 meter bort där han stod på pass. Jag kunde riktigt höra hur min sambo blev mer och mer störd på Sixten som inte var tyst. Det är ju faktiskt så att man ska vara riktigt tyst vid en jakt, inte tjoa och skrika, för att lyckas få se ett djur eller över huvudtaget få skjuta ett djur.

När Sixten suttit fem minuter i trädet kom det ett vildsvin lugnt gående in i björkdunget från höger. Det satte sig ner ungefär 30 meter från mig och Sixten. Där satt grisen sedan och tittade på spektaklet där Sixten klättrade i träd, kastade pinnar mot det och försökte locka den att komma ännu närmre oss så Sixten skulle kunna få klappa grisen.

Jag meddelade jaktlaget att nu hade vi minsann en gris mitt framför oss som satt och stirrade på oss. Vart var alla??? Vart var Casper (hunden)???

Efter 15 minuter tröttnade grisen på att titta på mig och Sixten. Den la sig ner vid en stubbe och vilade. Ungefär då kom Casper sättande och började skälla på grisen som lugnt låg kvar.

Via radion fick min sambo, som var stod på pass närmst oss, tillåtelse att försöka smyga sig in för att skjuta grisen.

Både jag, Sixten och Casper tyckte att allt tog väldigt lång tid. Casper tittade och tittade på mig och Sixten som om han undrade varför vi inte kom till honom och sköt den där grisen. Casper kunde ju inte veta att vi, som var de som såg hur duktigt han var, inte hade något vapen med oss.

Efter ungefär 10 minuter till hade Fredrik och Ida lyckats smyga sig fram till mig och Sixten. Jag kan nog nämna att Sixten under tiden skuttat ner från trädet och börjat kasta pinnar mot Casper och grisen, ropade på grisen att resa sig samt "fiskade gris" med en lång pinne.

Väl framme vid oss lämnades en frysande och gråtande Ida av till mig innan Fredrik fortsatte smyga mot grisen. Jag råkade nog nämna för Fredrik att det inte var så noga med det där smygandet för den här grisen bryr sig inte om man ropar eller kastar pinnar mot den. Tror inte riktigt han hörde mig utan smög vidare mot grisen.

Under tiden försökte jag trösta Ida och få henne att röra på sina förfrusna tår. Jag bad Sixten vara lite tystare för att "det ska man vara när man jagar annars får man inte se något djur". Jag satte Sixten på mitt ena knä. Höll om frusna Ida och lyckades plocka upp mobilen och filma hela Fredriks jakt på grisen.

Så här efteråt inser jag att Fredrik nog upplevde rätt stor press på sig när han skulle skjuta det där vildsvinet. För skjuta vildsvinet lyckades han med. Trots att ett barn grät stora krokodiltårar och det andra barnet sjön en egen påkommen grissång högt och ljudligt.

Grisen föll på första skottet med familjen som publik!

Förutom den gris som Fredrik fällde så sköt även Björn en galt på ungefär 70 kilo. 

När jakten var över var det dags för sedvanlig eld och grillad korv. Dagens ämne var naturligtvis den konstiga grisjakten. Alla var överens om att detta var det konstigaste de varit med om på länge.

Vår jaktledare Bertil Nilsson tyckte att det var en så märklig händelse att han skrev en artikel om händelsen som publicerades i tidningen Svensk Jakt mars 2017.

Hela artikeln som Bertil skrev kan du läsa på min hemsida Vandringstjejen.

/Helena Traneving