Jag är inte Bear Grylls. Mina äventyr ute handlar väldigt lite om att hoppa ned från helikoptrar ner i floder eller leta efter giftiga ormar - och även om jag knappast ser mig själv som en gastronom, så föredrar jag nog mina kokta röda linser med bulgur tillagade i mitt genom åren snart sönderanvända kokkärl från Biltema, framför att äta dvs insikter från träd (även om det låter otroligt praktiskt, mat väger alldeles för mycket när man packar för några dagar).

Inte heller kan jag mäta mig med många här på Utsidan i spännande äventyr som kräver bra planering och nerver av stål. Det finns många otroligt inspirerande personer här och all respekt till dem. Fortsätt så! Nej, mina äventyr har varken skorpioner eller total ensamhet långt från hjälp - men ändå måste jag erkänna att de alltid överaskar mig och kräver ständig förändring och snabbt tänkande. Så enkelt men ändå svårt - jag är nämligen en av alla oss som ör ute med barn i skog och mark ofta. Mycket ofta. Gärna med övernattning så fort som mitt samvete och nattens temperatur är i synk. 

För mig kom det naturligt, väldigt tidigt. Jag älskade skogen och att vara i naturen och jag ville fortsätta ta mig dit. Men, med barn är man ofta begränsad i frihet - så vad gör man? Givetvis tar man med barnet ut!

Jag har gjorde det sedan min son kunde gå (även om gå var rätt så relativt första gången och vi var väldigt nära ett plask i Östersjön den gången) - men givetvis med så mycket förberedelse som kan kunde. Från den första trevande gången, när jag behövde ha med skogsrutinerade kompisar för säkerhets skull, till idag när vi två är ute och tältar själva i dagar utan någon annan på jorden ens nära så har jag varje gång försökt planera och optimera och säkerställa att turen ska fungera. 

Har jag med mig nog med varma kläder? Nog med mat? Är det för kallt på natten? Leksaker då? iPad (nej blev ingen sån)? Är det för långt att gå? Fästingar? - varje gång kan något kanske förbättras och ändå blir det inte alltid bra. Ja, tills jag på något sätt fick bara acceptera att det blir. Punkt. Javisst ÄR det bra att ta med rätt mängd av allt och det är en planering man lär sig (helt ärligt så tycker jag att det är lättare att planera för ena längre ensamresa utan hjälp, än en resa med barn - även om den bara inkluderar några kilometers vandring). Men. I slutet så finns det en otrolig frihet att bara ta det som det kommer. Om det regnar så regnar det. Om det blåser så blåser det. Acceptera och inse att ingen har bråttom någonstans. Då går resan från stress till... frihet. Plötsligt så har du alltid du behöver på en och samma plats.

Planering och let go på en och samma gång. Yin och Yang.

Ihåliga träd är otroligt spännande.

Jag skulle nog säga att på så sätt har alla mina resor blivit bättre. Jag planerar mycket mer i förväg får sådant som behövs (packning, avstånd mm, LEKSAKER). Men på en gång så har jag äntligen lyckats lära mig att resan är inte hur många mil du vandrade på dagen slut.

Resan är det du ser där precis framför dig hela tiden... när du ser en spännande myrstack eller ett vattendrag eller får gömma dig under en gran mot regnet.. eller kanske bara för att trollen och tigrarna i skogen inte ska ta dig.

Jag tror tom att Bear Grylls hade hållit med om det. Han verkar ju njuta av allt...

Om inget annat fungerar så får man klyva stenar på mitten med sina karatekrafter istället. Alltid uppskattat.