Så här i vinterns elfte timme har jag äntligen kommit ut på långfärdsskridskor! Många år sen sist, av olika skäl, så jag kände mej nästan helt som nybörjare.

Jag gick med i ett nätverk för långfärdsskridskoåkning tidigare i vinter och så slog jag till och köpte nya skridskor och pjäxor men det tog ändå tid att få till en tur. Men nu så!

Vi började på en mindre sjö, Landsjön, åkte en liten runda men isen var dålig och knölig och ofta skar skenorna ner genom isen. Puh, det var jobbigt för en ovan... En  medåkare var vänlig nog att låna ut sina stavar till mej och då gick det, om inte bra så i alla fall mycket mindre dåligt!

På Landsjöns knöliga och snöiga is...

Fikapaus och beslut om att kolla om det inte var åkbart på Vättern ändå...

Vilken skillnad på is och is! Inte gick det att åka någon längre sträcka men blankt och fint längst in i viken vid dykarklubben i Jönköping!

...och Vätterns spegelblanka!

Spännande för en ovan, ljusa isljud skvallrade om tunn is, berättade de vana åkarna...

Glasklar is, det kändes som att sväva fram, på botten syntes den vågmönstrade sanden, lite stenar här och där, till och med en liten fisk!

Nya skridskor, nya pjäxor och ny is!

Jag har varit påVätterns is förr , men den här euforiska känslan med snabba långskridskor under fötterna har jag  aldrig känt förut!

Vill ha mer!