Snart är det jul igen och årets julklapp är en upplevelse läste jag  i tidningen för ett tag sen. Hur nu någon kan veta det, flera veckor före julafton!

För en del år sedan gav jag mig själv en upplevelse i julklapp. Mina barn skulle fira jul hos sin far och jag ville inte försöka ha en  "vanlig" jul hemma utan dem, så jag hyrde in mej på Grövelsjöns fjällstation. Det var roligt och trivsam stämning ,trevliga människor och många aktiviteter att delta i om man ville. Föredrag, julpyssel, skidturer med färdledare, hundspannstur...

Otåligt skällande och ylande väntade hundarna  på att vi skulle bli klara för avfärd. Varje deltagare hade ett "eget" hundspann. Det var rena kraftexplosionen när de äntligen fick rusa iväg uppför sluttningen under Jakobshöjden på vinterleden mot Hävlingen. Vi var instruerade att bromsa ordentligt i första uppförsbacken!

Det blåste rejält uppe på kalfjället, vinden tog tag i min släde och drev den mot ett ledkryss, jag "tappade" mitt hundspann... Ingen idé för mej att försöka få stopp på hundarna, de lydde bara sin ägare! Jag hoppade på släden som kom bakom mej och fick tillbaks mina hundar efter en stund. 

Färden gick till Hävlingstugorna, vidare norrut på Hävlingens is. Lunchpaus i ett vindskydd vid Nedre Grötsjön, vår färdledare och hundarnas ägare, tände en värmande brasa.

Jag och "mina" hundar

Vinden ven och snön yrde då färden fortsatte över Grötsjöarna och Vondsjön. Hundarnas ben var inte längre lika pigga,  och jag var glad att jag hade hyrt anorak och vindbyxor på fjällstationen att förstärka mina egna kläder med. Trots kyla och blåst frös jag inte det minsta,det var härligt att stå bak på släden, njuta av farten och fjällen.

Det skymmer tidigt i december, det hårda vädret gjorde att turen tog bra mycket längre tid än beräknat. Hundarna blev stumma i benen men vi måste ju ta oss hem igen...

Upp genom Grötådalen och så över Grövelsjön innan vi var tillbaks vid fjällstationen. Nu hade det varit mörkt  rätt så länge men hundarna hade varit med förr och visste precis vart vi skulle.

Vi anade att man kanske började vara orolig för oss där uppe på fjällstationen,  jag visste att hundarna var trötta, de behövde hjälp av människoben att sparka på släden.

Ändå var det så härligt, så fantastiskt, att få vara där i midvintermörkret, bara höra  hundarnas andhämtning  och medarnas frasande mot snön. 

Att stå där, bakpå släden och spana upp mot himlen. Revor i molntäcket visade glimtar av stjärnhimlen. Jag ville inte att det skulle ta slut...

Det här var höjdpunkten på en fin julvecka.

För mej var detta en verklig upplevelse!