Hej alla läsare. Jag skriver nu mitt livs första blogginlägg. Det ska handla om att våga följa sina drömmar och inte vara som alla andra. Man lever bara en gång och som den naturmänniska jag är tänker jag göra många spännande äventyr genom åren. Jag är 24 år och känner att jag hittat mitt "call" i livet. Jag vill ut i stora vida världen och se platser som många inte vågar eller vill vara på. Jag intresserar mig inte av sol och bad resor som många bränner sina tusenlappar på. Jag vill se naturen och utmana min fysiska förmåga, jag styrketränar inte 2-3 gånger i veckan för att ligga på stranden, jag tränar upp mig för att klara av tuffa bergbestigningar och fjällvandringar. Jag cyklar inte som en galning för att jag inte orkar gå, jag cyklar för att det är en underbar känsla och bra konditionsträning samt ökar benstyrkan. Att träna blir så mycket roligare när du har drömmar som du vill uppfylla. Jag tänker göra ett seriöst försök att bestiga Mount Kilimanjaro (5895 m.ö.h). Jag vill bestiga berg i hela världen och se hur långt jag kan nå. Jag tänker vandra från Katmandu till Everests basläger, cykla från Borås till Jotunheimen i Göran Kropps anda för att sedan tälta nedanför Glittertind och Galdhöpiggen, gå upp på respektive berg och sedan ta tåget hem till Sverige igen. Jag längar så efter att göra dom här sakerna till verklighet.
Jag tror inte det är många svenskar i min ålder som verkligen tänker göra det på riktigt. Finns säkerligen dom som vill men det blir inte av, för dom får inte med sig någon kompis eller vågar inte sticka ut från mängden. Istället blir dom kvar på nattklubbarna och pubbarna varje helg med en dröm som sakta men säkert suddas ut.
Hatten av för alla människor som utmanat naturen i olika former genom åren. Ni ska vara stolta över att ha den viljan i er. Som t.ex. Amundsen som var första mäniskan på sydpolen eller Edmund Hillary&Tenzing Norgay som var dom första människorna på toppen av Mount Everest. Hatten av för alla er som riskerat era liv och i en del fall förlorat det för något som ni tycker är större än er själva, naturen.
Vi borde vara mer rädda om naturen för den är sanslöst vacker.
Tyvärr kommer dessa människor aldrig få uppleva känslan av att ha bestigit en topp,dricka vatten direkt ut en jokk. Eller bara känna lugnet och tystnaden som fjälltur medför.
Nej jag tror vi som är lite yngre (jag är 23) är ganska ensamma om att vara ute i naturen. Dom flesta jag känner är hellre på krogen eller ser världen ifrån en chartrad buss än ger sig ut själva.
I deras värld är det något som är fel inte bara att man som du skriver att man vill värna om och ta till vara på naturen och dess skönhet.
Känns kul och skönt att veta att man inte är ensam om dessa tankar!
Jag har många gånger haft samma tankebanor men när jag reflekterar tillbaka på de resor och äventyr där mina absolut bästa minnen kommer från så har sällskapet alltid en avgörande roll. Det känns som att det förhöjer upplevelsen på ett väldigt påtagligt sätt.