Det har nu gott 4 år sedan jag började med bergsbestigning. Mycket har hänt på de 4 åren. Jag har utvecklats som bergbesstigare. Jag har vandrat över glaciärer, klättrat Via Feratta i Alperna och varit på över 4000 m. Jag har provat på lite olika saker och känt att, fan det här funkar. Jag har inte varit iväg mer än 4 gånger men det har varit lärorika äventyr. Jag har dessutom tränat upp mig ordentligt fysiskt. Jag har lagt på mig ca 15 kg muskler och börjat med löpträning, något jag hatade innan. Våren 2018 hade jag väldigt bra kondition, bästa jag haft. Jag bestämde mig för att i år skulle jag solovandra till Everest base camp. Men då kom motgångarna. Först åkte jag på seninflammation då jag sprang för mycket på asfalt. Det blev uppehåll från löpträningen i 2 månader innan det läkt någorlunda. Under tiden fick jag nöja mig med att cykla. I slutet på augusti kom jag igång med löpträningen igen och efter drygt 2 veckor kändes löpkonditionen ganska bra igen och benen klarade sig hyfsat. Jag kände att det bara skulle ta några veckor till innan löpkonditionen skulle vara riktigt bra igen. Det var en lättnad och jag förstod att jag skulle få åka till Nepal i mitt livs form. Men då kom bakslag nummer 2, värre än det första. Nu åkte jag på en halsinfektion under en löprunda. Jag fortsatte dock att träna men det var dödsdömt. Infektionen vägrade ge med sig och ett löpuppehåll på 5 månader väntade. Det var ett stort misstag att inte vänta ut infektionen direkt och jag har nog lärt mig av det för priset jag fick betala var högt. Nepal sket sig men då kom jag på en annan grej jag kan göra i år som jag skulle nästa år egentligen. Jag är nu bara ett par veckor från att åka ner till Alperna och göra mina första soloklättringar. Syftet är att öva sin teknik på riktiga berg då de framtida planerna sträcker sig bra mycket högre än Everest base camp. Så nu väntar 3 alptoppar på 8 dagar. Jag lärde mig mycket under Via Ferratan 2017 och tänker utnyttja det. Jag kommer klättra på samma nivå som då eftersom jag kände att jag klarar det utan guide. Först bär det av till en region i Österrike som heter Stubai där det finns ett berg som heter Habicht vars topp sträcker sig 3200 m.ö.h. Det kommer vara tekniskt enklare än Via Ferratan jag gjorde för 2 år sedan men jag räknar det ändå som bra träning och det blir en bra uppvärmning. Efter Habicht bär det av till Hochfeiler beläget på 3500 m som ligger i närheten av Habicht. Berget erbjuder ett kortare inslag av Via Feratta och en exponerad toppkam. Sista berget är det svåraste. Tysklands högsta berg Zugspitze väntar med en höjd av 2900 m. Berget kan lätt bestigas via normalleden men jag tänker klättra up för nordväggen som har gjorts till Via Ferrata. Jag ser Zugspitze som det svåraste berget och jag är ödmjuk inför utmaningen. Chanserna känns goda att klara det på egen hand. Om det här lyckas så vore det en stor personlig framgång och ett stort steg i mina planer.
32 årig bergsbestigare som vill nå så högt som möjligt
Användarnamn: Thunder91Intressen: Alpinism, Klättring, Expeditioner, Vandring, Långfärdscykling, Litteratur, Löpning, Resor
Läs mer i bloggen
Cykla till Jotunheimen
Hej alla läsare! Kan inte sluta tänka på det stora cykeläventyret just nu. Det kommer och går dom där tankarna på alla äventyr man vill göra. Dom fyller mig med glädje varje gång och ger mig energi att fortsätta med att försöka uppfylla mina drömmar.
Jag bor i Borås i södra Sverige och tänker cykla ca 75 mil till Spiterstulen i hjärtat av Jotunheimen, och sedan stanna där i en vecka ungefär med toppbestigning av Glittertind och Gladhöpiggen, innan det blir tåget hem. Spiterstulen är en fjällstation med flera 2000-m toppar i närheten. Jag var där i somras och besteg Glittertind, men med tåget upp från Göteborg. Att cykla från Göteborg istället anser jag skulle vara en total frihetskänsla. Det blir sådan ständig närhet till naturen och älskar man att cykla som jag gör så måste det kunna bli succé. Jag räknar dock med att benen nästan kommer sprängas ibland, men va fan, det är värt det! Ibland kommer det vara behagligt när det bara flyter på och landskapen rullar förbi. Ibland kommer det vara uppförsbackar så man blir rädd för att benen ska explodera och man vill nästan ge upp och gå upp den där sista biten för backen. Det är dock en underbar känsla när man klarat av ett tufft parti och man kommer ut på platt mark igen så benen och lungorna får andas igen. Det är en underbar känsla att veta att man cyklat nästan hela dagens etapp och stanna för ett ordentligt matstopp så man får energi till sista biten. Då känner man att det är värt allt slit. Man känner sig nöjd med sig själv och ser fram emot en välbehövlig paus. Att på kvällen få lägga ut sina trötta ben på en skön säng efter en lång cykeldag är underbart.
Om att skilja sig från mängden
Hej alla läsare. Jag skriver nu mitt livs första blogginlägg. Det ska handla om att våga följa sina drömmar och inte vara som alla andra. Man lever bara en gång och som den naturmänniska jag är tänker jag göra många spännande äventyr genom åren. Jag är 24 år och känner att jag hittat mitt "call" i livet. Jag vill ut i stora vida världen och se platser som många inte vågar eller vill vara på. Jag intresserar mig inte av sol och bad resor som många bränner sina tusenlappar på. Jag vill se naturen och utmana min fysiska förmåga, jag styrketränar inte 2-3 gånger i veckan för att ligga på stranden, jag tränar upp mig för att klara av tuffa bergbestigningar och fjällvandringar. Jag cyklar inte som en galning för att jag inte orkar gå, jag cyklar för att det är en underbar känsla och bra konditionsträning samt ökar benstyrkan. Att träna blir så mycket roligare när du har drömmar som du vill uppfylla. Jag tänker göra ett seriöst försök att bestiga Mount Kilimanjaro (5895 m.ö.h). Jag vill bestiga berg i hela världen och se hur långt jag kan nå. Jag tänker vandra från Katmandu till Everests basläger, cykla från Borås till Jotunheimen i Göran Kropps anda för att sedan tälta nedanför Glittertind och Galdhöpiggen, gå upp på respektive berg och sedan ta tåget hem till Sverige igen. Jag längar så efter att göra dom här sakerna till verklighet.
Jag tror inte det är många svenskar i min ålder som verkligen tänker göra det på riktigt. Finns säkerligen dom som vill men det blir inte av, för dom får inte med sig någon kompis eller vågar inte sticka ut från mängden. Istället blir dom kvar på nattklubbarna och pubbarna varje helg med en dröm som sakta men säkert suddas ut.
