En vandrare som sakta tog sig upp för slänten vid sjöns västra ände var det första jag såg när jag klev ur tältet denna morgon. Mannen hade dagen innan - på kvällen vid åtta tiden - kommit till mitt tält. Han "mumlade" då om att kvinnorna säkert skulle klara sig över passet - även fast vädret var det sämsta tänkbara. Någon timme efter detta möte - hör jag på håll ett gäng finska människor föra en livlig diskussion.
Efter oväder kommer alltid solen fram och detta stämde även denna gång. Jag hade tältat i slutet av sjön Vássaloamijávri på dess västra sida. Packade ihop och lämnade ett mycket vackert område. Fortsatte västerut och det dröjde ej lång stund - innan jag var uppe på krönet och kunde blicka ner i Visttasvággi med b.l.a bergen Räitatjåkka och Nallo i bakgrunden.
På skrå följde jag stigen västerut i svag nedförslut tills en skylt dök upp där det stod Vistas - vek av och följde stigen ner till stugorna. Där träffade jag andra vandrare och små samtal uppstod. Fick syn på en man jag träffat tidigare och var tvungen att ta kontakt och ställa några frågor. De fem finska kvinnorna hade vandrat "nonstop" i 15 timmar ifrån Mårmastugan till Vistasstugorna. Den livliga diskussion jag hört dagen innan hade handlat om att den finska mannen hade försökt övertala kvinnorna. Om att de skulle stanna vid sjön Vássaloamijávri för natten men de hade envist - hållit fast vid beslutet att vandra ner till Vistasstugorna. Dit hade de anlänt halvtolv på kvällen/natten. Mannen skakade på huvudet och sa "finska kvinnor".
Stannade i Vistas någon timme för att torka tält och dricka kaffe. Fortsatte över bron och vidare mot lättvandrade Stuor Reaiddávággi. Fina vyer hela vägen till Nallostugan.
Platsen runt Nallo har en vild karaktär med höga bergväggar runt omkring - ödsligheten är äkta. Klev in i stugan och där satt ett ungt par ifrån Österrike - orsaken till besöket i de Svenska fjällen hade jag hört många gånger - vyerna - tystnaden - friheten. Stannade för lunch och vila - tre vandrare ifrån Göteborg anlände.
Ifrån stugan fortsatte jag söderut i Stuor Reaiddávággi tills jag vek av österut och vadade jåkken. I svag lutning uppför på sten/block gick färden vidare in i Unna Reaiddávággi. En glaciär blir synlig nedanför toppen på Vaktposten.
Kort efter stötte jag på ett gäng äldre damer som varnade mig för hala stenar och att det var en bra bit kvar till stugan. Någon timme efteråt stod jag vid slutet av sjön 1226 meter och blickade ner på Unna Räita - stugan.
Ingen människa syntes till. Jag rundade sjön och vyerna österut ner i Unna Reaiddávággi är imponerande.
Klev in i stugan och öppnade gästboken - där fick jag syn på några namn jag kände igen. Kvällen tillbringade jag med att planera vandringen över till Tarfala.
Fina bilder...igen.