Klockan sju vaknade jag efter en bra sömn, öppnade tältet i förhoppning om bra väder. Helt vindstilla och inte ett moln på himlen. Tvekade inte en sekund vart jag skulle denna dag. Mitt inre kompass styrde mot Kebnekaisemassivet. Hade det varit molnigt (som dagen innan) hade jag varit på väg åt andra hållet.

Det tog ej lång tid i den lätta terrängen till Kebnekaise fjällstation. Där provianterade jag upp matförrådet. Följde sedan stigen västerut och bergen blev större och större.

Runt ett litet krön och sedan uppför den smala jåkkravinen - lätt vandring.

Vid tiotiden var jag uppe i Kitteldalen - som omringas av tvära stup - området har en vild karaktär. Där slog jag upp tältet.

Fortsatte upp till platån mellan Vierranvárri och Duolbagorni - därefter upp på Vierranvárri där ett antal topprösen kan beskådas. Om man tittar noga på första bilden kan man se Kebnekaises sydtopp långt där borta.

Efter detta blev det nedförslut i ca: 200 meter - till den s.k Kaffedalen. I dalen låg en hel del snö - många satt och njöt i det klara vädret. Vandrade upp en kort bit - satte mig bredvid en bäck och intog lunch. Terrängen planas ut ju längre upp man kommer - toppstugan nåddes. Ifrån stugan är det inte långt kvar till toppen - mer snö högre upp.

Och till slut vandrar man bara på snö och denna dag var det mycket folk som ville upp - vilket var förståeligt med tanke på vädret. Att jag hukar mig ner på toppbilden beror på att jag har en viss höjd och flygrädsla (det pirrade lite i magen när jag var där). Har jobbat i extrema miljöer på hög höjd och har stor respekt.

Vyerna från toppen är av absolut världsklass - i alla väderstreck. På andra bilden kan man se kamvandrare om man tittar noga.

Nedstigningen gick smidigt. Stannade upp några gånger och njöt av de säregna vyerna.

Vid femtiden på eftermiddagen kom jag till tältet. Hade tänkt tillbringa natten i Kitteldalen men bestämde mig för annat. Bröt lägret och vandrade ner till platsen där jag började dagen - slog upp tältet. Dagen efter blev det en mycket lätt vandring mot Nikkaluokta.

Ännu en färd var avslutad och jag kände lite vemod - men också stor glädje - när jag reflekterade över dagarna som gått. Vemod p.g.a att det kommer dröja ett tag innan jag får uppleva något liknande. Glädje för att jag vet att jag kommer få uppleva något liknande i framtiden - så länge jag lever.