Väderleken denna morgon var lika lugn och vacker som kvällen innan. Här skulle det säkert passat bra med en vilodag (eller två), att bara slappa och finnas till. Och det finns ju möjligheter till en del dagsutflykter.

Hur som haver. Vid tiotiden var vi på iväg mot Smaila. Och bättre väder kunde vi knappast få (nästan för bra). Landskapets struktur kunde skarpt urskiljas emot den klarblåa himlen. Såg och mötte många vandrare.

Vid Smaila blev det lunch och vila, vandrare kom och gick. Ett par samtal med andra traskare och de obligatoriska fraserna utbyttes.

Tiden går fort när man har roligt och mår bra. Och framåt eftermiddagen drog vi oss sydöst, vadade jokken Mahtujågåsj utan problem. Efter detta började vi titta efter tältplats och fann en ganska snabbt. På kvällen mulnade det på lite och några regnstänk kom.

Vaknade till en mulen morgon och regn skulle komma, helt klart. Drog oss sydöst runt elvatiden och vädret ilsknade till än mer. När vi stod inför vadet Tjågnårisjågåsj kom en brutal regnskur. Där vi var kunde vi inte komma över, utan vi gick längre ner. Ett par stenar var utsatta där andra vadat, men jag tyckte det var för djupt och strömt. Så vi traskade neråt och vadade gjorde vi nästan längst ner.

Sedan nordöst mot Pielastugan där vi under tiden dit kunde höra åska. I fas (norr) med stugan tog vi lunch och vila.

Rundade sedan av mer norrut och fick sjön Bierikjávrre (801) på vår högra sida. Så småningom stod vi mellan höjderna Vuojnesvárásj (1006) - Vuojnesskájjde, och blickade ner emot sjön Liehtjitjávrre (788), vilka vyer. Fågelkunnige Micke fick här syn på, vad vi tror - var en fjällvråk. Följde stigen ner åt vänster och vadade jokken Vuojnesjågås i dess nedre del, direkt efter restes tälten.

Natten hade varit blåsig (enligt Morgan) och på morgonen var vädret ostadigt. Kom iväg runt tio. Knallade till bron och över Guhkesvákkjåhkå, sedan öst, rundade Nienndo och fortsatte nordöst emot Suorva. Försökte hålla högt hela tiden p.g.a. all videsnår på vissa ställen. Ett par jokkar vadades utan några större problem.

Micke hojtar till, titta - där är de två vattenfall jag la märke till för åtta dagar sedan, nedanför står vår bil. I mitt huvud börjar jag nynna på Jimi Hendrix låt Waterfall - "Waterfall
Nothing can harm me at all
My worries seem so very small
With my waterfall"

Vi närmade oss slutet på denna vandring, skulle vi gå till bilen eller slå upp tälten ett par kilometer innan ? Vi valde bilen.

Reflektioner: Nytt för mig var att vandra med ett större sällskap. Detta var i början lite ovant, dock kom jag mer och mer in i det. Och nu i efterhand föredrar jag faktiskt sällskap framför ensamvandring. Det kan vara skönt/bra att ha någon/några att tjafsa/tjata med under färd, också att dela alla positiva upplevelser. Sällskapat jag vandrade med fick mersmak av området, och kommer säkert återvända. Själv drömmer och planerar jag nya rutter i vår fantastiska fjällvärld.

Det är inte sant att vi kom till denna världen för att leva, vi finns bara för att sova, att drömma…Aztekiskt Poem