Efter ett hundratal meter av pulsande i djupsnö är jag framme, något andfådd men nöjd. Kränger av ryggsäck och pustar ut, sätter mig. Befinner mig vid Lövnäsbergets högsta punkt, en utsiktsplats längs bergslagsleden. Vyerna ner över närkeslätten är väl inte fantastiska....men inte fy skam heller. Klockan har blivit runt fyra på eftermiddagen, vindpustar kommer då och då från norr.  Reser mig efter stund och funderar på vart jag ska slå läger. En bädd för natten hittas på östsidan nedanför en klippa - under ett par tallar. Läsida för vind och fri sikt över slätten.

Utsikt ner över närkeslätten

Solen går så sakta ner därborta i väst. Himlen är fortfarande ganska medioker....olika formationer av lätta molnslöjor drar förbi....stannar kvar. Någonting håller på att hända.

Alltmedan mörkret tränger sig på ändrar himlen sin karaktär. Det hela blir/känns som en rörlig tavla på något vis. En färgkombination av gul/orange/rött - sveper/lever därborta, blandar sig....går ihop....in i varandra....för att sedan ändra form. Allt är i rörelse som en vacker chimär stilla dans. Detta till en bakgrund av blå/lilabetonat. Sinnena omges och lindras. Framför står svarta gestalter, med dess spretande grenar....som ett hinder till det sköna. Knallar runt för att få olika perspektiv. Ett tu tre påminner det hela om afrika, får jag för mig. Tankarna vandrar iväg till savannen med dess effektfulla solnedgångar. Märkligt, med tanke på att jag ej varit där.

Färgerna övergår så småningom till en blåsvart, stjärnklar himmel. Lägger mig till rätta i sovsäcken....sakta rör sig blicken över kosmos. Finns det något mer därute ? Dricker lite te och myser. Ett ljusklot uppenbarar sig efter ett tag....långt, långt därnere mot sydöst. Ljuspartiklar letar sig fram mellan träden och lyser upp här och där. Min vandring avslutades för många timmar sen. Nu tar en annan vid. Månen påbörjar sin....bland stjärnor och planeter, i den sterila/kalla värld däruppe. Då och då blickar jag upp och undrar....

Positioneringen gäller Lövnäsberget