Tjufem nånting

Jag inbillar mig fortfarande att jag är tjugofem någonting, trots att livståget med expressfart närmar sig den tunnel det står fyrtio på. ”Men vad fan fyrtio är väl ingen jävla ålder” säger ni som är äldre. Närå, det är inte lastgammalt, men allt är relativt. Mina vänner har inte kunnat undgå att jag hittat en ny hobby i klättringen, och där blir det smärtsamt tydligt att jag inte är någon ungdom längre. Jag har förvisso en välproportionerad kropp när det kommer till just klättring, men samtidigt brister det på andra punkter. Spänsten är minst sagt so-so, och när man dammar i ett grepp med knät eller trampar snett vid ett hopp ned frånväggen i boulderhallen känns det att det tar lite längre tid än det borde för kroppen att repa sig.

Visste ni förresten att Sifo kategoriserar unga människor som de under trettio år? Därefter blir man medelålders. Välkommen in i medelåldern, åttiotalister. Vi som är lite äldre kan visa er var inkontinensskydden, marmeladkulorna och Ejderns kaviar finns på Ica.

Sa jag att jag tror att jag kan ha fått en spricka på lårbenshalsen efter att ha åkt vildforsen för två veckor sen?