Den 5 - 8 november kom min kompis Svante Rindetoft och jag äntligen iväg på vår hösttur till Bergslagen. Den här gången hade vi bestämt oss för att vandra runt och övernatta i Djupdalshöjdens naturreservat ett par mil nordväst om Ställdalen i västra Västmanland. Jag gjorde ensam ett försök tidigt i slutet av mars 2015 men kom inte särskilt långt på grund av den djupa snön som fortfarande låg kvar. Det blev ett mödosamt besök på Kullberget och en övernattning i vindskyddet vid Hallmarkshöjden. Jag har berättat om den turen i En pensionärs vedermödor i Djupdalshöjden. Min kamrat Svante och jag har åtskilliga gånger sedan 1960-talet passerat Älvhöjden vid reservatets västra ände men bara besökt utsiktstornet (brandtornet) ca 1 km söderut. Nu skulle vi vandra i reservatet som bildades 2007.

Planen var att tillbringa två nätter i timmerstugan vid Hjortronbergsmossen och dagen däremellan gå en rundslinga på de uppmärkta stigarna. Tredje natten skulle vi bo i Ställdalens Naturstudieklubbs stuga som ligger i skogen ca 1 mil väster om Ställdalen. De sista dagarna skulle vi göra strandhugg i ett par andra reservat.

Torsdag 5 november

Resan upp

Vänersborg, där Svante bor, har bra tågförbindelse med Ställdalen så han åkte tåg och kom fram 10.40. Uppsala, där jag bor, har krångliga tågförbindelser med Ställdalen och eftersom vi behövde en bil för att ta oss ut i skogen, så blev det jag som fick ta bilen. Resan hemifrån tog knappt 3 timmar och under den fick jag smakprov på det väder vi skulle få. Mellan Uppsala och Sala låg tät dimma från trädkronorna och uppåt men därunder var  sikten bra. Mellan Sala och Fagersta var det mest klart och solsken. När jag närmade mig Malingsbo och Kloten kröp dimman ner ända till marken. Dimman låg sedan riktigt tät i ytterligare 2 dagar framöver.

Skogsbrand

Mellan Hästbäck och Ängelsberg på sträckan Sala-Fagersta passerade jag området som härjades av skogsbrand 2014. Rysligt att se. Bara svarta förbrända trädrester och bränd mark så långt ögat kunde se. Det här området får bli föremål för ett annat besök nu när förbudet mot besök hävts. Svante och jag cyklade som tonåringar på 1960-talet upp hit till skogarna mellan Virsbo och Västerfärnebo åtskilliga gånger för vildmarksliv. Vi bodde då båda i Västerås.

Lunch hos Thyra och Bengt Lundell

Vid Svantes och min tur till Rödmyren i maj i år hade vi kommit i kontakt med det fantastiskt naturintresserade paret Thyra och Bengt Lundell i Ställdalen. Thyra är ordförande i Ställdalens Naturstudieklubb och vi hade då erbjudits att få övernatta i deras klubbstuga. Inför vår resa tog Svante kontakt med Thyra och vi blev genast inbjudna till lunch. Det tackade vi givetvis ja till. Där bjöds vi på utsökt stekt strömming med potatismos. Oj vad gott!

Upp till Djupdalshöjden

Mätta och belåtna startade vi sedan bilresan upp till Djupdalshöjden. Parkeringsplatsen vid reservatets östra ände ligger högt, ca 400 möh. Den sista halvmilen utgörs av skogsbilväg, är i dåligt skick och innehåller en del stora stenar och gropar. Försiktighet måste iakttas för att inte förstöra bilen. Skyltningen till reservatet är i stort sett obefintlig så karta gäller.

Informationsskylten vid parkeringen.

Timmerstugan

Vid 3-tiden hade vi packat våra ryggsäckar och påbörjat den knappt 1 km långa vandringen fram till timmerstugan vid Hjortronbergsmossen.

Svante gör ryggsäcken klar.

Stigen in i reservatet.

Vi hade med oss 5 liter dricksvatten eftersom det inte finns vid stugan. Där finns bara myrvatten som rinner i en liten bäck 100 m därifrån. Det duger till tvätt och disk men ska nog inte drickas.

Timmerstugan och vedbod.

Stugan byggdes för bara några år sedan och är i mycket gott skick. Den består av ett sovrum med två våningssängar med riktiga madrasser, kuddar och filtar och ett kombinerat kök/matrum med stora fasta bänkar med ett stort bord emellan. Där finns också en järnkamin, en mindre köksbänk och köksutrustning. En solcellsanläggning ger ström till en sänglampa vid varje säng och träbänk och en större lampa över bordet. Den senare hade gått sönder en vecka tidigare enligt gästboken. Dessutom fanns det en hel del värmeljus och stearinljus. Det hade vi också med oss. Utanför stugan finns en vedbod med ved, såg och yxa. Grillplats med grillgaller framför stugan. Utedass strax bakom huset. Sopsäckar saknas och var och en tar med sig sina sopor tillbaka. Helt fantastiskt att det finns en sådan här stuga som står öppen för alla att använda. Stugan kan inte bokas. Om den missbrukas kan den komma att låsas. Stugan ägs av Länsstyrelsen i Örebro län men sköts av Ställdalens naturstudieklubb.

Matplats med bord och bänk.

Andra sidan bordet.

Kaminen.

Köksavdelningen.

Sovrummet.

Den tjocka dimman och det kompakta molntäcket gjorde att det var helt nermörkt redan vid femtiden. Då hade vi hunnit göra oss hemmastadda och ökat på vedförrådet inne i stugan så att det skulle räcka till kvällen och natten. Det var besvärligt att få eld i kaminen då draget var dåligt hur vi än ställde in spjället. Efter ett par timmar var kaminen i alla fall varm och spred en skön värme och vartefter kvällen led så  blev det tillräckligt varmt. Dagen efter inspekterade jag rökgången i kaminen och fann att den strypts till ett hål med diametern ca 5 cm i vilket spjället satt. Det liknar strypningen i vår egen kamin hemma då man slagit om till snåleldning efter att kaminen blivit varm. Här var den strypt redan från början vilket gjorde det svårt att få igång elden. Jag antar att det här är en miljövänlig variant som förhindrar vråleldning med risk för överhettning och brand som följd. Men det finns risk för att det röker in innan elden har kommit igång. Det var i alla fall inte fel på tändveden eftersom jag hade med mig en kasse egen torr ved hemifrån.

Det var riktigt mysigt att tända några ljus, lyssna till kaminen,  och ta en eftermiddagsfika vid bordet med skogen, mörkret som föll och dimman utanför. Vi njöt i fulla drag av att bara vara där.

Grillplatsen.

Vid sju-tiden gick vi ut och grillade korv på grillplatsen framför stugan. Mörkret och dimman var kompakta. Så fort vi kom ut blev kläderna alldeles fuktiga av små, små droppar av dimman. Den var så tät, att trots att grillplatsen ligger bara 10-12 meter från stugan, så kunde den bara anas genom lite svagt ljus från ett fönster. När vi tände våra pannlampor syntes den inte alls eftersom ljuset från våra lampor återkastades helt av de små dimdropparna. Hade vi gått några meter längre bort skulle det ha varit svårt att hitta tillbaka.

Kvällen tillbringades sedan till inpå småtimmarna vid bordet med några öl med tilltugg, diverse diskussioner om sakernas tillstånd och - sång. Svante brukar tota ihop ett sånghäfte inför varje möte vi gör av det här slaget. Den här gången ingick några tonsatta dikter av Dan Andersson, givetvis "Helgdagskväll i timmerkojan".

Kväll i timmerkojan.

Svante valde att sova mjukt i en av sängarna i sovrummet medan jag testade att sova på mitt helt nya uppblåsbara liggunderlag för vinterbruk på en av träbänkarna. Det var också mjukt och behagligt.

Fredag 6 november

Vi behövde inte gå upp så tidigt eftersom det var mörkt länge och riktigt tjock dimma. Vid 10-tiden gav vi oss iväg med sikte på att äta lunch vid Hallmarkshöjden. Slingan vandrade vi medurs och stigen följer till en början kanten av Hjortebärsmossen söderut.

Stigval utanför stugan.

Det var en märklig känsla att gå i en så tät dimma. Allt bortom några tiotal meter suddades ut och omvärlden försvann bort i intet. Det var som om en sorts begränsande diffus huva omgav oss och följde oss hela dagen. Den förnimbara världen omkring oss blev så liten. Tystnaden var total, så när som på avbrott av orrars spel eller deras uppflog när vi kom för nära. Allt var fuktigt och färgerna djupa och fullödiga.

Några bilder från Hjortebärsmossen:

Trots att hösten varit torr blev vi förvånade över hur blött det var i markerna. Men området ligger högt och är ganska platt. Det finns nästan ingen avrinning från området så vattnet blir kvar i mossar och skog.

Ibland var stigen spångad för att skona myrmarkerna.

Väster om Hjortebärsmossen har en del träd et tufft klimat.

De här granarna för en hård tillvaro.

Dimman gjorde att jag trodde att kameran hade svårt att fokusera. Bilden tycktes suddig utan att vara det.

Här hade vi kommit fram till Älgtjärnsmossen och började närma oss Hallmarkshöjden.

Strax efter klockan två kom vi fram till vindskyddet vid Hallmarkshöjden. Då var det hög tid för lunch.

Här övernattade jag den 25 mars 2015. Då såg det ut så här:

Läs om den turen här.

Vi följde stigen norrut från vindskyddet och kom strax till Mårtenstjärnarna som bara kunde anas i dimman.

Någonstans i dimman finns de.

Stigen norrut längs tjärnarna.

Äntligen får vi en skymt av dem.

I mossen mittemot på andra sidan stigen för träden en hård tillvaro.

Efter ytterligare ett par km kom vi upp till stigskälet vid Hjortronbergshöjden. Där skymtade vi skoterstugan som ligger mot norr på kanten av höjden och alldeles innanför reservatsgränsen. Stugan finns inte med på Länsstyrelsens karta.

Stigskälet vid Djupdalshöjden. Skoterstugan skymtar under pilarna som pekar åt vänster.

Skoterstugan från sydväst. Synd att veden ska ligga ute i blötan. Utsikten norrut över skogslandskapet lär vara magnifik, men inte vid vårt besök.

Skoterstugan från nordväst.

Interiör. Visst underhåll skulle inte skada.

Vi lämnar stugan vid halv fem-tiden. Det börjar skymma och när vi vid sex-tiden är tillbaka till timmerstugan vid Hjortronbergsmossen är det ganska mörkt. Där blir det grillning, ett par öl, diskussioner och sång denna kväll också. Givetvis Helgdagskväll i timmerkojan.

Lördag 7 november

Dimman låg tät som dagen före. Nu skulle vi byta bostad till Ställdalens Naturstudieklubbs stuga så vi kontaktade Thyra och Bengt via telefon. De mötte oss på vägen till det nya stället och visade oss runt. Huset är en gammal skola som lades ner på 1930-talet. Intill skolsalen finns ett par rum med kök och kamin. Där skulle vi få hålla till.

Det före detta skolhuset.

Köket.

En annan del av köket.

Rummet med kamin.

Den som vill använda bostaden kan kontakta Thyra eller Bengt Lundell via Ställdalens Nnaturstudieklubb. De ställer gärna upp med hjälp och information.

Efter att vi installerat oss och ätit mat var det rätt sent på eftermiddagen. Vädret hade klarnat upp och vi fick se blå himmel.Vi bestämde oss för att göra en kortare utflykt till Ljustjarnsskogens naturreservat i närheten.  Vi vandrade runt sjön och inspekterade vindskyddet vid norra änden. Där var det snyggt och fint efter att Utsidans Majjen varit här och städat tio dagar tidigare. Läs om det här och här. Fast det visste vi inte då. Vi noterade från skyltningen att den nya Postleden passerar sjön. Majjen har nyligen skrivit en artikel om leden.

Vy från Ljustjärnens södra ände.

Ljustjärnen.

Eldstaden vid vindskyddet. Nystädat.

Kvällen ägnades sedan åt prat och diskussioner om nya utfärder. En ny tur till Bergslagen i mars 2016, Härjedalen i april och Sarek i augusti. Vid den senare tycks vi bli fyra pensionerade gubbar som vandrar runt i ett par veckor. Ett planeringsmöte i Bergslagen inför den turen blir det nog också. Härligt. 

Söndag 8 november

Morgonen var strålande och solen lyste från klar himmel. Svante skulle åka med tåget från Ställdalen klockan fyra så vi kude inte stanna ute så länge. Vi tog en tur till Övre Nittälvdalens naturreservat. Svante hade inte varit där sedan i slutet av maj 1968. Då firade vi vår nya frihet efter studentexamen med att tälta här i några dagar. 36 år senare bildades det alltså ett naturreservatet.

Skylten vid parkeringen i söder.

Bron över Nittälven sedd från västra sidan.

Älven nedströms bron.

Vi följde stigen på östra sidan älven ett par km innan vi vände. Det är inte många som går här. Bilden visar ett av de tydligare avsnitten.

Älven slingrar sig fram i ömsom lugna vatten och ömsom steniga forsar. Det ser lockande ut för kanoting men av erfarenhet vet jag att forsarna här i övre delen av älven är för grunda nästan hela året utom kanske någon enstaka dag vid vårflod.

Nattens frost fanns kvar där solen inte kommit åt.

Den lågt liggande novembersolen värmer trots allt och när vattenångorna stiger bildas små droppar av dimma.

Fuktiga trädstammar i söderläge som nås av solstrålarna ser ut att koka.

Nittälven är ett bäverrikt område och spåren efter dem syns ofta.

En bäverfälld björk som legat några år.

Stubben efter bävergnaget är helt täckt av mossa.

Resterna av en gammal ihoprasad bäverhydda.

En av ingångarna syns fortfarande.

Efter vårt besök i reservatet var det dags att åka hem. Vi avslutade med ett besök hos Thyra och Bengt där vi bjöds på kaffe innan jag lämnade av Svante på stationen. Själv åkte jag hem till familjen. Det var ju Fars dag.