I mitt förra blogginlägg berättade jag att min kompis Svante och jag hade tänkt besöka Djupdalshöjdens naturreservat vid vår vårtur 2014. Några andra platser runt Nittälvsdalen hade då högre prioritet och när vädret blev uselt några dagar fick Djupdalshöjden utgå. Vid vår vintertur i januari 2015 passerade vi reservatet och jag tog den här bilden:

Den lockar mig till besök. Det gör också de berättelser som Håkan Friberg har skrivit om området här på Utsidan, se tex Födelsedag i Djupdalshöjden och På snöskor längs Nittälven.

Han använde snöskor och det gjorde mig nyfiken på att testa att gå med sådana. Jag läste en del om snöskor på nätet men tyckte att de var ganska dyra. Jag var också tveksam till bärigheten och hur stora skor jag skulle skaffa. Men så hade XXL rea på sina enklare snöskor och då slog jag till och köpte ett par för 250 kr. De skulle väl i alla fall duga för att pröva snöskor i fält. Men så kom bakslaget i det tidiga vårvädret och det det blev kallt igen med snöoväder. Därför väntade jag ett par veckor på att det skulle bli bättre. Det blev det sakta också och tisdagen 24 mars bar det av upp till Djupdalshöjden från Uppsala där jag bor. Det var i senaste laget om det över huvud taget skulle bli av eftersom hela familjen skulle åka till Paris 29 mars.

Snön var helt borta i Kopparberg och Ställdalen som ligger ca 2 mil från reservatet. Längs vägen upp dit ökade snabbt mängden snö längs vägen och i skogen. Där skogen var tät var det inte så mycket men vid glesare skog och öppna ytor var det fortfarande 3-5 dm. Vid parkeringsplatsen såg det nu ut så här:

Skyltarna gick nu att läsa.

Här ser det ju ut som om jag inte skulle behöva snöskorna alls utan att stövlarna skulle räcka. Jag gick in lite i skogen och rekade. Jo, nog fanns det snö alltid. Snöskorna behövdes men när jag packade upp ryggan upptäckte jag att jag inte hade snöskorna med! När jag åkte på morgonen hade det blivit en del strul och jag hade behövt uträtta en del ärenden i all hast innan jag åkte. Resultatet: snöskorna var kvar hemma!

Vad skulle jag nu göra? Planen hade varit att första dagen gå till Hallmarkshöjden och övernatta i vindskyddet. Andra dagen skulle jag gå runt i reservatet och övernatta i stugan vid Hjortronbergsmossen om den var öppen, annars gå tillbaka till Hallmarkshöjden för övernattning igen. Tredje dagen åter till bilen och hemresa. Jag beslöt mig för att försöka gå åtminstone till Kullberget och se på utsikten. Där skulle jag sen besluta om att fortsätta eller gå tillbaka till bilen.

Vandringen upp till Kullberget blev mycket besvärlig. Det tog lite drygt 1 timme att gå 600 m . Min GPS visar att jag gått 900 m. Jag måste ha irrat mig fram sökande efter bärande snö. Den var nästan bärande. För det mesta brast den precis när jag skulle kliva upp på den. Istället sjönk jag ner 3 dm. Det var som att gå i en trappa och inte veta om trappsteget skulle försvinna när man klev på det. Dessutom var trappstegen 3-4 dm höga. Väl uppe på toppen var snötäcket inte så tjockt och just där gick det lite bättre att gå. Det fanns till och med några barmarksfläckar. På toppen finns ett toppröse:

Några betongfundament och järn fastsatta i berget markerar rester efter någon slags anläggning.

Från toppen är utsikten vid åt söder över ett skogslandskap och sjön Stora Kumlan syns några km bort.

Vyn kommer att försvinna inom några år då granskogen på hygget i söder vuxit upp. Vill man då ha utsikt får man gå till utsiktstornet som ligger ca 1 km söderut vid Älvhöjden. Dit finns ingen stig härifrån och tornet ligger inte inom reservatet. Däremot finns en stig från en parkeringsplats vid gården med namnet Älvhöjden. Stigen finns med på terrängkartan. Jag har besökt tornet några gånger tidigare, senast för ca 20 år sedan. Tornet syns från Kullberget.

En incident inträffade. Jag tappade mina nya progressiva glasögon som jag haft hängande i kameraväskans rem medan jag tog några kort med kameran. När jag sedan satte mig ned för att vila upptäckte jag att de var borta. Efter ett frenetiskt letande i en kvart hittade jag dem 10 m bort i ljungen. Puh!

Nåväl. Klockan var halv fyra när jag bestämde mig för att fortsätta till Hallmarkshöjden för övernattning. Sträckan dit ska vara ca 1 km och när jag kom fram vid femtiden visade GPS:en att jag gått ytterligare 1,5 km, alltså ca 1 km/timme. Snön var ännu djupare på den här sträckan, men samtidigt så var bärigheten något bättre. Jag fick snö i stövlarna och fötterna blev blöta och kalla.

Snöskoteråkning är förbjuden i naturreservatet men det verkar inte vara något att bry sig om.

Barmark och blöta mossar utgör inte heller något hinder för snöskotrar.

Framme vid vindskyddet gjorde jag genast upp eld. Det finns yxa, såg och någorlunda torr ved i ett vedskjul. När jag är ute så här har jag alltid med en egen liten handyxa, en hopfällbar såg och ofta lite egen tändved. Den här gången hade jag för första gången med mig några små kutsar braständare inköpta på Jula. De fungerade bra och jag behövde bara en tändsticka och en kuts för att tända brasan. Jag bytte till torra strumpor och sockor och började värma mina blöta och kalla fötter.

När jag väl fått ordning på brasan kände jag hur trött jag var. Jag var för trött för att äta. Det smakade helt enkelt inte. Den känslan var en ny erfarenhet för mig. Tidigare har mat alltid smakat bra efter ha vandrat.

Efter en timmes vila kunde jag grilla ett par tjocka korvar och efter ytterligare en timme orkade jag koka kaffe och äta några mackor. Sedan började jag få tillbaka orken och njöt av brasan, skymningen, halvmånen och en sparvugglas pipande. Innan jag somnat vid 10-tiden hann jag också lösa tisdagens stora korsord i Upsala Nya Tidning

Natten blev lite för kall för att min sovsäck med en komforttemperatur på +2°C skulle räcka till. Jag fick ta till min dunjacka och dunväst för att kunna sova ordentligt.

Jag vaknade vid 6-tiden, gjorde eld och åt en rejäl frukost. Nattens kyla gjorde att snön frusit ihop och när jag testade att gå runt lite så bar den nästan överallt. Att gå bort till Hjortronbergsmossen enligt plan var dock inte att tänka på med mina erfarenheter från gårdagen. Även om snön skulle hålla att gå på ett tag så skulle den säkert mjukna lite senare fram på dagen och då skulle jag ha ännu längre väg tillbaka. Jag beslutade mig därför att gå tillbaka till bilen medan snön fortfarande bar.

På vägen tillbaka tänkte jag välja den stig som enligt kartan ska gå strax norr om Kullberget och inte över det. Men jag hittade inga markeringar på träden som för den andra stigen och valde istället att gå ut till reservatets norra gräns där det finns en angränsande låg tallplantering. Utsikten mot norr är vid.

I norrläge och skydd av reservatets höga skog låg snön djup i kanten av planteringen. Snön täckte över alla ojämnheter och eftersom den bar nästen hela tiden så gick det rätt bra att gå. Jag följde reservatsgränsen nästan hela vägen tillbaka till bilen dit jag kom vid 11-tiden. GPS:en visar att jag gått totalt 6,2 km under turen. Hur det kunde bli så långt förstår jag inte då det enligt pilarna vid parkeringen borde ha blivit ungefär 3,2 km. Det senare stämmer bra överens med kartan.

Det får bli ytterligare ett besök i Djupdalshöjdens naturreservat. Utan snö.

Vägen hem gick via Västerås och där besökte jag min mor som bjöd på en mycket god middag. Hon har nu hunnit bli 97 år.