Fyra gubbar i Sarek - del 1, del 2, del 3.

Andra dagens kväll hade jag fått frossa, feber och orkade inte äta något. Bara stöp in i tältet. De andra i gruppen undrade hur det skulle gå med vår vandring genom Guohpervágge och Ruohtesvágge via Skárjá.

Dag 3.

På morgonen hade min snuva och det tjocka slemmet i halsen till största delen försvunnit men övergått i en besvärande hosta. Febern hade avtagit, men jag var spak. Efter frukosten, som smakade bra, piggnade jag till något. Ett förslag om att vi skulle ta en vilodag för att jag skulle bli bättre avvisade jag. Jag tyckte det var bättre att fortsätta även om vi skulle ta det lugnare och inte gå så långt. Min förkylning och hostan blev sedan långsamt bättre under vandringen men det skulle dröja ända till ett par veckor efter vandringens slut innan jag var helt av med den. Riktigt pigg var jag nog aldrig under den fortsatta vandringen. Vi påbörjade dagens vandring vid 11-tiden.

Vädret var grått men det regnade inte. Längre in i Padjelanta mot sydväst sken solen igenom mellan molnen och gav hopp om bättre väder.

På vår väg mot Guohpervágge följde vi först stigen mot Ruohtesvágge ett par km innan vi vek av på en mindre stig upp mot platåerna söderut. Där är det lättgånget men i området där Sjpietjavjåhkå svänger skarpt västerut är det brant, stenigt och en del vide i sluttningen ner mot jokken. Där är det besvärligt att ta sig fram. Min balans hade nog fått sig en törn av förkylningen och jag snubblade till några gånger. Torsten, som gick bakom mig, befarade vid flera tillfällen att jag skulle ramla i jokken då stigen gick väldigt nära den. När vi passerat området och kom ut på det flacka området väster om Gisuris och öster om Sjpietjavjåhkå slog vi snart läger. Trots att jag inte var i bästa form hade vi alla fall kommit en bit på väg. Framemot kvällen fick vi även lite sol. Dagens etapp blev 8 km, gångtid 2,5 tim.

När jag kom hem och såg igenom mina bilder upptäckte jag att jag inte tagit en enda bild under föregående dag. Dag 3 blev det några. Totalt under vandringen blev det sedan 240 stycken. Jag var nog inte särskilt alert dagen innan.

På stigen mellan Sjnjuvtjudisjåhkå och Sjpietjavjåhkå. Gisuris i bakgrunden. Foto Hans Pettersson.

Rast vid en liten bäck väster om Gisuris. Foto Hans Pettersson.

Där växte det många Kung Karls spiror.

Vår lägerplats väster om Gisuris. Molnen höll på att lätta. Áhkkás västtoppar syntes men inte de allra högsta topparna. Solen hade kommit fram lite grand.

Mitt gps-spår av vår vandring. Tältplatserna är numrerade.

Dag 4. 11 km, gångtid 4 tim.

Den här natten sov jag bra och krafterna började återvända alltmer. Vädret såg betydligt bättre ut och snart kom solen fram. Den sken sedan på oss i en hel vecka framöver även om det ofta var dimmigt på morgnarna. Men att det skulle bli fint väder trots att meteorologerna spått annat tillskriver jag Hasse. När han är med har jag alltid haft fint väder på vandringarna utom kanske någon dag i början och i slutet. Hasse har tumme med vädergudarna.

På morgonen hade molnen lättat nästan helt från Áhkká. Ibland kunde vi även se Borgtoppen och Stortoppen. Nysnö från det tidigare ovädret låg kvar.

Kartläsning. Terrängen är flack väster om Gisuris och det gäller att ta ut riktningarna rätt. Foto Hans Pettersson.

Sierggajåhkå är lätt att vada men det tog tid för Torsten och Svante eftersom de inte hade stövlar utan bytte om till foppatofflor vid vadet.

Hasse vadar Sierggajåhkå. Han hade stövlar så han behövde inte byta om innan han vadade.

Torsten och Svante vadar Sierggajåhkå.

Fika och torkning av fötter efter vadet.

Niják, Kantberget och Gavelberget sedda genom Sierggavágge.

Här följer man normalt Lijggebuoldajågåsj's östra sida för att komma ner till Guohpervágge. Vi ville emellertid se de raukliknande eoliska formerna (vinderosion) som finns på Låvdakvarddo och gick därför tidigt över till Lijggebuoldajågåsj's västra sida och upp över höjderna där. Det är mycket småkuperat med mindre bergknallar och många små sjöar emellan. Det är svårorienterat och inte lätt att veta exakt var man är på kartan. Fantasin fick ge namn åt några av de eoliska former vi fick se.

Dromedaren.

Vindskyddet.

Stolen. Foto Svante Rindetoft.

Torsten, med långa benet före.

Kartläsning på Låvdakvárddo. Foto Hans Pettersson.

Utsikten mot Guohpervágge är hänförande från Låvdakvarddos västra ände.

Tre gubbar sitter hänförda inför Guohpervágge.

Strax efter passagen av Alep Låvdaruovdásj fann vi en lämplig lägerplats för natten. När vi krupit in i tältet och lagt oss för att sova fick vi höra ett knaprande ljud strax utanför. Vi undrade vad det var. Hasse gick ut och ropade till. Ta med kameran, det är en räv alldeles intill tältet! Jag tog fram kameran och lyckades i hastigheten få några bilder av den. Räven var inte särskilt rädd men gav sig snart iväg. Det knaprandet ljudet kom från rävens försök att bita sönder Hasses vattenflaska som låg utanför tältet.

Rödräven som kom på besök vid tältet.

Räven på nära håll.

Vår tältplats i västra Guohpervágge.

Dag 5. 10 km, gångtid 3,5 tim.

På morgonen skymde dimmorna topparna runtomkring. Det klarnade snart upp helt och hållet och frampå dagen lyste solen från en molnfri himmel. Det här väderbeteendet var typiskt för i stort sett resten av vandringen. Dimmigt på morgonen, klart på dagen och kvällen. Den lilla vind vi hade på dagarna stillnade på kvällen och temperaturen sjönk då ganska snabbt. Ventilationen i tälten blev dålig vilket gav en del kondens på insidan av yttertälten. Innertälten klarade sig bra. Vi bröt lägren innan solen nått tälten på morgonen så yttertälten hann inte torka innan vi vek ihop dem. Jag torkade därför av insidan först med en torkduk och sparade ett hg i packvikt. När kvällen kom och tältet var uppsatt igen var det torrt. 

Morgon. Dimmorna hade krupit ner under natten. Foto Hans Pettersson.

På vandring genom Guohpervágge. Foto Hans Pettersson.

Blåklockor i västra Guohpervágge.

Överblommad Kattfot.

Gul fetknopp lyste upp.

Det var lättast att vandra nära Guohpervágges botten även om det var lite blött. Det senare utgjorde inget hinder när man gick i stövlar som jag och Hasse. Svante hade valt att gå i gympadojor och fick problem med att gå torrskodd. Han valde därför att gå en bit upp på dalsidan och så gjorde även Torsten som gick i kängor. Där var terrängen mer kuperad och det blev mycket mer upp och ned. Vandringen där gick långsammare och var mer tröttsam. En annan nackdel var skrågången med lutning snett ner åt höger. Min högra fot får inte bra stöd när det lutar åt det hållet och jag försöker undvika det. Lutning åt andra hållet går bra. Det blev därför en naturlig uppdelning där jag gick långt ner medan Torsten och Svante gick en bit upp på dalsidan, kanske upp till 200 m från mig. Hasse gick ömsom med mig och ömsom med Svante och Torsten. Varje gång Svante kom till ett litet vattendrag måste han byta till foppatofflor för att hålla skorna något så när torra. Det gick sällan och vid dagens slut brukade skorna vara våta ändå. De räckte ju med bara ett par felsteg under dagen så var de det. Det var skönt med stövlar så att man kunde gå torr om fötterna. Jag klarade alla vandringens vad i stövlarna.

Vid fyra-tiden hade vi nått fram till Guohpers västra sluttning mittemot Násasvágge. Där hade vi egentligen tänkt stanna två nätter när vi planerade vår tur för att eventuellt göra en bestigning av berget, ta en tur in i Násasvágge eller helt enkelt ta en vilodag. Nu låg vi en dag efter tidsmässigt och vågade därför inte stanna mer än en natt där. Vi visste inte heller hur det skulle gå med min förkylning så dagstur/vilodag fick vänta till senare då vi hade bättre kontroll över hur långt vi hade kvar.

En bestigning av Guopher var också utesluten för vår del då vi sett att det fortfarande låg kvar nysnö på bergets högre delar. Vandra i blockterräng med blöt nysnö var inte vår melodi. Men det var inte så sent på dagen så Torsten föreslog att vi i alla fall skulle gå en bit upp på Guohpers västsluttning. Hasse och jag nappade på det medan Svante föredrog att vila nere vid lägret och njuta av omgivningen därifrån. Efter en stund hade vi stigit drygt 200 höjdmeter och kunde se in i Násasvágge. Om man bortser från stigningen så var det lättgånget och skulle ha varit så en bra bit till innan vi nått blockterrängen högre upp. Vi nöjde oss med att ha nått 1020 m och vände där om ner igen.

Svante föredrog att stanna kvar vid lägret och vila istället för att gå upp på Guohpers sluttning. Hans utsikt in mot Guohpervágges mer centrala delar var inte dålig därifrån heller. Lánjektjåhkkå på dalgångens södra sida.

Torsten drog sig inte för att gå nära de brantaste stupen.

Vår lägerplats i Guophervágge mitt emot Násasvágge. Tälten syns mitt i bilden.

Vy mot Lánjektjåhkkå från Guohpers nordvästsluttning.

Laven på den här stenen lyste på långt håll som om den var målad. Guophers sluttning mot nordväst.

Násasvágge och Násasjávrre sedda från Guophers sluttning mot nordväst.

Dag 6. 20 km, gångtid 6 tim.

Denna dag blev som den föregående med dimma på morgonen men efter någon timma blev det helt klart. Fantastiskt väder att vandra i. Jag gick nere i dalbotten medan de andra gick för det mesta lite högre upp där det var torrare. Under Guohpers stup, där det är lite blockmark, gick vi alla ganska nära under stupet. Blockmarken var mycket lättare att passera än vad jag förväntat mig då jag hört att det kunde vara besvärligt.

Spegling i en av de små sjöarna nedanför Násasvágge.

Tre gubbar på vandring en bit upp (mitt i bild) i sluttningen under Guohper.

Deltalandskap i Guohperjåhkå nedanför Guohper.

Ibland kom de andra tre ner för att gå på de lättgångna grusstränderna längs Guohperjåhkå trots att det ibland var blött. Ähparmassivet skymtar ett par mil bort i dalgångens mitt.

Vid Vattendelarglaciären möter det grumliga vattnet från glaciären det klara vattnet i Guohperjåhkå.

Bierikbákte i Ähparmassivet sett från Guohpervágges östra del.

Vattendelarglaciären. I början på 1900-talet nådde den ända ner till dalgångens botten, se bild nedan.

Vattendelarglaciären i början av 1900-talet sedd från Guopher lillberg, dvs toppen 1,4 km öster om toppen 1686. Foto: Axel Hamberg.

När vi kom fram till en lämplig tältplats efter passagen av bäckarna från Sjielmájiegna upptäckte jag att jag saknade min kameraväska. Det och hur jag återfann den berättade jag om i del 1 om den här vandringen. Det gjorde att vandringen denna dag blev nästan en mil längre än annars. Under dagarna i Guohpervágge hade vi bara sett två andra vandrare per dag.

Dag 7. 13,5 km, gångtid 4,5 tim.

Ännu en vandringsdag i strålande sol och dessutom utan morgondimma. På Skárjátjåhkkås södra sida håller vi höjden 800 - 840 m och undviker därigenom videt längre ner. Vi fick en underbar utsikt över övre Rapadalen.

För att fortsätta in i Ruohtesvágge är det inte nödvändigt att gå ner till bron över Smájlajjåhkå vid Skárjá men vi gjorde det ändå eftersom det är en så klassisk mötesplats i Sarek. Svante och Torsten har aldrig varit där förut medan Hasse och jag har varit där en gång tidigare, 1969. Under lunchrasten på höjderna ovanför Skárjá såg vi en handfull andra vandrare  nere vid bron och telefonhytten men inga tält. När vi kom dit ner hade de gått vidare.

Vy från Skárjátjåhkkås sydsluttning mot sydväst över Álgganjálmme. Guohperjåhkå rinner här österut. Toppen tv om bildens mitt är Skårvatjåhkkå.

Övre Rapadalen från Skárjátjåhkkås sydostsluttning.

Vy mot Sarektjåhkkås toppar. Stortoppen, Sydtoppen och Bucht-toppen. Máhtutjåhkkå th. Foto Torsten Gunnarsson.

Rast i övre Rapadalen. Foto Svante Rindetoft.

Stigen ner till bron vid Skárjá. Den ligger i ravinen som går från vänster till höger i bild. Ravinen är djupt nedskuren och kan här bara anas. Skårkimassivet i bakgrunden.

Smájlajjåhkå och Sarektjåhkkås toppar sedda från bron vid Skárjá.

Torsten på bron över Smájlajjåhkå vid Skárjá. Stabil pålyftsbro med bra räcken.

Så här såg bron ut när Hasse och jag var här förra gången, augusti 1969.

Turen fortsatte in i Ruohtesvágge. Vi slog läger strax innan vi kom fram till Boajsájågåsj och på vägen dit mötte vi några andra vandrare. Totalt såg vi ca 10 andra vandrare denna dag. Medan vi åt vår kvällsmat kröp solen ner bakom Boajsátjåhkkå och när skuggan kom blev det fort kallt. Då kröp vi snabbt in i tälten och ner i de varma sovsäckarna.

Dag 8. 10 km, gångtid 3 tim.

Ännu en dag i strålande sol och inte heller den här gången någon morgondimma. Däremot tog det ett tag för solen att krypa upp över Mihkatjåhkkå och solen nådde oss inte förrän strax innan vi bröt lägret.

Morgonsol på vår lägerplats i södra Ruotesvágge. Gavelberget i bakgunden.

På väg in under Gavelbergets branter. Stigen är fin i Ruohtesvágges södra del.

Glaciärerna har dragit sig tillbaka på grund av det varmare klimatet. I början av 1900-talet fyllde glaciären upp utrymmet mellan sidomoränerna, se bild nedan. Resterna av Såltaglaciären (söder om Såltatjåhkkå och Gássatjåhkkå) skymtar.

Ruohtesvágge mot nordväst från Jållok. Tungan ned i dalen från Såltaglaciären syns tydligt. Foto Axel Hamberg, taget runt år 1900.

Stigen var fin att gå på nästan ända fram till jokken som rinner norrut från Boajsátjåhkkå men där upplöstes den då folk valt väldigt olika vägar i stenskravlet och blötmarkerna. Vadet över Smájlajjåhkå klarade Hasse och jag i stövlarna men jag gick lite oförsiktigt, tog ett för långt kliv och fick lite vatten i en stövel. Inte mycket, men jag kände det. Svante och Torsten bytte till foppa-tofflor.

Hasse vadar Smájlajjåhkå strax söder om vattendelaren i Ruohtesvágge. Ruohtestjåhkkå i bakgrunden.Torsten och Svante gör sammalunda.

Det här var roligt! Det kan vi väl göra en gång till?

Planen var att vi på vägen tillbaka till Änonjálmme skulle gena ner genom dalen mellan Áhkkás västtoppar och Snjuvtjudis istället för att gå via bron vid Kisuris. Där hade vi ju gått tidigare. Vattenståndet var allmänt lågt och vi trodde inte att vadet över Suottasjjåhkå skulle innebära några större svårigheter vilket det annars kan göra. Vi lämnade därför stigen mot Kisuris strax efter vadet över Smájlajjåhkå för att gå norr om Ruohtesjavrásj. Redan innan vi kommit förbi sjön hittade vi en fin tältplats där vi beslöt att övernatta. Torsten och Hasse hade mera spring i benen och ville ta en tur bort till glaciären Oarjep Ruohtesjiegna. Fågelvägen var det 3,5 km dit men med nödvändiga omvägar skulle det innebära en extra tur på nästan en mil, visserligen utan packning. Svante bestämde sig för att avstå och stanna i lägret. Jag var tveksam, men med tanke på min högerfot och min hosta beslöt jag mig för att bli kvar i lägret jag också. Medan Hasse och Torsten gick på sin tur ägnade Svante och jag oss åt att vila, ta det lugnt, sjunga lite sånger och dricka lite whisky. Efter drygt tre timmar kom Hasse och Torsten tillbaka. De hade tagit sig ända fram till glaciären och var påtagligt nöjda. De berättade att det hade varit väldigt besvärligt och mycket stenigt och påpekade att med hänsyn till det var det nog bra att jag inte följt med. Fast jag vet inte om jag ska tro dem. De kanske bara sa det för att jag inte skulle ångra att jag inte följde med. De var i alla fall som sagt påtagligt nöjda med sin extratur.

Torsten vid Oarjep Ruohtesjiegnas glaciärport. Foto Hans Pettersson.

Stenigt ja, men inte så besvärlig terräng. Hasse på väg tillbaka från Oarjep Ruohtesjiegna. Foto Torsten Gunnarsson.

Dag 9. 14,5 km, gångtid 4 tim.

Den här dagen lättade dimmorna precis somt tidigare på morgnarna men de stannade kvar kring topparna och det blev aldrig helt klart utan ganska molnigt. Vi fortsatte på norra sidan om Nijákjågåsj och stigen var inte lika tydlig som på den södra sidan. Ibland tycktes vi hitta den för att strax tappa bort den igen. Vid tretiden nådde vi Suottasjjåhkå och den såg inte alltför besvärlig ut att vada. Den här gången fick jag igenom min vilja att vi skulle ta kaffet och lite vila före vadet och inte efter. Torsten brukade vara ivrig att komma över och vilja ta kaffe och rast efter ett vad, men nu blev det alltså före. När jag satt där med kaffet och såg på jokken blir jag tveksam till om jag skulle klara den i stövlarna eller inte. Jokken var bred med många mindre fåror med stora stenar. Vattnet var grått så det var inte lätt att avgöra djupet. Svante och Torsten bytte under alla omständigheter om till foppatofflarna men hur skulle Hasse och jag göra? Jag spanade och tyckte att ca 200 m längre upp såg det bättre ut och gick dit för att rekognocera. Klart att det var mycket bättre där! När jag vände mig om för att gå tillbaka såg jag att alla de tre andra redan var på väg över. Jag hämtade min packning och gick tillbaka upp till det bättre vadstället. Efter vissa kringelikrokar över små öar och stora stenar kom jag över utan att vattnet var mer än ankeldjupt. Här hade det gått att gå över torrskodd även i kängor med lite höjd på skaften. Hasse och Svante hade haft det besvärligt att ta sig över, men Torsten beklagar sig inte i första taget. Hasse hade fått vatten i stövlarna trots åtspända regnbyxor. Det bra vadstället ligger 350 m öster om Suottasjjåhkås sammanflöde med Nijákjågåsjte.

Morgondimmorna lättade över Ruohtesvágge. Vy mot sydost.

Hasse letade efter lämplig passage av jokken från Nijákvágge.

Vad av jokken från Nijákvágge.

Här vadade Torsten, Svante och Hasse över Suottasjjåhkå.

Ett bättre vadställe, till vänster i jokkfåran, ligger ca 200 m längre upp. Där gick jag över.

Tältplatsen vid Sjnjuvtjudisjåhkå med Niják i bakgrunden. Foto Torsten Gunnarsson.

På nordvästra sidan om vadet finns en tydlig stig och det är lätt att gå några kilometer. När vi kommit mittemot Kisuriskåtan på Sjnjuvtjudisjåhkås nordöstra sida finns fina tältplatser på ängarna ner mot jokken och där stannade vi för natten. Hasse försökte torka sina stövlar och lyckades nästan helt. Nijáks branta stup imponerade på oss och vi kunde ana oss till att det fortfarande fanns lite nysnö kvar från det tidigare ovädret.

Dag 10. 10 km, gångtid 3 tim.

Den här dagen blev stigen svår att följa och terrängen backig med mycket upp och ner. Det var ideliga småbäckar och det tog tid för Svante att komma förbi dem någorlunda torrskodd. Vädret var mest mulet med sydostlig vind så vi hade den i ryggen. Ibland kom solen fram och då var man för varmt klädd. Men strax försvann den och då blev det kallt. Det var svårt att vara lagom klädd hela tiden. Vi mötte två andra vandrare den här dagen.

Väster om Västtopparna hittade vi en tydlig stig igen och när vi kommit en bit ner i björkskogen hittade vi fina tältplatser där vi slog läger. Vinden mojnade, regnet hängde i luften och för första gången på turen fanns det mygg. De var inte besvärande, men många samlades i yttertältet.  Som tur var bara några få i innertältet. På kvällen gjorde vi slut på de sista dropparna whisky.

Renflockar betade kring Rákkasjåhkå.

Dag 11. 10 km, gångtid 3 tim.

Det regnade hela natten men lagom till morgonbestyren höll det upp en stund. Det var många myggor i yttertältet och en hel del kondens på insidan. Jag torkade av kondensen men eftersom det var sista natten så var det inte så noga. Så fort vi började gå kom regnet tillbaka. När vi kom ner till Padjelantaleden mötte vi ett antal grupper av vandrare som var på väg till Kissurisstugan. Några var också på väg åt samma håll som vi.

Sista nattens tältplats väster om Áhkkás västtoppar. De svarta prickarna i molnen är ställen där berget syns mellan molnen.

Morgondimmor över Rijtsemjávrre och Áhkká.

På väg ner till Änonjálmme. Svante, Hasse och jag. Foto Torsten Gunnarsson.

Vi kom fram till Kajsas café och väntsal en bit ovanför bryggan drygt ett par timmar innan båten skulle gå. Caféet öppnade en timme före båtens avgång så vi väntade på verandan tillsammans med andra. Jag kom i samspråk med ett engelskt par som vandrat från Saltoluokta genom Sarek och nu skulle avsluta sin vandring i Ritsem. Paret visade sig vara Guy Shorrock och hans fru. Han arbetar som Senior Investigations Officer på RSPB (The Royal Society for the Protection of Birds) i England och fungerar som en polis som aktivt söker efter personer som illegalt handlar med fridlysta djur, tex fåglar, deras ägg, etc. Det var han som  år 2009 larmade de svenska myndigheterna om äggstölder och jakt av fridlysta fåglar i Sverige och som kom att resultera i stora rubriker i media 2012 om boplundringar och äggstölder i Stekenjokkfjällen, se tex äggstolder-hotar-ekosystem. Hans fru jobbar under ett år i Uppsala på Artdataportalen med modellering av Lavskrikans livsbetingelser. Hennes forskning är tänkt att komma fram till en mer generell modell som ska kunna tillämpas även på andra arter. I förlängningen ska detta göra det lättare att se och följa olika miljöfaktorers inverkan på arternas livsbetingelser. Ett mycket intressant ämne. Vi fortsatte våra samtal senare under kvällen i köket i Ritsems turiststation.

Plötsligt blev Hasse väldigt exalterad och glad. Vid stugknuten hade han hittat sin vandringsstav som han dag 1 så snöpligt hade tappat och sett flyta iväg på Rijtsemjávrres vågor, se föregående avsnitt av bloggen. Vilken glädje!

När Kajsas café öppnade gick vi in och kalasade på Padjelantaröding och några öl. De smakade förträffligt.

Kvällen avnjöt vi i Ritsems turiststations kök. Tyvärr serverar de inte mat utan vi fick hålla till godo med vad vi själva kunde tillaga. Däremot hade de öl!

I turiststationens kök samlades många pratglada. Jag hade intressanta samtal med bla en Nyazeeländare som under många års tid varje sommar åkt till norra skandinavien för en 3 månaders vistelse i den nordiska fjällvärlden. Jag pratade också med en 23-årig ung svensk man som just höll på att avsluta det gröna bandet, tänkte fortsätta vandra och skriva en bok om det. Guy Shorrock visade mig några av alla de bilder han tagit under deras vandring. Han har sedan skickat mig ett antal och lovat att jag skulle få göra vad jag ville med dem. En tycker jag är särskilt tjusig och därför visar jag den här.

Tidig morgon över Ráhpaädnos delta i Lájtávrre. Foto Guy Shorrock.

Sammanfattningsvis var vi mycket glada för att vi trots diverse skavanker hade kunnat genomföra vår Sarekvandring som vi planerat och förberett oss för under lång tid. Trots att vi är ganska olika som personer och delvis inte kände varandra sedan tidigare hade vi klarat av vandringen under gemytliga förhållanden där ingen behövde känna sig utanför.

Jag är förvånad över att vi höll så hög hastighet under vandringspassen, drygt 3 km/timme. Dagsdistanserna blev dock inte så långa, oftast runt 10 km även om några blev upp mot 20 km. Dagarna bestod vanligtvis av 3-4 timmars vandrande blandat med lika mycket rastande. Vi fick verkligen njuta av att vara i fjällen. Det fina vädret underlättade campinglivet och trots att vi inte gjorde någon toppbestigning fick vi se alla toppar som omgett oss. Trots det allmänt fina vädret fick vi ändå uppleva dramatiken i molnen som stiger upp på morgonen och en sol som bryter igenom dimmorna. Några regnbågar och lite regn fick vi också se. Skulle vi ändra på något så skulle vi nog ha gått aningen längre om dagarna så att vi fått två dagar då vi kunnat ligga still och göra utflykter.

Vi tackade Hasse för att han följde med på turen och gav oss det fina vädret. Jag har gjort många turer tillsammans med honom och då han har varit med har vädret alltid varit bra trots ibland prognoser om regn och rusk. När han inte har varit med har vädret varit både si och så. Den här gången kunde ju meteorologerna inte veta att han skulle upp och vandra så att de kunde ändra sina prognoser.  Hade vi råkat ut för det oväder som rasade en vecka innan vi kom upp till fjällen hade vi nog fått en del problem och inte varit lika nöjda med turen. Jag vill också tacka Torsten för hans omsorger som gjorde vandringen mer njutbar för oss alla.

Hemresedag

Nästa morgon var det dags för hemresa. Vädret visade sig återigen från sin bästa sida och utsikten över Áhkká var magnifik.

Àhkká sett från turiststationen i Ritsem på morgonen då hemresan började.

Hasse och jag tog tre dagar på oss hem i bilen och passade på att ta omvägen över Kvikkjokk där vi stannade en natt på turiststationen. Svante och Torsten tog buss och tåg och kom hem redan dagen efter.