Jag vet inte... det kanske har framgått tidigare. Men jag är svag för kolbullar. 

Dubbelt så mycket vatten som mjöl. En redig slatt salt. Ett ägg om man är på lyx humör. Tärnat fläsk, en näve per portion ungefär. Mjölet doseras till en knapp deciliter för en person. Smör måste man ha också. Och öl. 4 st små burkar är lagom för en helkväll vid brasan. Styrka och sort efter behag. Fast en enkel Lager är nog smakmässigt att föredra. 

En bra gjutjärnspanna måste man ha också. En sån där för 30kr på loppisen är perfekt. Ni vet de där med ihåliga handtag och lite för höga kanter. Stekspade underlättar. 

Sen är det bara att leta upp en bra sjö i skogen. Det är tyvärr här många misslyckas. Inte med kolbullarna men väl med helheten. Man ska dessutom helst tajma in höst, vinter eller vår. Kolbullar är på det hela taget ingen sommarmat. 

Vidare så är en bra eld en förutsättning. Börja smått. Gärna med lite tjärved för känslans skull. Fast lite enkelt kråkris går givetvis lika bra. Det viktiga är ju att det brinner. 

Har man inte smakat ölen innan är det läge nu. Men bara en slatt. Eller två. Man kanske måste hugga lite mer ved. Och det görs med fördel utan öl. Hyggen ved behöver man ungefär en knapp grabbfamn för matlagning, sen funkar det bra med rundklabbar. 

När man har fått igång en eld värd namnet är det bara att värma pannan. Genom att bygga en någorlunda stabil eld av grov ved står pannan av sig själv. I med en klick smör så ser man när pannan är het.

Endel kommer nu att påstå att eftersom man ska steka fläsk så behövs inte smöret. Inget kan vara mera fel. Smör är en viktig ingrediens! Smakbärare. Tja testa utan får ni väl se... Hur som helst: i med fläsket och låt det steka ganska hårt. 

Sen är det bara att slå i smeten. För tydlighetens skull så påpekar jag att nu borde man vara inne på den sista fjärdedelen av den första ölen. Observera att detta enkom är för att få smaklökarna i stämning. Lättöl går utmärkt, även om jag personligen föredrar folkisar. Eller starkbock. Men tro nu inte att jag uppmuntrar till dryckenskap! Det är bara att kolbullar kräfa dessa drycker, för att parafrasera den gode Albert Engström. 🙂

Hur som helst; smet var det:

Man steker sedan på ena sidan till det är dags att steka på andra sidan. (Senast här bör för övrigt första ölen vara slut.) Hur länge denna tidsrymd är är inte lätt att sia om. Elden storlek, mängden smet och stekpannans tjocklek har givetvis en avgörande betydelse. Många går här vilse och vänder för tidigt. Faller den sönder, är det för tidigt. Lika så om den inte är brun på den stekta sidan. Det heter kolbulle av en anledning. Fast var bullen kommer in vet jag inte riktigt. Att lära sig att steka första sidan lagom länge brukar ta några turer till sjön innan man får till det. Men personligen tycker jag det är ett kärt besvär. 🙂 På bilden nedan syns en typisk grönbältes-kolbulle. 

Den var fast och gick utmärkt att vända, men som synes är den på tok för ojämt gräddad. Den högraste tredjedelen är målbilden. När hela ser så ut har man svart bälte i kolbulle. 😂 För att uppnå detta krävs ett aktivt och inlevelsefullt arbete med stekpannan över elden. Med fördel är man nu en bit in i sin andra öl, har arbetshandskar på sig, står upp/sitter på huk så man smidigt kan manövrera pannan.

När man sen är tillräckligt hungrig är kolbullen klar och den avnjuts direkt ur stekpannan. Gärna med lingonsylt om man orkat bära med det. Öl två avslutas under måltiden som intages långsamt till vindens sus och brasans sken.

Brasan ja. När pannan inte längre skall stå på elden rekommenderas övergång till att elda nying. Stor eller liten. Denna brasform kommer säkerligen behandlas i särskild ordning i framtida inlägg, men i korthet går det ut på att elda rundvirke. Ungefär så här: 

Längden anpassas till antalet personer som efter maten skall stirra in i elden och dricka ur öl nummer tre och fyra. Skrivandes det här är jag ensam och det räcker med 30-40 cm klabbar. I lumpen på överlevnadsutbildningen eldade min skyttegrupp tremeterslängder framför vindskyddet av granris. (Öl fick man förstås inte, men det var rätt trevligt ändå)

Tja. Det var kolbullar det. Kolbullar delux rättare sagt. Kolarna hade antagligen varken ägg, smör eller fläsk i sina. Inte öl till heller. Men som jag skrev i förra inlägget: andra tiders överlevnad är dagens rekreation och lyx. Och tur är väl det. Motsatsen hade varit så mycket hemskare. 

Så, ut med er och testa! Kolbullar it is! Och tycker ni det verkar krångligt går det lika bra med korv. Bara ni kommer ut till den där sjön!

God tur och smaklig måltid!

PS. En trepersoners nying: