I lördags var det dags att börja utforska vad Örebro län har att erbjuda för friluftsivet. Vi skulle ha Grabbhelg, jag och sonen. En fyrbent tjej fick hänga på, men hon kör i mångt och mycket sitt eget race och säger inte så mycket... om hon inte anser sig orättfärdigt behandlad på matfronten förstås. Så det räknades som grabbhelg ändå.

Vi började gå från norra delen av sjön Tysslingen och traskade iväg längs skogsvägar och stigar. Efter några kilometer började det luta uppför; Kilsbergen. 

Ytterligare nån kilometer upp i sluttningen kom vi på Göljastigens början. Eller slut om man så vill. För oss var det i alla fall början.

Vi stannade och orienterade oss på infokartan som var mer detaljerad än vår 50 000-dels karta. Vattenfallet som omtalades fångade genast vårt intresse. Eller om det var det som hände där 1932 som gjorde det spännande. Då bildades nämligen "Närkes skogskarlars klubb". Vad säger man? Mustigt! Säger jag. Fantasin går genast i spinn. Vilka var de? Vad gorde de? Vad hände sen? Lever klubben kanske kvar? Jag antar att man måste anses som lite gammalmodig eftersom det var fantasin som fick spelrum istället för Google. Jag lever ju mitt vardagsliv i en tämligen IT-tät miljö, omgiven av det ena systemet kraftfullare än det andra, så ovan är jag ju inte. Nä, jag är nog bara en obotlig romantiker och drömmare som hellre lever med förhoppningen att det ibland ännu samlas några skogskarlar med gnällig dialekt, än att få det torftiga beskedet att klubben typ upphörde 1963 eller nåt. (Sonen hade glömt telefonen hemma så inte heller han kunde ta reda på fakta i målet.)

Göljestigen följer Göljebäcken upp till sjön Göljan. På vägen finns några avstickare till en intressant bergsformation och ett klapperstensfält samt en slinga till så man inte behöver gå fram och tillbaka på samma stig om man nyttjar någon av de två parkeringarna som finns i början och slutet. Lite roligt är att det verkligen är två olika parkeringar knappt 200 m ifrån varandra förbundna med en bred fin stig. Så här kan man säga att cirkeln faktisk har en början skiljd från slutet. Men ändå inte :-)

Gott om rastplatser och rejäla natur- och kulturinformationsskyltar fanns längs stigen som var mycket lättgången, även om man som vi gick uppför hela tiden.

Det var alltså här vid fallet klubben bildades. Tidigt trettiotal. Var det gentlemen i tweed, knickers och studentexamen som stod här? Eller svartmuskiga skogsarbetare iförda bruna huggarvästar i manchesteetyg och lurpan på sned? Hur många var de? Hade sammankomsten karaktären av årsmöte eller var det ett nationalromantiskt blotliknande möte i facklornas sken? Eller tog det sig helt andra uttryck? Frågorna är många? Svaren få. Åtminstone tills jag googlar det. Men jag ska låta fantasin leka lite till innan jag gör det :-)

Göljan.Vindskyddet vi spanat ut ligger ett hundratal meter upp längs sjöns östra kant längs Bergslagsleden. Strax norr om den damm som brast 1951 vid sjöns sydspets.

När vi kom fram upptäckte vi att det var folk där. Som vanligt: första tanken var "attans". Men vi gick i alla fall fram. Jag tänkte att vi får väl pejla läget lite och kika lite på kartan efter ev alternativ. Tycker det är lite svårt det där när man träffar på andra där man tänkt ha sitt läger. Visst, det är ju allmänn plats och så, men det som det ev görs intrång i är ju förväntningar. Ens egna eller andras.En del med hela grejen att söka sig ut så här är väl för de flesta ändå att få vara lite i fred. Och jag vill inte känna att jag sabbar någons uteupplevelse. Får jag vibbar av besvikelse hos de jag träffar drar vidare.

Hur som helst, det visade sig vara pappa M och dotter Y, 7 år men lillgammal så det förslog, samt hunden Z som slagit läger vid vindskyddet. De gav genast ett mycket trevligt intryck och efter lite kontroll med kartan och resonemang med Våra presumtiva vindskyddsgrannar beslutade vi oss för att stanna. 

Sonen var snart igång med veden då han var av den bestämda åsikten att M och Y hade en alldeles för liten eld på gång. Den skulle ju inte ens duga till att grilla våra korvar och än mindre göra några våfflor på. Som vanligt var det välskött och välordnat vid Bergslagsledens rastplatser. Torr ved, såg och inte mindre än tre yxor fanns det.

Någon timme senare var det nyinförskaffade våffeljärnet i elden. 140kr på loppis. Ett ostämplat ful-järn  Hade egentligen velat ha det 100kr dyrare järnet av märket Bolinder, men det var lite tyngre och eftrsom det ju i huvudsak ska bäras så... ja vikten fick avgöra.

Ful-järnet fungerade hur som helst det med. Första våfflan brände fast i ett för kallt järn. Märkligt nog. Men fett och hetta är nyckeln. Efter att ha blandat i mer fett i form av grädde i smeten tog det sig. De sista tre våfflorna var nästan lika fina som de som är gjorda i eljärnet hemma. Lite mörkare bara. Har inte riktigt lärt mig att anpassa tiden än. Men det kommer.

Sen kom mörkret på riktigt och det blev dags att krypa ner i säcken. Vi låg och stirrade i elden en stund innan sömnen löste av.

Morgonen började med att vår hund Tilja tog sig en olovlig liten egenpromenad, men hon var snart infångad, den lilla odågan.

Efter frukost tog vi avsked av Y, då M pratade i telefon en bit bort, och traskade hemmåt. Valde en liten annan väg än på ditvägen, men det blev lika långt; 8 km. Skönt oftast att inte gå samma väg åt samma håll tycker jag.

Vi hade turen att halvvägs tillbaka hamna i Trollskogen! Jag har alltid hävdat att det finns troll och här är ju ytterligare ett bevis! ;-)

En bonusbild: en gran, eller två egentligen, kopväxt med en björk. Någon botanikkunnig person som vet om träd av olika sorter kan växa ihop så de delar rotsystem eller om de bara växer väldigt nära varann och fortfarande är att betrakta som olika plantor? Oavsett vilket så är det ett rätt häftigt träd. Eller om det nu är två. Det står strax norr om rastplatsen med det snygga bordet på bilden ovan längs den västra delen av Göljastigen.

Återkommer efter påsk, för då bär det ut igen. Sannolika även då i Närke. Ska läsa in mig på Majjens nån tur tror jag och utforska den. Till dess: god tur och glad påsk!