En enkel hyllning till min favoritårstid. Inspirerad av vemodets mästare, LW, som jag lånat alla de bra formuleringarna av. De andra är mina.
Färgernas årstid. Den med blåsten, stormarna och tiden som gått för fort.
Den med vemodiga gråa dagar i fuktig stillhet. Med tandläkarväder.
Men också med de där friska, skarpa och klara dagarna. De som får en att samla sina krafter. Och göra någonting stort.
Gärdena bäddas in i dimma. Solen står alltid lågt. Oftast för lågt. Man lever med solen i ögonen...
Hösten är också kokkaffets årstid.
...det är även då mat tillagad över öppen eld i mörkret smakar som mest. Eller kanske bäst...
I september drar jakten igång på allvar. I oktober kommer älgjakten.
Svampen...bären... naturens skafferi är fullt till brädden...
...den första svala vinden drar in genom vilda höstträdgårdar där betor och kål väntar på att skördas...
Som skapt för att följa en gammal vinterkörväg längs ett myrstråk. Stråket som leder längre in i skogen. Längre in i framtiden. Där vi steg för steg närmar oss nästa årstid... den när vi kan ta oss ut på isen. Men inte än...
