Hoj hoj,

Nu sitter jag i Östersund och skriver. Kom just med tåget från Storlien där jag sov i natt. Fortsätter med buss till Storuman om ett par timmar. Sover där i natt och tar bussen mot Hemavan imorgon. Med på den etappen blir mamma Elisabeth. Hon har tröttnat på att sitta orolig där hemma och bestämde sig för att hänga på. Gissa om det blir kul med lite sällskap!?

Nu börjar det bli många dagar sedan jag skrev sist. Då satt jag på Tännäsgården och Charlotta hade blivit sjuk på fjället. Det har hänt mycket sedan sist och jag ska nu försöka berätta lite av varje. Charlotta mår tyvärr fortfarande dåligt men vilar nu upp sig ordentligt hos vänner i Göteborg! Vi får hoppas att hon blir bra snart!

Jag började gå mot norr samma morgon som Charlotta åkte iväg med bussen. Dåligt väder som vanligt - men humöret på topp. Jag njöt av att vara ute igen. I stället för att traska upp på det snöiga fjället, valde jag att gå i skogen - längs med de preparerade skidspåren. Under sammanlagt fyra dagar befann jag mig i skogen. På nätterna sov jag i små raststugor. Jag är lite mörkrädd - så det var en småläskigt period.

Så kom jag fram till Ramundberget. Laddade upp alla mina olika batterier och fick fylla mina termosar med rykande hett vatten. Klockan två på eftermiddagen fortsatte jag turen och styrde kursen mot fjället. Det var fortfarande väldigt mycket snö i skogen och jag fick slita som en häst för varje höjdmeter. Pulkan känndes plötsligt blytung och stighudarna släppte taget. Men jag hade tur, en skoter hade kört före mig. Annars hade jag helt enkelt inte kommit mig upp!

Uppe på fjället var utsikten fantastisk. Efter flera dagar i mörka skogen fick jag en enorm känsla av frihet. Jag började gå mot en raststuga där jag tänkte sova. Till en början var vädret som sagt fint. Kanske lite vind, men ingen fara. Efter en stund blev vinden starkare och starkare - och till slut gick jag i hård motvind. För första gången på den här turen befann jag mig ensam på kalfjället och plötsligt kännde jag mig enormt utsatt. Jag hade bara några kilometer kvar till stugan, men bestämde mig ändå för att vända. Den kvinnliga intutionen och magkänslan fick ta beslutet. Sen är det ju också en stor mental fördel att ha vinden i ryggen, gå nerför i stället för uppför och gå mot ett bekant mål! Slog upp tältet strax under trädgränsen. Kännde mig ganska trygg där, men kunnde ändå inte sova på grund av tältdukens fladdrande. Man är inte så kaxig när man ligger ensam i tältet!

Dagen därpå fortsatte jag turen och gick till Fältjägarstugan. På turen dit mötte jag Mattias och Anna som också är ute på långtur. De gick förbi mig i ett snabbt hundtempo och jag fick lust att skaffa mig världens starkaste hund till nästa tur. ;-)

I Fältjägaren stannade jag två nätter. Jag hjälpte stugvärden Gunilla att fixa igång stället. Massor av snö och förfrysningar i gasolrören höll oss sysselsatta hela dagen. På kvällen bjöd hon in mig till sin stuga på te och kakor. Det var trevligt att äntligen umgås med någon.

Jag fortsatte sedan i motvind till Helags fjällstation. Hade planer på att tälta men då vindmätaren visade stiv kuling - storm var jag tvungen att betala det dyra priset för att bo inne. Varför är det förresten så dyrt att bo just på Helags fjällstation? Jag satt länge i bastun och fick tvätta mig för första gången på en stund. :-)

Nästa dag fortsatte jag mot Sylarnas fjällstation. Vädret var strålande och det var fantastiskt att vara på tur. Jag gick omkring och myste hela dagen. Kom fram sent till fjällstationen och gick rätt in i bastun där jag sedan blev sittande ett tag. Det här med bastu och vinterfjäll är en oslagbar kombination. Just nu: Det bästa jag vet! På Sylarnas fjällstation var det väldigt trevlig atmosfär.

Blåhammarens fjällstation var nästa mål. Också detta en ganska lång dagsetapp. Där träffade jag Mattias och Anna igen. De hade blivit försoffade efter en hel del fridagar. Det var väldigt kul att se dem igen och vi satt uppe en stund under kvällen.

Dagen mellan Blånammaren och Storlien blev ganska intressant. Det var isigt i backarna och jag blev tvungen att ta av skidorna för att inte slå mig sönder och samman. När jag kom fram till STF på Storvallen, insåg jag att det var ett dumt ställe att bo på när tåget gick morgonen dagen där på och det var 6 kilometer att åka till tågstationen. Därför valde jag att fortsätta hela vägen samma dag. Blodsockernivån måste ha varit i botten för jag valde att göra något så dumt som att gå på måfå i stället för att fråga någon om närmaste vägen. Hamnade slumpmässigt på ett pensionärsspår som gick kringelkrokar i skogen. Till slut hittade jag bort från spåret, men då var energinivån i botten. Fortsatte dock att gå upp på fjället igen längs med en led som jag misstänkte gick åt rätt håll. Det började bli sent och jag var väldigt trött. Men jag ville ju å gärna hinna fram före mörkret... Så jag gick och gick...

Till slut så kom jag fram. Helt slutkörd! Åkte raka vägen till tågstationen och satte mig på första bästa resturang. Där klämde jag i mig en pizza och höll på att somna vid bordet. Kyparen såg det och lät mig sitta i fred en stund. Jag funderade över var jag skulle bo och kollade runt lite. Att bo inomhus i Storlien kostade en förmögenhet, så jag bestämde mig för att tälta... På andra sidan perrongen... Ca 3 meter ifrån spåren... he he... Slog upp tältet och gick sedan tillbaka till resturangen. Där satte jag mig framför öppna spisen tills kroppen var återhämtad. (Det tog några timmar...)

I morse vaknade jag klockan 07.00 då jag hörde någon säga; "- Nämen, har man sett, det är ju någon som tältar här..." Det var en banarbetarna som kommit till jobbet och skulle börja slunga snö från spåren mot den plats där jag nu låg och sov i tältet. Jag packade snabbt ihop mina saker och kom mig ut ur tältet. När de såg mig blev de ganska roade och bjöd in mig på en kopp kaffe i den gigantiska snöslungarmaskinen. Det var inte fel med en kopp kaffe sådär på morgonen! När de hörde att jag varit ute på tur i två veckor frågade de skämtsamt ifall jag hade sett till några berusade fjällräddare. Hmmm, jo, det hade jag ju. Ni kan inte tro så häpna de blev. Sen körde de mig till mataffäern så att jag fick handla massäck. Tusen tack till Paul och gänget i Storlien!

Nu har jag alltså gått från Grövelsjön till Storlien. Största delen på egen hand. Det har varit mest dåligt väder och oftast har jag inte sett något annat än vit dimma runt omkring mig. Nu börjar jag förstå hur hårt det är att vara ute ensam på vinterfjället. Att dessutom bo i tält är verkligen på gränsen. Ifall vädret är fint är det en sak - men som det nu har varit är det helt enkelt inte kul! Att kämpa på hela dagen för att sedan få ligga ensam i tältet och höra vindens vinande. Det är bistert! Precis som den här turen har varit. Absolut mer av att kämpa på än att sitta i solen och mysa. Februari är kanske inte den snällaste tiden!

Att skida ensam har jag dock blivit trygg med. Jag njuter av att vara ute och att känna snön under skidorna. Min inställning är ödmjuk och jag försöker att läsa både natur och väder. För mig är det inte viktigt med prestige utan att jag ska må bra. Och det gäller hela tiden. Även när jag sliter som värst eller tar matpaus. Det skall kännas bra och jag skall trivas. Annars kan man bara glömma att vara ute länge. Speciellt när det är i Svenska fjällen och möjligheten för att ta bussen hem ligger i bakhuvudet hela tiden.

 I fortsättningen kommer jag att gå med mamma. Mellan Ammarnäs och Kvikkjokk kommer jag inte att gå ensam. Kanske det blir buss där också. Sedan fortsätter jag från Kvikkjokk mot Abisko. Har inte bestämt hur jag gör med tältet ännu. Kanske jag väljer att tälta utanför stugorna och laga maten inne. Har ju världens bästa sovsäck, så frysa behöver jag ju i vilket fall inte!

En sekund, en minut och  en dag i taget. Men jag mår bra och gläder mig till Hemavan. Tack för alla fina kommentarer! De gör mig väldigt glad och motiverad!

Jag ska som sagt försöka skriva oftare i fortsättningen. Det går väldigt snabbt när jag skriver, så beklagar alla små skrivfel som hoppar in i texten...

Hälsningar från Maria och vildmarken