Foto: Melanie Haas

Det var sommaren 2014. Jag hade precis flyttat till Stockholm och satt på en klippa i skärgården tillsammans med min väninna när hon plötsligt utbrast: "Vad i all världen?!" Några meter framför oss närmade sig märkliga figurer i svarta våtdräkter, simmande rakt mot land – där de smidigt drog sig upp, tog sats och försvann springande in i skogen. Det såg märkligt ut, nästan som en scen ur en action-film. Men sättet de rörde sig på – gränslöst och självklart mellan elementen – fascinerade mig.

Jag tog reda på att det vi bevittnat var träning inför ett Swimrun –multisporttävlingar där man i par växlar mellan att springa och simma sig i mål, sida vid sida hela vägen. Jag har simmat mycket genom åren – crawl – men inte sprungit lika mycket. Men simningen borde väl vara det svårare momentet?

Mot Sigtunas fjärdar och stigar

Sigtuna Swimrun marknadsförs med löftet "för alla – oavsett om du är nybörjare eller elit". Det lät som något jag kunde överleva, utan att totalt köra slut på kroppen eller sjunka ner i marken av skam. Distansen: 2,2 kilometer simning och 8,5 kilometer löpning. En hanterbar utmaning – åtminstone på papperet.

Sigtuna är en av Sveriges äldsta bevarade städer. Loppet skulle igenom den historiska stadskärnan, längs Mälarens strandlinje och genom vikarna Sigtunafjärden och Garnsviken – en naturnära bana med mycket variation. Det lät fint!

Swimrun i Sigtuna passar även nybörjare. Men det betyder inte att det inte är en utmaning. Foto: Melanie Haas

Utrustning och uppladdning

Om vattnet är kallare än 17 grader krävs våtdräkt, enligt arrangörerna. Alla deltagare måste också bära färgglad badmössa för att synas i vattnet, samt löparvänliga skor som både klarar att springas i och simmas med. Simglasögon är närapå oumbärliga – liksom en färgglad säkerhetsboj per lag, för att synas för båttrafiken. Tillval finns också: draglina mellan lagkamrater, paddlar, fenor, snorkel eller vätskeblåsa – allt som kan ge fördelar men inte bryter mot reglerna.

Min lagkamrat är Patrik, en god vän som är lika ny inom swimrun som jag. Tio veckor före start bestämmer vi oss för att träna en gång i veckan. Vi springer en tiokilometersslinga runt Årstaviken i Stockholm, men nu med ambitionen att också simma delar av den. Första gången i full utrustning känns onekligen märklig. Mina skor suger åt sig vatten som svampar, Patriks simglasögon immar igen så han simmar i sicksack. Efter träningen tröstar vi oss med öl på vår stambar. Men så småningom byts ölen mot längre simpass och finjusterad utrustning. Träningen börjar till slut bli riktigt kul.

Klara, färdiga, spring

Jag är nervös på gränsen till illamående när vi kliver ur bilen i Sigtuna. Vi har döpt oss till ”Team Ekorre” – mest för att Patrik tycker att ordet är hysteriskt roligt. Själv känner jag mig i så fall som en väldigt skrämd liten ekorre. Har vi överskattat oss själva? Räcker det verkligen att ha tränat en gång i veckan för att ta sig igenom detta? Fem simsträckor, sju löpningar – och jag hoppas att Patrik har bättre koll på banan än jag.

På uppvärmningen gungar peppig aerobic-musik över startområdet. Deltagarna hoppar, skakar loss och snurrar med armarna. Speakern räknar ner minuterna.

Startsignalen går – och vi rusar, som i trance, ut ur Sigtunas gränder mot första simsträckan. Mälarens vatten kyler både kropp och nerver. 

Efter startsignalen ger man sig iväg på banan omgiven av ett motiverat gäng i åtsittande våtdräkter. Foto: Melanie Haas

Oväntat bra flyt

Redan vid andra löpningen infinner sig känslan jag hört om – det där flödet mellan land och vatten. Vi blir snabbt ensamma på de små skogsstigarna, stirrade på av förbryllade flanörer som verkar ha missat att ett lopp pågår. Men inne i centrum möts vi av jubel som får adrenalinet att rusa. Jag fryser inte, känner ingen trötthet – bara ett fokus, ett rus. Enda avbrottet: ett vilset lag frågar oss om vägen. 

Sedan, plötsligt, dyker målet upp! Vi halkar in, leriga, dyngsura och lyckliga. Tiden? 2:03:03 – men det känns som att den bara flugit i väg! 

Med energibars i munnen och trötta ben brister vi ut i okontrollerat skratt. 

Vi kommer sjua av fjorton mixade lag – långt bättre än väntat. Slutsats: man behöver inte vara elitidrottare eller leva asketiskt för att genomföra ett swimrun. Det räcker med laganda, vilja – och nyfikenhet på den märkliga, magiska frihet som infinner sig när land och vatten suddas ut.

Karen och Patrik skulle gärna göra ett swimrun igen. Foto: Melanie Haas