Reseberättelser och andra tankar kring friluftsliv och tillvaron utomhus.

Användarnamn: Henket

Intressen: Fågelskådning, Klättring, Friluftsmat, Vandring, Långfärdscykling, Turskidåkning, Långfärdsskridsko, Litteratur, Foto, Löpning, Utförsåkning

Mer på profilsidan




2024:
September

Vintertur i Grövelsjön

När man kommer hem efter sommarens stora vandring infaller för mig en slags lättare depression. Det är slutet på Augusti kanske, och inget mer finns inbokat då kan det kännas svårt. Det är så lång tid innan man kan komma ut nästa gång.

Baksmällan

På detta vis var det även förra året. Under sommaren hade jag varit i både Grövelsjön med familjen och i Abisko med dottern. Allt som allt ett par veckor i fjällen. På ett sätt såklart ganska stor del av semestern, men mycket vill som bekant ha mer. Jag insåg att jag inte riktigt kunde vänta hela vintern utan behövde någonting lite mitt i som kunde stilla min längtan. Dessutom ville jag göra någonting själv.

Idén föddes således till en regelrätt vintertur. En med tält och pulka och allt. Eftersom erfarenheterna av just denna typ av friluftsliv då, när tanken föddes, var nära nog obefintliga tänkte jag att det kanske ändå var bäst att om möjligt inte åka ensam. Så jag satte igång att försöka rekrytera en färdkamrat och följeslagare. Det visade sig vara ganska lätt. En gammal vän som jag under senare år har cyklat mycket med sa direkt ja. Jag behövde inte ens övertala honom. 

Detta måste ha  skett någon gång på hösten, kanske över en gemensam middag. Precis hur diskussionerna gick i detalj kan jag i skrivande stund inte minnas helt. Inte mycket bestämdes tror jag, annat än de övergripande ramarna. Det skulle inte vara en speciellt omfattande tur. Några dagar bara. Kanske pratade vi också redan då om att Grövelsjön vore ett lämpligt mål då vi båda är ganska välbekanta med området. Men inte mer än så.

Sedan gick månaderna. Vi hann inte ens cykla tillsammans som vi brukar. Jag spenderade en och annan kväll med att fundera kring turalternativ och utrustningsbehov. Undantaget ett par mer komplicerade poster, som pulka och skidor, hade jag det mesta. Det var först någon gång efter jul som färdkamraten hörde av sig. Blir det något, undrade han. Jag kunde ana ett darr på stämman. Jo, svarade jag, det blir det nog. Han hade lite frågor om materialet. Vilken sorts dunjacka behövs? Hur djävla dyr kan en sovsäck egentligen vara? Vi bestämde att vi nog behövde träffas.

Planen

Över ett antal öl skissade vi lite på rutter och bestämde datum lite ungefär. Det fick bli Februari, någon vecka innan sportlovet. Varför? Ingen kan nu komma ihåg riktigt. Det kan ha varit schemat i övrigt som omöjliggjorde en tur lite senare på året. Men, tänkte vi, blir det för kallt tar vi in på fjällstationen. Det går säkert bra. Hur kallt kan det bli? Vidare bestämde vi att fyra nätter fick räcka för denna första gång. 

Vad rutten anbelangar gjorde vi det enkelt för oss. Vi skidar bort till Töfsingen och tillbaka, via Hävlingestugan. Inga konstigheter, fram och tillbaka samma väg. Upplägget var basläger-baserat. Bort till Töfsingen går snabbt som en pil, tänkte vi. Sedan är vi där tills vi måste hem. Vi kan skida upp på ett fjäll, eller gå bort mot Rogen utan pulkor. Kanske att sista natten får bli i närheten av Fjällstationen då, eftersom bussen hem gick på morgonen. 

Vi bestämde oss också för att använda mitt då ganska nyinförskaffad kamintält. Mest för mysfaktorns skull. Eftersom distanserna såg blygsamma ut föreföll det oproblematiskt att ta med exempelvis lite björkved.

Tillsammans gick vi igenom mitt vid detta lag ganska omfattande friluftsförråd och det lånades ut lite småsaker. Någon jacka. En ryggsäck. Efter allt detta stillades nerverna något. Färdkamraten vinglade hem framåt småtimmarna med den inlånade jackan nedstoppad i den inlånade ryggsäcken.

Veckorna innan bestod av olika packningsförsök och arbete med materialet. Den nya parispulkan modifierades något och ett drag konstruerades. Slutligen fann jag ett par skidor av märke Åsnes, modell Ingstad, i rätt längd och av rätt typ. Vallningsbara blev det. En kollega på jobbet som regelmässigt är ute veckovis ensam mitt i vintern tyckte att det var tramsigt med vallningsfritt och vem är jag att säga emot? Man har ändå stighudarna på hela tiden, menade han.

Avfärden

Och så kom slutligen dagen för avfärd. En tisdag. En vän som bor nära mig skjutsade in mig till tåget på kvällen för avresan. Så jag slapp konka med allt på bussen. I bilen frågar han mig om man verkligen får ha så mycket saker med sig på tåget. Jo, men det tror jag nog, svarar jag lite osäkert medan jag nervöst knappar in något om tåg och bagage i telefonen. Det visar sig att man inte får ha hur mycket packning som helst med sig. Bara så mycket packning som man enkelt själv kan bära. Jag kan definitivt bära min packning själv. Men kan jag enkelt bära den? Det är mer oklart.

På perrongen möter jag färdkamraten. Han ska hyra pulka, sovsäck, skidor, pjäxor, stavar och liggunderlag och vi delar ju på mitt tält så hans packning är därför mer modest. På gränsen till liten. En ryggsäck och en liten väska till pulkan bara. Han är inte orolig för detta med "bära enkelt." Men jag har svårare att slappna av. Vi fördelar lite saker fram och tillbaka. Sedan känns det lite bättre.

Så småningom rullar nattåget in och vi stapplar ombord. Det är gott om plats i det lilla bagagerummet i sovvagnen. Det är redan sent och vi går lägger oss direkt. Det är lite svårsovet, som det kan vara ibland. Färdkamraten fryser under natten på tåget, vilket oroar lite, med tanke på vart vi ska. Annars går färden bra. Även nästkommande dag förflyter transporten upp till Grövelsjön utan mankemang. Det är några olika byten mellan tåg och bussar hit och dit men några problem att klämma in pulkor och väskor och skidor är det inte. Allteftersom vi kommer lite norrut blir detta med skidor lite mer närvarande. I Mora springer färdkamraten iväg på en mack och köper en säck björkved till kaminen.

Ut på fjället

Till Grövelsjön anländer vi tidig eftermiddag och baxar ut våra pinaler ur bussen. Färdkamraten går iväg för att hämta ut sin utrustning som han förbokat på fjällstationens hemsida och jag påbörjar arbetet med att omfördela utrustning mellan ryggsäck och pulka.

Färdkamraten är borta ganska länge. Det visar sig att uthyrningen inte är öppen just idag. Eller så har den just stängt. Öppen är den i alla fall inte. Det är inte så bra. Men kvinnan i receptionen är hjälpsam och räddar oss och låser upp och tar fram både skidor, pjäxor, pulka, sovsäck och liggunderlag. Det hela försenar oss något och klockan hinner bli framåt 16 innan vi slutligen kommer iväg. Vi bestämmer oss ändå för att gå till Hävlingen och inte tälta vid fjällstationen som också varit ett alternativ. Det är skönt att komma igång och röra på sig efter en lång resa och vädret är strålande även om solen ligger lågt.

 

Drottningen

Vi spänner på oss våra selar och skidar upp längs vinterleden i riktning mot Hävlingestugorna. De första tre kilometrarna pekar uppåt och trots den ganska påtagliga kylan, termometern ligger runt -20, är det behagligt. I den sjunkande solen smälter de avlägsnare fjällen och himlen ihop i purpur och guld och det brinner i snön. Det är gudomligt vackert. Efter krönet är det en mil flackt utför. Mycket lättåkt. Snön som nyss såg så eldfängd ut blir nu djupt blå. Allteftersom vi arbetar oss ner för backen bleknar färgprakten bort och det blir allt mer skumt. Sista biten åker pannlamporna på.

 

Raststugan

Efter tre timmar eller så glider vi ner för den sista lilla backen till Hävlingestugorna. Vi kliver av leden och ställer våra pulkor bredvid raststugan och går in. Snabbt sätter vi igång kaminen och lagar middag. Pricken över i:et är en varsin medhavd folköl, inköpt av yours truly i ett inspirerat ögonblick på fjällstationen. Det är mycket god stämning. Kaminen går för fullt och det blir riktigt varmt.

 

Folköl

Något lite senare, medan jag håller på att lasta in ännu en vedklabbe i kaminen, uppmärksammar jag att det flyger runt något i stugan. Det är vitt. Inte kan det snöa i raststugan? Det kan det mycket riktigt inte. Det är dun. Det visar sig snart vara jag som bränt hål på min dunjacka mot den närmast glödgade skorstenen. Inte så bra. Men jag lappar ihop den med lite gaffatejp och får anledning att glädjas över att jag tog med just den Nalgene-flaska runt vilken jag virat några varv av detta magiska reparationsmaterial. Det ser fördärvligt ut, men verkar hålla. Skönt att det inte var en ny jacka tänker jag.

 

Gaffatejp

Under kvällningen sjunker temperaturen ytterligare. Förmodligen en bit under -20. Detta är förvisso inom vad vi på förhand, och mest baserat på säckarnas komforttemperaturer, föresatt oss att klara av. Men det är på gränsen helt klart. Prognosen ger vid handen att det inte ska bli värre så vi tänker inte mer på det. I raststugan är det nämligen jättevarmt.

När vi senare ska försöka resa vårt tält stöter vi på patrull. Det är mycket djupt och består, under det översta lagret av meterdjup sockersnö. Vi får inte riktigt fast våra vintertältspikar och tältet, som är av tipi-typ, går inte upp. Efter ett antal försök tvingas vi ge upp. Första natten blir således i en stuga.

Mot Töfsingen

Nästa morgon är det fortsatt mycket kallt. Vi packar ihop oss och evakuerar raststugan tidigt och riktar sedan skidorna mot andra sidan sjön. Känslan är att det är nu det börjar på riktigt. Det går mycket enkelt. Åtminstone medans vi är på sjön. Vid skogen på stranden på andra sidan, det är en kilometer dit kanske, går leden brant upp på Olåsen. Med pulkan efter sig hittar vi snart gränsen för vad våra stighudarna mäktar med och vi får båda saxa något steg. I synnerhet jag som har de avgjort kortaste hudarna. Det är klart mer utmanande än backen upp från fjällstationen men inte farligt. Spåret är brett och hårt och humöret är mycket gott.

 

Temperaturen ligger fortsatt under -20 och på mina mustascher bildas snart digra isformationer som dinglar runt medan vi kämpar oss upp för backen. Det nästan pinglar om dem. Men det är vindstilla och klart och fortsatt bekvämt, ingen fryser. Det är också verkligen magnifikt att gå igenom björkskogen på åsen. Det riktigt gnistrar om de frostbeklädda björkarna och det frasar och knastrar om allting så att det står härliga till. 

Fortsätter man efter leden rakt på hamnar man först vid Slagusjön och sedan Storrödtjärnstugan. Vi däremot, som har kornet inställt på Töfsningen tar det högra spåret där det delar sig mitt på åsen. Här blir det smalare. En skoterbredd bara, och lite småkuperat. Trots att det nu är flackt blir det avgjort mer arbetsamt. Färdkamraten har till sitt förfogande en klassisk pulka med skakel. Jag har en parispulka med ett långt rep som drag. Hemmagjort. Det funkar också bra. För det mesta i alla fall. Men just här, där spåret vindlar fram och tillbaka i den täta björkskogen och det hela tiden går upp och ner gör pulkan lite som den själv vill. Lite då och då välter den vilket i den bråddjupa snön visar sig vara krångligt att ordna upp. Ibland kör pulkan förbi mig i snön bredvid spåret och stundom piper den iväg bakom en fjällbjörk. Resultatet blir då tvärstopp och sedan en ganska omfattande och krånglig räddningsoperation för att trassla ut allting. Utanför det smala spåret är snön säkert en och en halv meter djup. Stavar och armar och allting bara försvinner i snön. Det är mödosamt.

Lägerplatsen

När vi väl kommer fram till den lilla stugan som finns utmärkt på kartan är åtminstone jag helt slut. Det är ännu tidigt. Den dryga halvmilen har tagit kanske två timmar. Vi stannar till, undersöker den lilla stugan, och funderar över hur vi ska göra. Vi går tillbaka en liten bit längst spåret och tar sedan en avstickare för att hålla oss utanför området med särskilda bestämmelser. Sedan börjar vi med att sätta upp tältet. Tanken är att göra läger först, och sedan ta en utflykt på eftermiddagen.

I tältet får fyra personer plats utan kamin men med kaminen i är det mer ett tvåmannatält, med gott om plats för pinaler. Att resa tältet blir åter en utmaning. Snön är djup också här och mjuk och det är svårt att slå upp det oktagonala tältet på underlaget. Vi trampar och håller på och äter lunch medan det ska frys på men det vill ändå inte. Till slut tänker vi att vi låter det hela bli hårt medan vi skidar ner till själva Töfsningen och tar oss en titt.

 

Vi åker tillbaka till den lilla stugan och tar en kompassriktning därifrån. Det är brötigt minst sagt och tar oss nära nog en timme att hitta ner till sjön. Sedan försöker vi lokalisera de mer ordentliga raststugor som ska finnas nere vid sjön. Det visar sig vara märkligt svårt, trots att vi navigerar med karta på telefonen. Det är ingen som dragit upp vinterleden hit och trots att vi står exakt på symbolen på kartan på telefonen kan vi inte se dem. Vi är nära att ge upp när vi plötsligt upptäcker dem helt nära där vi står. En kort stund diskuterar vi om vi ska ändra läger men bestämmer att om vi åker ner med pulkorna här kommer vi aldrig att komma härifrån. Åtminstone inte med pulkorna.

Vi skidar tillbaka. Nu är det uppför och mycket utmanande i den djupa snön. Av detta skäl fryser ingen, trots att det är fortsatt påtagligt kallt.

Väl tillbaka vid tältet sätter vi upp allting. Nu har det stampade lagret frusit ganska ordentligt och man kan nästan gå på det med bara pjäxorna utan sjunka ner. Nästan. Innan avfärd hann jag inte med exakt alla förberedelser. Stormlinorna är inte fast i tältet bland annat. Det får jag anledning att nu ångra. Att knyta knopar på stormlinor klarar jag inte med tjocka handskar och det blir snabbt kallt om händerna med småpillet.

Eftersom jag gjort mitt bästa för att förbereda mig har jag faktiskt konstruerat något att ha mina stora handskar i. Ett band runt halsen som en ögla, som man hade på Amundsens tid, och så handskarna hängandes i det i varsitt snöre. Smidigt. Man kan då ha dem på ryggen när man inte använder dem genom att tvinna ihop dem ett varv eller två. Detta underlättar när handskarna ska av och på hela tiden. Men någon gång under arbetet råkar jag få en massa snö i handskarna. När jag sedan stoppar ner mina redan mycket kalla händer är det som att köra ner dem i påse glasskärvor. Det är så kallt att det riktigt värker. Jag vet inte vad jag ska göra så jag står helt sonika ut. Det tar lång till innan händerna känns riktigt bra igen efter detta.

Till slut får vi ändå allting på plats och kan krypa in tältet och köra igång kaminen. Det är gudomligt skönt. Bland de saker som glömdes bort i förberedelserna var fotpåsar. I det lågintensiva arbetet med tältet hann vi bli ordentligt kalla om fötterna båda två trots mycket ordentliga skodon. Men det reder snart ut sig i tältet när kaminen kommit igång.

På kvällen äter vi tortellini med ostsås, tillagad på kaminen. Färdkamraten har varit klok och tagit med sig cognac. Det passar utmärkt till. Det blir sedermera en tidig kväll. Jag går ut till toagropen innan läggdags för att göra mina behov. Det är mörkt och kylan känns riktigt tryckande.

Natten blir påfallande bra. Åtminstone för mig. Min säck har visserligen en komforttemperatur på bara -18 och det är mycket kallare än så men det fungerar fint med lite förstärkningskläder. Jag vaknar på morgonen av det är kallt förvisso, men fryser inte direkt. Färdkamraten däremot har plågats under natten. Hyrsyntetsäcken hade kanske liknande komforttemperatur när den var ny, men inte nu längre. Vi kommer i efterhand få reda på att det var -29 denna morgon vid fjällstationen. Vi eldar igång kaminen och äter frukost och snart är vi båda igång igen.

Kalla fötter

Under lägerrivningen hinner kylan igen leta sig genom skorna och jag svor stilla över att underlåtit detta med fotpåsarna i förberedelsearbetet. Det är mycket skönt att få ta på sig skidorna och börja åka. 

Med i princip uträttat värv styr vi kosan tillbaka mot Hävlingen. Vi har ingen riktig plan mer än att ta oss dit och äta lunch. Vägen tillbaka är ännu mer kämpig för min del. Småbackarna är brantare från detta håll och de korta stighudarna räcker inte till. Så fort man sätter en stav utanför spåret försvinner den ner till handtaget. För färdkamraten går det bättre. Han har bättre hudar, tänker jag.

Uppe på åsen kommer jag ifatt färdkamraten. Vi dricker lite blåbärssoppa och äter choklad. Den senare är hård som sten. Resten av vägen är utför eller platt och lättåkt. Vi kan inta vår lunch i samma raststuga som tidigare övernattat i. Vi träffar på en annan skidåkare ute på flerdagarstur och samtalar med honom. Efter lunch talar vi med en av stugvärdarna som tipsar om man får tälta vid vindskydden. Vi lämnar våra pulkor och åker över sjön ytterligare en gång för att rekognosera vindskyddet vid Kronstugan. Det ser bra ut där så vi åker och hämtar sakerna och bestämmer att det sedan får vara nog med åkning för dagen trots att vi inte kommit så långt.

Vi börjar med att ladda på en ordentlig stockeld och sedan, när den är i gång, börjar vi med tältet. Vi är fortsatt nere i skogen och uppsättningen är utmanande. I väntan på att det ska frysa på går vi tillbaka till stockelden och lagar mat. Det börjar skymma. Vi beslutar att strunta i tältet. Vi sover istället i vindskyddet. Skavfötters får det bli då det är litet och trångt. Men stockelden hjälper med värmen. Det är ännu kallt men mildare än tidigare, kanske -20. Från mörkret ute på fjället kan man höra vargar yla. 

Jag vaknar till på efternatten och hinner reflektera över att det spänner och smärtar lite i ena handen. Jag tänker att jag kanske legat på den på något vis, det är ändå fasligt trångt, och så somnar om. På morgonen är det fortsatt lite ont i handen. Vi har en natt kvar men bussen går tidigt på morgonen dagen efter och vi beslutar att det bästa kanske ändå är att gå tillbaka till fjällstationen. Det ingick i planen att eventuellt tälta där, men kylan börjar ta ut sin rätt och vi kan båda föreställa oss en middag inomhus.

Återfärd

Vi packar ihop våra saker och påbörjar turen tillbaka. Det är en och en halv mil ungefär från där vi startar, mest uppför. Färdkamraten, gammal skidåkare som han är, tar täten och sätter tempot uppför backen. Det är lite svettigt hinner jag reflektera över. Efter någon timme eller så stannar vi för att fika i en raststuga. Nu får vi bittert ångra tempot. Vi står och hackar tänder båda två och har knappt ro att äta något. Det blir en kort rast innan vi måste vidare för att få upp värmen.

Nu blir tempot lite mer rimligt och vi självtorkar någorlunda lagom till lunchen som intas i en egengrävd grop på kalfjället. Temperaturen denna dag ligger runt det mer rimliga -15 men nu med lite vind. Efter en stund blir det ändå lite kallt, trots gropen, så vi fortsätter. Jag har fortsatt problem med handen som smärtar och är öm.

Avslutningen

Tidigt på eftermiddagen anländer vi till fjällstationen. Färdkamraten knäpper av selen och går raka vägen in och bokar ett rum till oss och vi ser till att vi har ett bord till middagen. Sedan packar vi in oss och lägger oss på varsin säng och tuppar av.

När vi nu kommit in och jag fått av mig handskar och annat visar det sig att högerhanden min är helt svullen, som en ballong. Dessutom är den lite lätt rödprickig och så knarrar det som om en gammal dörr från den när man rör på fingrarna. Jag ringer min far, han är gammal läkare nämligen, och pratar om lite olika saker som kan ha hänt. Mycket troligt kommer det gå över.

På kvällen äter vi middag i restaurangen. Det är hejdlöst gott. Man får ett glas vin. Vi pratar om turen och utvärderar. Jag sitter hela med handen uppsträckt som att jag ville säga någonting för att försöka dränera bort vätskan som utgör svullnaden. Det spekuleras kring kommande år. Vill färdkamraten ansluta även i framtiden? Nästa år? Det är för tidigt att veta. Chocken har inte lagt sig riktigt. Men jag har redan bestämt mig. Jag åker igen.

Epilog

Vad hände med handen egentligen? Ännu lite oklart. Antagligen en överansträngning. Min egen teori är min sköra pianohänder fick en chock av kylan och knäppande och uppknäppande av spännen och så gick det som det gick. Efter några veckor gick det bort.

Det var många tankar som kom efter turen. Jag och färdkamraten pratade mycket om hur svårt det var att ta beslut i kylan. Dels att man kände sig lite virrig liksom av själva kallheten, och dels att det var så många moment. Så kändes det i alla fall. Man var hela tiden tvungen att tänka många steg fram för att ombesörja basbehoven. Vi lyckades med detta bra ibland och ibland inte så bra.

Vi fick chansen att uppleva några ordentligt kalla dagar och nätter och det gick ändå vägen, trots våra ringa kunskaper och erfarenheter. Nästa gång är kunskaperna och erfarenheterna inte lika ringa. Det får man vara tacksam för.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2024-09-27 18:50   HasseQ
Tack för en riktigt kul & bra berättelse, som det är !!
 
Svar 2024-09-28 15:30   Henket
Tack tack!
 
2024-10-02 09:35   thureb
Väl beskrivet. Ofta enklare att åka skidor med pulka på kalfjället än nere i skogen under högvintern. Men skogen ger skydd.
 

Läs mer i bloggen


Njutvandringar att längta till

Platåberget Billingens unika natur och fina vandringsleder lockar vandringsentusiaster året om.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg