Pestens tid

Corona är inne på tredje året och smittan vägrar avstanna. Befolkningen gör uppror mot vad de anser är i inskränkningar av deras frihet.

Vad passar då inte bättre än att äventyrsvandra på en av de värsta drabbade orterna i Sverige.

Jag talar naturligtvis om pestepidemin som härjade under några år i början av 1700-talet och där Kullaberg i nordvästra Skåne, var särskilt drabbat.

Även då försökte myndigheterna stävja smittspridningen med restriktioner och karantän. Men, likt dagens invånare fortsatte 1700 talets människor att trängas i butiker, på krogen och vid släktkalas.  

Nej, det här är inte Skåneledens officiella!

Staten ansåg att sjukdomen kom från Danmark och stängde därför Öresund för skeppsfart.

Men befolkningen på Kullaberg var uppfinningsrik och anlade så kallade Bondehamnar, utanför myndigheternas kontroll. Från Bondehamnarna kunde både pesten och smuggelvaror spridas utan kontroll. Dåtidens föregångare till dagens Bordershop.

Resultatet blev fruktansvärda och det beräknades att 2/3 av befolkningen, främst kring fiskelägen i Öresund, strök med.

- Det var ett ödsligt landskap som mötte besökarna. Övergivna gårdar och tom hela byar som snabbt växte igen.

Filterbubblan

Pesten ansågs ofta som guds straff mot en syndig befolkning och förvärrade synen på Kullabergsborna som både märkliga och farliga.

Boendes i grottor lydde folket under den mäktiga andevärlden. Alternativt ägnade de sig åt brottslig verksamhet som stråtröveri eller smuggling.

Hoppas repet håller?

Redan från tidig ålder indoktrinerades barnen med rysliga berättelser om gastar och trollpackor. Värst var berättelsen om Strandvaskaren.

Strandvaskare eller Gastar var drunknade sjömän som inte blivit begravda i vigd jord på kyrkogården. Som olyckliga själar irrade de runt längs stränderna ylande efter vigd jord. Strandvaskaren attackerade människorna genom att klänga sig fast på deras ryggar och tvinga dem till kyrkogården.

 - När järnvägen byggs ut till Mölle upptäcker rallarna något fruktansvärt. Framför dem i marken ligger flera skelett. Länsman tillkallas och brottsplatsundersökning inleds. Efter några tuffa förhör erkänner de äldre i Mölle att liken tillhörde sjömän som flutit upp på stranden och dumpats i gropen. De döda sjömännen var så kallade Strandvaskare, berättar ett ögonvittne.

Skeletten av sjömännen, blev senare begravda i vigd jord på Brunnby kyrkogård. Polisprotokollet från förhören är fortfarande borta. En äldre form av tystnadskultur.

Ett steg till...

Kullabergsborna fortsatte att dumpa lik i massgravar till långt in på 1800-talet. 1850 förliste en skonare utanför Mölle och de åtta sjömännen ombord spolades i land. En kvinnlig Möllebo blev förfärad över den råa och okänsliga behandlingen av de döda sjömännen.

- De blev begravda på stranden med sjöstövlar, oljerockar och allt, berättade kvinnan från Mölle.

 Kullaberg är fortfarande fullt av oupptäckta gravar från både sjömän och pestoffer. Var aktsamma när ni sticker ned tältpinnen i jorden.

Free-climbing!

- från stenåldersboning till smuggelnäste

Kullabergs våldsamma sägner skapar en perfekt inramning till vårt äventyr.

Vi ska utforska grottorna och ta oss ned för de vassa klipporna på halvöns nordsida, kallad Dödens zon.

Vårt mål är det sägenomspunna Trollhålet, där piraterna sägs ha gömt sina skatter.

Det saknas officiella skyltar till Trollhålet och vi rör oss försiktigt längs med stranden på såphala stenar.

Tvingas häva oss över vassa klippor.

Och där dold av ormbunkar hittar vi ingången till Trollhålet. Det är ett smalt schakt som blir allt trängre och mörkare. Ibland är det bäst att krypa med fötterna före.

Klaustrofobi! Brunalg växer i grottan.

Plötsligt uppenbarar sig ett stort rum. Ståhöjd. Det är relativt varmt och torrt.

Här bodde stenåldersmänniskorna. De var betydligt kortare på den tiden.

- Pirater som skrev sina namn med blod på väggarna och som fladdermössen slickade i sig.

Vi kryper vidare mot utgången men upptäcker att den är blockerad av stenmassor.

Tvingas vända om.

Andevärlden

Här börjar grottan, men var slutar den?

K finner ett ytterst litet hål och dyker ned med huvudet före. Vi ropar efter henne men får inget svar. Plötsligt syns hennes ansikte i öppningen, likblekt. Vi frågar vad hon sett därnere, men får inget svar.

Det har mörknat och vi måste skynda oss tillbaka till tälten. Vi väljer den snabbaste vägen längs med rasbranten.

Pannlamporna hjälper föga. Regnet har gjort stigen hal och löven döljer effektivt rötter och stenar.

- snubblar till, men lyckas hålla balansen. Nedanför väntar det vredgade havet på offer.

Hungriga och våta når vi basecamp. Snabbt igång med elden.

Men vänta, det fattas ju två personer. De måste ha glömts kvar vid Trollhålet.

Meta menardi, nordens största spindlar. Trivs bra i mörka och fuktiga grottor.

Gott att äta och gott att dricka. Semlor värms vid elden.

I månens sken stapplar vi ut mot Kullabergs nordvästspets. Omgivet av ljus från Öresunds storstäder.

Natten blir hård och kall. Vinden och regnet piskar tältduken. Trollhålet vill pröva oss ytterligare.  

Tack till arrangörerna; Magnus Wärja och Nils Olof Nilsland, och ni andra som bidrog med både skratt och spänning.

Lär dig mer om Strandvaskare och Lyktgubbar;

Text: Anders Hermansson

Foto: Nils Olof Nilsland och Monica Egermayer