Toppturer och tankesmedja med Johan Rockström

”Det blir inget mysprat om ‘green-tech’ och ‘net zero’. Det här är en ´red pill-presentation’”, säger forskaren Kevin Anderson. Han är professor vid Manchester University och har en gästprofessur vid Uppsala universitet – en logistisk utmaning eftersom Kevin Anderson slutade flyga år 2004. 

”The red pill” syftar på filmen Matrix från 1999, där huvudpersonen Neo kan svälja antingen det blå pillret, och fortsätta leva invaggad i sin falska tillvaro, eller det röda pillret och vakna upp och se den skrämmande sanningen. Vi är tjugo personer som lyssnar och de flesta skulle nog påstå att de redan har tagit det röda pillret när det gäller miljön.

Sedan 2017 bjuder professor Johan Rockström, en av världens mest kända klimatexperter, och hans samarbetspartners in till en årlig tankesmedja på skidor med stighudar. De inbjudna är en blandning av forskare, entreprenörer, företagsledare och aktivister. Några är stammisar, andra – som jag – är nya. Den gemensamma nämnaren ett stort engagemang för miljön och klimatet, många har vigt sina yrkesliv åt detta. Och säkert en stor del av sin fritid också.

Men kanske är det nu dags för nya uppvaknanden?

Med tåget till ”Norges St. Moritz”

Det har varit en lång, vacker dag uppe i bergen när vi samlas i det stora mötesrummet på Vatnahalsen Hotel. De senaste åren har hotellet och de branta fjällen omkring blivit en hot-spot skandinaviska skidåkare som gillar toppturer. Under den förra storhetstiden, på 1930-talet, kallades Vatnahalsen för ”Norges St. Moritz”. Men i dag finns inga likheter med den schweiziska lyxorten, bortsett från snön och bergen. Ett enda hotell, stort och rödmålat. Vintertid går det bara att ta sig hit med tåg och här finns inga liftar, men desto mer fantastisk off-piståkning som man når med hjälp av stighudar under skidorna.

De flesta har fortfarande skidkläder på sig och kinderna är rosiga och lite frostbitna. När vi gav oss i väg på skidor från hotellet i morse var det femton minusgrader. Vi var indelade i tre grupper med varsin bergsguide, vår grupp zick-zackade oss upp mellan fjällbjörkarna på Geitanosi, kom upp på kalfjället, tog en fikapaus och åkte ner en smal och brant passage mellan klipporna på baksidan. Därefter upp och nerför fjället på andra sidan Myrdalen. Sedan en lång transportsträcka tillbaka till hotellet, där våfflor och kaffe väntade.

Nu är lekstunden över. 

Don’t look up

Kevin Anderson säger att vi måste våga se verkligheten: att påstå att vi kommer att nå FN:s klimatmål från Paris-överenskommelsen 2015, och begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader jämfört med tiden innan industrialiseringen, är antingen bedrägeri eller självbedrägeri.

”Man hör fortfarande mycket politisk retorik och optimism om framtiden. Men trendlinjen säger oss att vi är på väg mot 3 till 4 grader Celsius under detta århundrade. Detta kommer att bli en absolut klimatkatastrof för alla arter, inklusive vår egen.”

Under en halvtimme hamrar han in statistik och forskning som målar en nattsvart bild av framtiden – och av den rikare delen av världen.

"Om de översta 10% av globala utsläppare skulle minska sitt koldioxidavtryck till nivån för en genomsnittlig europeisk medborgare, skulle de globala utsläppen kunna minskas med en tredjedel på ett eller två år."

"Vi kan prata om grön tillväxt och allt det här. Men det är meningslöst. Det enda som räknas är handling och systemförändring.”

Mina tankar går till filmen Don’t look up, med Leonardo DiCaprio i huvudrollen. Om hur hans forskarteam upptäcker att en komet kommer att utplåna jorden.  Hur många år kan Kevin Anderson ha spridit detta budskap? Troligen i decennier. Har folk lyssnat? Nja.

Planetära gränser och hockeyklubbor

Näste talare är Johan Rockström själv. På tågresan från Stockholm sa en av medarrangörerna att Johan Rockström och Kevin Anderson tillhör två falanger inom forskningen: de som tror på samverkan mellan akademiker, politiker, näringsliv och civilsamhället – och de som menar att det ju är dessa aktörer som skapat problemen, och att i praktiken en revolution behövs. ”Jag tror det är bra att vi får höra kloka representanter från båda sidorna”.

Men i själva verket serveras vi ännu ett rött piller. I Johans Rockströms presentation vidgas perspektivet från klimatet till de ”planetära gränserna”. De är nio till antalet, inklusive klimatförändringarna (se faktaruta). Faktum är att läget är ännu värre när det gäller till exempel biologisk mångfald. Johan Rockström visar en slajd med rubriken ”The Great Acceleration” med 24 tidsgrafer. Alla har nästan identiska kurvor: fram till runt 1950 ökar de linjärt, efter 1950 sticker de i väg brant uppåt.

”Vare sig vi tittar på den globala vattenförbrukningen, konstgödsling, fiskefångster, metanhalter i atmosfären etc, så har alla samma form: som en hockeyklubba.”

Johan Rockström är ett välkänt namn internationellt. Likt Bob Dylan är han ute på en Never Ending Tour, med återkommande framträdanden i FN, World Economic Forum i Davos med mera. Det märks att han har hållit samma presentation många gånger tidigare, budskapet är rakt, tydligt, pedagogiskt – och omskakande. 

Hur skapas positiva tipping-points?

I Vatnahalsen är sönerna Alex och Isak Rockström med, som båda forskar och älskar skidåkning. Efteråt frågar jag Alex Rockström om det var någon skillnad mot tidigare föredrag.

”Jag känner igen det mesta. Förutom att pappas budskap blir mörkare för varje år.”

Efter middagen samlas vi i ett stort rum där det brukade vara danskvällar i kostym och klänning när Vatnahalsen var ”Norges St. Moritz”. I grupper diskuterar vi de två föredragen och stämningen är dämpad. Visst finns det ”hockeyklubbor” med positiv utveckling också, som till exempel den globala utvecklingen inom solenergi. Men de är inte alls lika många. Och hur ska tiden räcka till, innan olika ”tipping-points” börjar gripa i varandra och förändringarna hamnar bortom människans kontroll? Kanske är vi redan där?

Johan Rockström berättar att han i vanliga fall ägnar den sista tredjedelen av sitt föredrag åt att prata om lösningar och möjligheter. För att skapa hopp och ge energi. ”Men jag ser redan er som en del av lösningarna, så jag tyckte inte det behövdes”.  Det är fint att höra, men vi är ändå en ganska nedslagen skara som går till våra hotellrum. 

Lärorik lavinräddning

Nästa dag är vi tillbaka på Geitanosi. När vi kommit till en platå leder vår grupps bergsguide, Linus Kulstad, den obligatoriska övningen om lavinräddning. Med hjälp av våra ”transceivers”, lavinsond och spadar ska vi söka rätt på en nedgrävd transceiver. Metoden är gemensam för bergsguider världen över, finslipad genom decennierna.

”Tidsfaktorn är central. Man räknar med att en person överlever max tio-femton minuter begravd under snön. Så det gäller att ni rör er väldigt snabbt och metodiskt.”

När personer dör brukar man utreda vad som gick fel den gången. Ett av de vanligaste felen: skidåkarna får enorma stresspåslag och glömmer allt de lärt sig. De irrar omkring i snön, söker och gräver planlöst. Eller står apatiska och tittar på, medan minuterna tickar iväg.

Men nu är det ännu en solig, vacker dag. Vi är på en platå och det är ingen människa begravd under snön, bara en apparat. Som vi hittar innan deadline med hjälp av bergsguidens metod och bra team-work.

Symboliken är nästan övertydlig. Globalt sett har lavinen gått, men det finns fortfarande hopp. Om vi arbetar tillsammans snabbt, målmedvetet och metodiskt kan räddningen lyckas. Men om vi agerar i panik eller blir apatiska – ja, då är det sannolikt kört.

Från problem till lösningar

Skiddagen avslutas med kaffe och våfflor med vispgrädde och sylt – en norsk tradition – i det stora samlingsrummet. Den dämpade stämningen från igår kväll är borta, folk har rosiga kinder och ser trötta men nöjda ut. Kanske också för att vi har blivit utlovade två lösningsfokuserade presentationer.

Pella Thiel är ekolog, lantbrukare och medgrundare av End Ecocide Sweden. Hennes föredrag handlar dels om varför förstörelse av ekosystem måste få en juridisk status som ett internationellt brott, på samma sätt som folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Men också om hur denna rörelse vuxit underifrån, från ursprungsbefolkningar och miljörörelsen i samarbete med personligt engagerade jurister världen över.

”För några år sedan betraktades vi som naiva – i dag diskuteras Ecocide både i media och parlament världen över. Många nationer har börjat stödja denna rörelse”, berättar hon för gruppen.

Samarbetet mellan gräsrötter och idealistiska jurister är inte unikt för Ecocide-rörelsen. Forskning visar att flera samhällsomvälvningar bygger på denna kombination. Man kan ha olika åsikter om ifall förändringarna varit bra eller dåliga, men det finns strukturella likheter mellan hur till exempel anti-tobaksrörelsen och anti-abortrörelsen i USA skördat stora framgångar.

A business race to zero

Som ung var Nigel Topping en hängiven äventyrare och klättrare, som spenderade månader i vildmarken på Grönland och i Patagonien. Senare i livet bytes skalplaggen mot kostymer. Men passionen för bergen och naturen finns kvar, berättar han.

Nigel Topping var med och grundade We Mean Business, ett samarbete mellan globala företag som IKEA och Nike, och internationella NGO’s. We Mean Business lanserade 2014 konceptet Science Based Targets och drev på vid förhandlingarna vid FNs klimatmöte COP 21 i Paris 2015. Nigel Topping utsågs senare till FNs Climate Change High-Level Champion och Global Ambassador för ‘Race to Zero’ and the ‘Race to Resilience’.

Strategin för att skapa förändring är en annan än Pella Thiels. Han berättar om arbetet med att identifiera ”positive tipping-points” och accelerera omställningen där. Om ”action architecture” – hur man undviker att uppfinna hjulet om och om igen, för att istället skapa effektiva och radikala samarbeten. Och hur man får globala beslutsfattare ”to align with a mission”.

Båda två har varit med vid Johan Rockströms skidåkande thinktank tidigare.

”Ska jag vara ärlig, så tyckte jag också att Pellas vision lät lite naiv när hon berättade om den för fem år sedan. Efter att ha lyssnat på henne ikväll är jag djupt imponerad,” säger Nigel Topping.

Långa sluttningar, långa samtal

Vi deltagare lär bokstavligen känna varandra steg för steg, när vi går och pratar jämsides uppför någon lång, flack sluttning. Samtalen rör sig fritt mellan hur snabbt klimatet förändras här i norra Europa, till, tja, vad som helst. Vi är överens om att ifall vi hade suttit instängda i en konferenslokal i fyra dagar så hade vi kanske fått mer gjort, men å andra sidan mått betydligt sämre. Ute på berget kräver naturen ofta vår hela uppmärksamhet. Vädret skiftar snabbt, från sol till hårda vindar. Att gå uppför är fysiskt krävande och att åka nerför i orörd snö ibland en njutning, ibland väldigt svårt.

Jag är med i samma grupp som Johan Rockström och han berättar att varje ”thinktank” är olik.

”Gruppdynamiken påverkar mycket. Och vi som arrangerar har också skilda upplägg från gång till gång. Ibland har vi varit inriktade på att verkligen producera något, till exempel ett manifest. Andra gånger har det mer handlat om att tänka mer kreativt.”

Två centrala tankar är dock att dels förmedla den senaste forskningen till olika nyckelpersoner, dels att skapa bryggor mellan olika aktörer, som till exempel näringslivet och ideella organisationer.

”Sedan finns ett tredje, outtalat syfte: att ge alla ny energi genom att vara ute i naturen”, säger Johan Rockström.

Lösningar, depressioner och återhämtning

”Konferensdelen” av vistelsen i Vatnahalsen fortsätter att pendla mellan att våga se problem och att finna lösningar. Vi sitter i ring och berättar om våra tankar och känslor, vi har en workshop där vi kan ta hjälp av gruppens erfarenheter kring saker vi brottas med.

I takt med att dagarna går märks det att Johan Rockströms tredje syfte nog är viktigast. Flera i gruppen berättar att de sliter med att försöka nå ut, väcka människor, skapa lösningar. År ut och år in.

Brita Staal är Climate Lead på Smart Innovation Norway och har tidigare varit med och grundat både Protect Our Winters Norway och konsultföretag inom hållbarhet. Inför workshopen säger hon: ”Vi måste våga stanna upp och inte direkt börja söka efter lösningar.”

I efterhand berättar hon att hon i så många år jobbat, jobbat och jobbat för att väcka uppmärksamhet och skapa förändring. Gått in i väggen, varit ”klimatdeprimerad” och kommit tillbaka.

”Vi behöver ’alle man på däck’ för att vända utvecklingen. Men jag har insett att jag måste logga ut ibland. Vi bor på Lofoten i norra Norge, och jag försöker sätta gränser för mitt jobbande genom att ge mig ut i bergen.”

Schweizaren Patrick Frick är med i samma grupp som jag på skidturerna. På hans cv finns flera entreprenöriella satsningar, bland annat som grundare av Global Commons Alliance. För varje dag blir han tystare, men verkar samtidigt mer harmonisk.

"Jag har själv märkt det! Liksom många andra som är fokuserade på den globala nödsituationen, har jag arbetat utan avbrott i många år. Runt mig kan jag nästan se en kollektiv utbrändhet. Vi behöver det här så mycket, tystnaden i bergen, de långa dagarna av att bara vandra tillsammans.”

Belöningen i orörd snö

Det märks en lättnad i gruppen över att vara bland likasinnade. Här kan deltagarna prata fritt med andra som verkligen förstår dem. Utan att behöva avbrytas av någon som säger ”Fast jag har läst att forskarna överdriver …”

Den sista kvällen sitter vi i ringen och berättar vad vi tar med oss hem. Några har fått idéer som de vill driva vidare. ”We need a science communication revolution!” Men de flesta talar mer om det personliga, med liknande tankar som Brita Staal och Patrick Frick. ”Jag har insett att för mig handlar det här om att samla ny energi”, säger någon.

Det finns ett samiskt ordspråk som har använts inom militären: ”Naturen är en tyst men rättvis lärare”. Detta ordspråk kommer jag att tänka på flera gånger under dagarna i Vatnahalsen. När man gör toppturer med stighudar gäller det att hitta ett stadigt och uthålligt tempo. Det är lättare att gå tillsammans. Vägen anpassas efter terrängen, vädret och andra omständigheter. Det gäller att vila och fylla på energi med jämna mellanrum. Annars tar man slut.

Den sista skiddagen hamnar alla tre grupperna på samma bergstopp. Nedanför oss finns en perfekt sluttning med några decimeter fluffig, kall lössnö. Jag ser den ena efter den andra åka utför, med breda leenden, som lekande barn.

Om arbetet för miljö och klimat bara är en enda konstant uppförsbacke, så orkar ingen till sist. Det gäller att också hitta belöningarna och glädjen – tillsammans. 

Planetary Boundaries

De planetära gränserna identifierar processer som reglerar stabiliteten och motståndskraften i ett globalt perspektiv, när det gäller miljö och natur. Att överskrida gränserna ökar risken för att skapa miljöförändringar som inte går att vända tillbaka. Dessa nio planetariska gränser togs fram av Stockholm Recilience Center 2009, av en grupp på 29 internationellt kända forskare med professor Johan Rockström i spetsen. Sedan dess har deras ramverk reviderats flera gånger. Den senaste uppdateringen kvantifierade inte bara alla gränser, den drog också slutsatsen att sex av de nio gränserna har överskridits.

stockholmresilience.org