Sommaren 2019 var jag en av flera som vandrade Gröna bandet och eftersom jag vet hur jag själv satt satt innan och tittade på kartor, funderade över kost och om min utrustning skulle klara måttet kan det vara intressant och dela med sig av sina funderingar och ångest i planeringen och hur det till sist. För att förhoppningsvis hjälpa någon som sitter där jag satt.

Vem är jag?

Jag är en av de få tungviktarna som jag tror har vandrat gröna bandet, innan jag gav mig av visade en invägning att jag låg på över 130 kg, varav pinsamt lite var muskler. Jag ser mig själv ändå som en van vandrare med många dags- och helgturer även om det har varit få längre turer på över en vecka.

Jag hade velat ta en riktig långtur under flera år, inte specifikt gröna bandet, men de jag tidigare vandrat med hade inget större intresse, så tillsist inser man att istället för att vara beroende av andra kan det vara bättre att göra det själv, för i annat fall blir det kanske aldrig av.

Del 1 Planeringen

Jag tror inte att jag var ensam över att ha haft planerings ångest och inte veta hur du ska lösa allt. Jag har spenderat många kvällar studerandes kartor, Lantmäteriets terrängkartor, ledkartor, kartor över ombud  för bussgods, posten etc, och landade tillslut i några olika alternativ som jag började räkna på sträckor och dagar mellan de platser där det gick att fylla på förrådet.

Jag skäms inte att  erkänna att hela planeringsfasen bestod av väldigt mycket ångest, jag saknade någon att helt enkelt bolla tankar med. Hur skulle knän och rygg må några veckor in? skulle fötterna lägga av? De skulle ju faktiskt bära på runt 150 kg upp och ner dag ut och dag in.

Jag landade i att ta det säkrare spåret, från Treriksröset, Nordkalottleden ner till Abisko och sedan Kungsleden ner till Ammarnäs och därifrån vidare söderut. Jag resonerade att till Abisko kommer jag alltid, och skulle kroppen lägga av så är det lätt av avbryta eller få hjälp längs med Kungsleden. Samtidigt att om jag halkar och bryter benet eller slår mig medvetslös så kommer det alltid komma förbi någon och i vart fall hitta din kropp. Det ledde även till att resonerade att hellre gå omväg på en led eller gå en bit väg än att planera in ospårad terräng. Jag följde inte det till punkt och pricka när jag väl var ute men så la jag upp planeringen. 

När jag hade en idé över hur jag kunde vandra gick planeringen över till var, hur och med vad jag skulle fylla på förrådet med mat och nya kartor. Först skulle allt skickas upp till olika depåer, sen skulle allt handlas längs vägen. Problemet var just kartorna. Jag är en person som använder papperskartor för de har fördelar mot digitala kartor. Längs de väl trafikerade områdena i fjällen som Kungsleden och söder om Åre skulle det inte vara några problem med att köpa kartor. Problemet var mellan Ammarnäs och Åre. Skulle det gå att handla kartor för hela sträckan längs vandringen? Det är även den del där jag skulle vara mest beroende av kartan, med bitar av mindre leder och markerade stigar. Så till sist blev det så att om kartorna ändå måste postas kan jag även skicka en del av maten och handla när och där jag kan.

Men vilka depåplatser skulle man använda?

Jag är en blyg person som helst inte vill vara till besvär så bara en så enkel sak som att fråga t.ex. en camping om det är ok att jag skickar ett paket till dem ger en viss ångest. Det gjorde även att jag inte ville skicka paketen långt i förväg och låta dem ligga och vänta i veckor på min ankomst, allt för att vara till så lite besvär som möjligt. Jag skulle därför låta någon skicka paketen till mig som paket och lösa ut dem hos ett ombud,eftersom paketen skulle gå till ett ombud borde jag därför inte behöva ha en specifik adress och inte behöva besvära någon utomstående.

Jag identifierade flera möjliga platser:

Abisko- Saltoluokta- & Kvikkjokks fjällstationer, Affärer i Jäckvik, Adolfström, Ammarnäs, Tärnaby, Klimpfjäll, Stora blåsjön, Gäddede, Valsjöbyn, Rötviken, Åre, Funäsdalen och slutgiltlilgen Grövelsjöns fjällstation om man ville fortsätta längre söderut.

Så ofta ville jag  inte hämta ut paket, främst för att inte vara så uppbunden. Jag räknade med att kunna bära mat för max 10 dagar, och kunna få ner det men att handla. Jag räknade därför  med att använda 6 platser, Abisko Turiststation, Kvikkjokks Turiststation, Ammarnäs livs, Handlarn i Klimpfjäll, Handlarn i Rötviken samt Ica i Åre. 

Turiststationerna i Abisko och Kvikkjokk var så vana med att på paket skickade till sig att de hade färdig information om hur du skulle göra och information kring ev avgift och så, vilket var perfekt för en person med viss social fobi. Till de andra platserna räknade jag via min plan att använda DHL. Problemet uppstod några veckor innan avfärd när DHL på bryskt tyskt vis svarade att nej , du måste ha en angiven adress på orten, det går inte att skicka direkt till ett ombud. I det här läget var de sex paketen packade och jag behövde tänka om. De två första var opåverkade med de andra behövde lösas. Åre var förhållandevis lätt eftersom att där fanns bekanta, så efter en onödigt lång och ursäktande fråga lånade jag deras adress. Problemet var de andra tre som jag på grund av kartorna var i störst behov av. 

Tre paket blev två efter en del efterforskande, Ammarnäs blev istället Tärnaby, dit det gick att skicka Poste Restante via posten, dvs skicka utan en fast adress. Rötviken och Klimpfjäll blev istället Gäddede. Problemet om hur det skulle skickas kvarstod dock, Poste Restante fanns inte och andra sätt krävde en adress på orten. Jag hade tänkt ta en vilodag i Gäddede och funderade över möjligheten att använda campingens adress där jag tänkte övernatta. Jag borde ju prata med dem först i så fall. Det är svårt att beskriva eller ens förstå hur det kan vara så besvärligt att ställa en fråga, när man reflekterar över andra problem som behövde lösas innan eller under färden, hur ångest kan göra en simpel sak så besvärlig. Det slutade dock med att jag inte frågade utan angav att det skulle skickas till Besökare + Förnamn + Efternamn och campingens adress, sms avisering och mitt telefonnummer. 

Nu vet jag att ni tänker att den här killen har/ hade uppenbarligen stora problem och det förnekar jag inte, men det är ändå resan där problemen uppstod och hanterades på bra eller kanske mindre bra sätt fram till att jag kom i mål. Något jag faktiskt är väldigt stolt över.

Hur gick det då med paketen? det kommer vi tillbaka till.