Att förlita sig på en karta som Lantmäteriet har tryckt 1984 är kanske lite väl djärvt, tänkte jag när vi efter en halvtimmas irrande inte ens hade hittat ledstarten. GPS och elektroniska kartor ger inte riktigt samma känsla av… vilsenhet. Det tar också bort den där känslan av äkthet som en traditionell topografisk papperskarta ger. Våga vägra elektronik!

Nå väl. Efter en stunds irrande hamnade vi på en garageuppfart i Dals Rostock. Ett äldre par kom ut från garaget och tog sig direkt an vår vilsenhet. Vi beskrev vårt dilemma med den försvunna ledstarten. Paret visade en stor entusiasm inför att hjälpa oss, men var inte helt ense om hur. Fortsätt i den riktningen, sa mannen, och pekade åt ett håll. Kvinnan sa samma sak, och pekade sedan åt rakt motsatt håll. På något vis verkade kvinnans pekfinger mer trovärdigt och vi vandrade iväg i den riktningen hon hade pekat.  

Med lite fantasi, ett antal rådslag över kartan och genom ganska mycket fokus på höjdkurvor lyckades vi efter någon kilometer hitta den första ledmarkeringen och efter ytterligare någon kilometer fick vi äntligen bekräftelse på att vi var på rätt väg. Karl XII:s väg.

Inte för att jag vet om det finns några fakta som bevisar att Karl XII:s soldater faktiskt vandrade här, när Norge skulle intas år 1718, men det är så det sägs. Leden som är ca 15 kilometer går från Dals Rostock till Järbo. Eller som kvinnan på garageuppfarten lite fyndigt sa, så går ju leden även åt andra hållet.

Må hända var vår vandring i helgen något lättare och trevligare än den var för Karl XII:s soldater som säkert fick möta umbäranden och hinder av varierande grad. Dock fanns det några små tappra individer som försökte hindra även vår vandring på leden. Den första utmanaren var den kaxiga och trinda svärmarlarven som vaktade stigen efter bästa förmåga. När vi närmade oss honom visade han upp hela sin repertoar av alla möjliga och omöjliga krumbukter som han kunde göra med sin välgödda kropp. Kanske var han egentligen inte så skrämmande, men när min vän skulle titta på honom med lupp och var någon centimeter ifrån honom med nästippen så gjorde han ett hastigt utfall. Hon ryckte till och höll på att tappa balansen. Jag bör kanske klargöra att varken larver eller människor kom till skada vid detta dramatiska möte.  

Nästa utmanare på stigen var herr Padda. ”Det här är min stig”, såg han ut att tänka, ”och jag är inte mutbar... eller förresten… jag kanske kan bli en prins om ni kysser mig”. Vi kysste honom inte. Jag vet inte om han eller vi var mest glada över det beslutet. Vi klev istället över honom och vandrade vidare.

Vid Stampälven som vi kom fram till efter en stunds vandring fanns också en potentiell utmanare. I alla fall med lite fantasi. Vi satt vid strandkanten med fötterna i vattnet och fikade. Vid en närmare blick på vad som fanns under vattenytan runt våra fötter fick vi se många slingrande blodröda rötter. De såg faktiskt ut som om de skulle greppa om, och ta tag i våra fötter. Tur att de var vänligt sinnade för vem kan vapenlös vinna en brottningsmatch mot en sådan rot?

Den sista utmanaren hade sin utpost vid sjön Hästskotjärn strax nedanför Karolinerstugan. Rundsileshår ser kanske liten, söt och oskyldig ut. Skenet bedrar. Det är en hungrig växt som lätt kan äta upp dig. I alla fall om du är en liten insekt. Denna otroligt vackra växt är en köttätare men den var kanske inte så hungrig just idag. Jag råkade nämligen trampa på den när jag var barfota och jag har alla tårna i behåll. Tror jag. Jag ska räkna dem igen…  

Karolinerstugan som ligger mitt uppe på Kroppefjäll någon mil från ledstarten är en riktigt fin liten stuga som inbjuder till övernattning. Tyvärr hade vi inte möjlighet att övernatta denna gång. Vi tog dock en längre rast vid sjön nedanför stugan och min vän somnade faktiskt en stund, vilket väl nästan är som övernattning fast på dagen. Vår plan var från början att vandra hela leden i en riktning genom att få skjuts till Järbo och därifrån vandra till Dals Rostock. Planen fick dock ändras. Därför vände vi vid stugan och vandrade tillbaka samma väg. Det innebär att det finns en anledning att komma tillbaka och vandra den resterande delsträckan fram till Järbo vid senare tillfälle. Inget ont som inte har något gott med sig.

Kroppefjäll! Det är inget fjäll. Däremot är det en högplatå som ger en viss vildmarkskänsla genom sin blandning av fattigkärr, magra tallhedar, berg i dagen och små sjöar.

Bitvis får man vada genom hav av gräset blåtåtel. I vissa områden är luften tung av doften från ljung och i andra områden doftar från myrmark och pors. Dofter var det gott om.  

Färger var det också gott om. Orangeskiftande blåbärsris som lyste i solskenet avlöstes av rosa och lila ljung, klockljung och olika vädd. Här är någon sorts vädd i karamellform, ja varför inte kalla den för karamellvädd.

Kroppefjäll är väl värt ett besök och jag kan absolut rekommendera den här vandringsleden. Kanske hittar ni lättare ledstarten än vi gjorde. Om inte, så kanske ni också hittar ett trevligt äldre par på en garageuppfart att fråga. God tur!