Djäknarundan är ca 12 km och kan jagas runt på ett par timmar i högt tempo eller kan vandras med öppna ögon och öppet sinne under en hel dag. Jag valde det senare. Leden innehåller många olika naturtyper och det finns mycket att uppleva om man bara ger sig själv och naturen tid. Jag har vandrat den här leden flera gånger tidigare och tycker fortfarande lika mycket om den då den ger nya intryck och avtryck varje gång. Granviks byalag har dessutom märkt ut vissa särskilt sevärda platser längs med leden, vilket är en bra hjälp för att stanna upp och verkligen se saker under vandringen. Leden sammanfaller även delvis med Västra vätterleden och om man vill ha en längre vandringstur är den leden ett bra alternativ då den är ca 19 mil. Vill man ha ännu längre vandring kan man gå Västra vätterleden norrut och fortsätta vandringen på Bergslagsleden som tar vid i Stenkällegården. Eller så kan man fortsätta söderut där Södra vätterleden tar vid i Mullsjö. Men nu var det ju Djäknarundan jag tänkte skriva om. :)

Jag parkerade bilen i Granvik, någon mil norr om Karlsborg, där Djäknarundan börjar och slutar. Denna gång valde jag att börja gå på grusvägen mot öster och efter några hundra meter viker leden av in ibland träden och det känns som om man direkt är inne i den djupa storskogen. Det är tyst, mossbeklätt, småkuperat och efter någon km kommer man fram till Djäknesundet vid Vätterns kust. Där finns vindskydd för den som vid regn vill undvika att bli blöt och det finns en fin sandstrand för den som istället vill bli just blöt och ta ett härligt dopp i Vätterns friska vatten. :)

Djäknesundet ligger i Valeklevens naturreservat och eftersom det finns gammal skog och flera höga klippor med stup sägs det finnas en del rovfåglar i området, vilket dock inte undertecknad sett. Det är absolut värt att ta sig extra tid i detta vackra kustområde och det finns små stigar att följa ut på olika klippområden. Vattnet och inlandsisen har format klipporna så att de fått en rund och inbjudande form, men Vättern är djup och vågorna starka så en viss respekt kan vara bra att ha i detta naturmöte.

Leden fortsätter över en bäck där det under vissa höstkvällar finns möjlighet att se öringen leka. Dagens tur gav dock inga fiskkontakter, utöver makrillburken i ryggsäcken som var medtagen som matsäck. ;) Leden går vidare längs en lång brygga där det finns iordningsställda rastplatser med eldstad. Sedan ringlar sig leden upp på klipporna längs med kusten och det finns flera olika fina naturliga fikaplatser i klippskrevorna. Jag hade planerat att vara ute hela dagen och hade därför tagit med trangiaköket. Lunchen tillagades på min favoritrastplats vid Långviken där vattnet är helt klart och turkost när solen ligger på i en viss vinkel.

Jag var varm. Vattnet såg verkligen inbjudande ut och tanken på ett dopp lockade… ända till dess att jag satte ner foten i vattnet… SVINKALLT!!! Jag blev lite frustrerad över min feghet och tänkte att för bara några år sedan… ja, kanske närmare 20 år sedan, hade detta med kyla inte varit något hinder. Har jag blivit kärring så här lagom till påsk? Nej, det vill jag inte tro. Det är nog bara en tillfällig släng av vuxensyndrom som drabbat mig. ;)

Långviken är den sista nära kontakt man har med Vättern då leden därefter går vidare in i den lugna, tysta skogen. Det är småkuperat, upp och ner över bergsknallar. I dalarna kommer inte vinden åt men den hörs vina i trädtopparna och man hör Vätterns vågor på avstånd. För övrigt är det en skön tystnad. Möjligen störs tystnaden av en otränad vandrares flåsande… ja, undertecknads alltså… ;)

Landskapet är format efter inlandsisen och tittar man efter på bergväggarna i dalgångarna kan man se isräfflor. På vissa ställen kan man även se jättegrytor som genom isvattnets framfart formats och rundats med hjälp av stenar av hårdare material. Mäktig känsla när man tänker efter och försöker föreställa sig hur det var precis här för ca 9 000 år sedan när isen och forsande smältvatten satte dessa spår i berggrunden. Det ger perspektiv och plötsligt ter sig vardagsbekymmer vara väldigt små.

Leden fortsätter en kortare sträcka på en liten grusväg innan man åter är inne i den tysta och lugna skogen där det är lätt att förlora sig själv i tid och rum när leden ringlar vidare i trollskogsmiljö. Efter några km passerar leden väg 49 och några hundra meter får man gå på en liten grusväg tills man kommer fram till Djäknasjön och Kroksjön. Vid dessa sjöar kan den som har lämpligt fiskeredskap, och förstås fiskekort, fånga både regnbåge och öring. Det finns vindskydd och en fin eldstad där fisken kan tillredas. Jag tog dock bara en fika vid sjökanten i den värmande vårsolen innan jag fortsatte min vandring. Det är här, från dessa sjöar som Västra vätterleden och Djäknarundan gör sällskap fram till Granvik.

Vandringen fortsätter på en stig längs med långsidan på Djäknasjön och kommer ut på en liten skogsväg som man följer en bit. Därefter kan leden byggas på med ytterligare någon km på en stig runt Djäknetorpet, vilket är väl investerade steg. Första delen av förlängningen går mellan en liten odlad lärkskog på vänster sida och en gammal grävd kanal på höger sida. Kultur kallas det visst när människans ingrepp i naturen visar sig. Efter ca en halv km förändras naturen och lärkplanteringen övergår i en annan typ av kulturavtryck i naturen. För ca 500-600 år sedan kom det elever, djäknar, från Alvastra kloster över Vättern och började bruka marken här. Stenrösen visar tecken på gammal odlad mark och bland stenrösena tornar majestätiska gamla ekar, från samma tid upp sig. En annorlunda känsla infinner sig när jag stannar upp och försöker föreställa mig hur det var då, och tanken svindlar något när jag förstår att eken jag nu befinner mig i har upplevt (på ekars vis) exakt hur det var just då när djäknarna kom. Det ger åter igen perspektiv åt den egna existensen. 

Efter ytterligare ett par hundra meter förändras naturen igen, ekarna upphör och stenrösen samsas istället med hasselbuskar på en gammal hagmark. Vandrar man här i mars eller april finns möjlighet att njuta av tibastbusken som blommar på bar kvist. Eftersom den är ensam om att ha vaknat till liv efter vinterns sömn så blir dess rosa blommor ännu större njutning. Jag har troligen kommit hit lite för tidigt för den är än så länge lite blyg, i knoppstadie men kommer nog att slå ut inom några dagar. Tibasten är fridlyst och den är mycket giftig. I äldre tider sa man att 6 bär dödar en varg och 30 gram torkade blad dödar en häst. Den är så giftig att inte ens skogens egna väsen rår på den. Det finns en gammal berättelse om en man som var förtrollad av Skogssnuvan (ett skogsväsen som förför män). Han var helt besatt av henne och brydde sig inte längre om sin egen fru. Frun började ana ugglor i mossen och funderade ut en listig plan. Hon uppsökte Skogssnuvan och beklagade sig: ”Jag har en tjur där hemma och han bryr sig inte längre om våra kor utan löper till andras kor. Vad ska jag göra för att han ska hålla sig hemma?” Skogssnuvan svarade: ”Åh, ta bara och häng på honom tibast och vänderot, så håller han sig nog hemma”. Frun gick hem och sydde in tibast i mannens byxlinning och efter det stannade han hemma. När Skogssnuvan förstod att hon blivit lurad sprang hon runt på parets gård och skrek: ”Tibast och vänderot har mig själv förgjort”.

Nu vill jag bara påminna om att även om du nu har en partner som springer efter Skogssnuvan så kan du inte använda dig av tibast eftersom den är fridlyst. Däremot kan du ju förstås använda dig av vänderot… ;)

Leden fortsätter förbi ett gammalt torp, Djäknatorpet, och vidare längs en liten grusväg där sedan en rak, lång, lång, evighetslång stig, som förr varit hästkörväg, tar vid och genom en dalgång tar vandraren de sista kilometrarna åter till Granvik.

Som vanligt har en vandringsdag i skogen gett ett lugn och välbefinnande som är svårslaget. Kan man vara skogsberoende? Ja, det kan man nog och liksom alla beroenden vill man bara ha mer och redan i bilen hem har jag börjat fundera på vilken led som jag ska vandra nästa helg. :)