En helg i november i början av 80-talet följde jag med min pappa och hans kompis till Aktse,där vi då tack vare kompisen hade tillgång till SNF-stugan.

Isarna låg och det fanns hyfsat med snö,ned mot -20C var det redan.

Vi åkte med vanliga längskidor (före skate-eran) och tolkade bakom våra Vorsteh-hundar längs isen ovan Seitevare nånstans.

Det ar mycket blankis och ibland tyckte jag det lät oroväckande i isen,men den höll.

Jag har aldrig varken förr eller senare sett ett sånt fantastiskt vackert norrsken,det innehöll mängder av rosa stråk,inte bara grön-blått.Hela himlen lyste av det.

Följande dag,lika kall som kvällen innan,åkte vi längs Rapaälven.

Det var bättre med snö att åka på och en kortare stund lyste solen och värmde över bergen.

Älven var bitvis öppen,och vi hade släppt loss hundarna.

En av pappas hundar drullade i vattnet,och kunde inte komma upp själv,(hanhund).

Kompisen åkte fram till kanten och drog upp hunden innan jag ens hunnit ta av mej skidor och börjat åla till kanten.

Stackars iskalla korthåriga jycke,solen var väck och det var ordentligt kallt igen.

Vi spände fast honom tillsammans med en annan hund och så fick de springa tillsammans tillbaka till  stugan för att få tillbaka  värmen igen.

En sån tur kommer jag nog aldrig att kunna göra mer,vintern kommer allt senare och isarna lägger inte igen i tid heller längre.