Vägen till Mont Blanc från Goûter, tagen dagen innan från Dôme de Goûter. Bild: Markus Kvist
Jag har flera gånger tidigare förklarat för Markus att jag inte vill upp på Mont Blanc via normalvägen från Goûter. Ingen av oss gillar massturism. Men nu var vi ju här, med toppen inom gångavstånd, så det skulle ändå kännas lite dumt att inte ta tillfället i akt. När vi ändå har högre berg på agendan i sommar vore det nyttigt med lite mer erfarenhet av höjdens inverkan på kroppen. Att vi ens hade denna möjlighet visste vi först någon vecka innan turen, så jag kan knappast påstå att det var en välplanerad utflykt. Men för kalla kängor kan gott kompenseras med tåvärmare, och den endast ytliga kunskapen om vägen kompenserades av att denna är en ren autobahn av alla hundratals fotspår bara från de senaste dagarna.
Liksom alla andra åt vi frukost vid 2, Jochen sin egenlagade och Wolfgang skulle tydligen överleva på några kex. Inte långt senare steg vi ut i bitande kyla under en ånyo stjärnklar himmel. Gruppen hade gemensamt beslutat att gå utan rep åtminstone till den lilla skyddshytten Valot en bra bit upp till berget. Vi hade ju gått samma väg i dagsljus under gårdagen och sett hur bra förhållanden som rådde. Kanske var vi också en smula avtrubbade efter gångna dagar, samtidigt som vi ville vara tidseffektiva för att hinna ner i dalen till eftermiddagen. Så nu bar det av i individuellt tempo. Jag följde tätt inpå Markus för att kunna ingripa om det var något - han hade förvisso inte haft huvudvärk under frukosten på Goûter-hytten (3817 meter), men nu när vi börjat traska uppförs igen blev det värre trots en jämn och mycket långsam takt. Själv mådde jag prima, så olika kan det vara.
04:24, på normalvägen upp till Mont Blanc. Bild: Markus Kvist
Solen går upp i horisonten. Bild: Markus Kvist
Bild: Sandra Ehlers
Bild: Sandra Ehlers
Vägen upp är egentligen ganska ointressant, så det fanns gott om kapacitet att återigen uppleva övergången från natt över gryning och rodnande soluppgång till dag. Vi nådde toppen av Alperna klockan 07:30. Där träffade vi Jochen och Wolfgang just då de kom tillbaka från en sidotur till Mont Blanc Courmayeur. Det blev några foton och lyckönskningar innan vi snabbade oss neråt igen - Markus upplevde nu en brännande smärta i bakhuvudet som han inte känt innan och vi var bägge oroliga för vad som kunde hända om vi stannat längre.
Jag, Markus och Jochen på toppen. Bild: En ryss.
Nedåt gick i alla fall snabbare, inom ett par timmar var vi tillbaka i Goûter-hytten och bredde ut trötta ben framför oss. En stund senare anslöt Jochen och Wolfgang vår trötta skara.
Men det fanns inte mycket tid för vila, vi borde ta oss över "grand couloir" nedanför hytten innan det blivit alltför varmt. Rännan är ökänd för stenfall, varför man bör vara förbi innan snösmältningen över dagens varmaste del frigör de tätaste stenskurarna. Innan dess måste man klättra ner för en lång och brant passage över blockig terräng i en timme. Den övre delen är säkrad med vajrar, som dock inte alltid sitter fast i berget. Längre ner avtar lutningen en smula och vajrarna tar slut. I vanliga fall hade det varit en trevlig via ferrata, men trött efter dagens tur ville jag helst ha det bakom mig så snart som möjligt. När vi väl nådde traversen av couloiren var jag rejält sliten. Vi tog på stegjärnen igen och skyndade över under uppsikt av varandra. Jag gick sist. Det hade varit lugnt länge, vilket vi tillskrev den tidiga tiden på säsongen. Men när jag precis kommit över på andra sidan började det braka och knaka, och så kom första skuren. Inom de fem minuter jag tillbringade i närheten såg jag sedan flera till.
Ner över branta block mellan Goûter-hytten och Tête Rousse. Bild: Markus Kvist
Le grande couloir, rätt lugn och timid fram till att vi precis kommit över. Bild: Markus Kvist
Vid Tete Rousse-hytten strax nedanför packade vi ner stegjärnen och förberedde oss för vandringen ner. Vattnet var i stort sett slut och maten likaså. Wolfgang bjöd på lite choklad vilket höll mig på benen i två timmar till.
Så lång tid tog det för oss att stappla ner till dagens slutstation Mont Blanc Tramway. Detta söta lilla tåg går från dalen ända upp till Nid d´Aigle vid Bionassay-glaciären, 2372 meter över havet. Då vi just missat ett tåg med fem minuter var det bara att göra sig hemmastadd; äta lite, tvätta sig i små vattenfall, och sova. Jag sov i alla fall gott på en bänk ute i det lätta duggregn som nu dragit in och som snart kryddades med åska.
När vi väl hade satt oss på tåget, en och en halv timme efter att vi kommit fram, började det nästan genast ösregna, åska och blixtra. Det var mysigt att titta ut på spektaklet. Torr, varm och skyddad. Vi hade verkligen träffat mitt i prick med finvädersluckan...
Vi steg av tåget för tidigt, men det visade sig vara bra eftersom vi faktiskt råkat korta av vår färdväg och dessutom snart hittade en hållplats för en buss åt rätt håll. Bussen kom inom tio minuter, skulle stanna där vi ville av och var gratis. Och så, fem dagar och många tusen höjdmeter senare var vi tillbaka vid bilen för att påbörja den långa resan hem.
Under skrivandet av dessa inlägg hittade jag ett par svenska skildringar av traversen eller delar av den, för den intresserade:
Dômes de Miage, traverse samt
Mont Blanc via Aiguille de Bionassay av Tobias Granath,
Adventure onthe Aiguille Bionassay traverse (engelska) av Johanna Stålnacke.
Allt mycket läsvärt!
Nu drar jag till Equador en sväng så det blir inga fler uppdateringar på ett tag. Trevlig sommar!
