Tromsø till Norra Polcirkeln
|
Norska kusten är nästan 300 mil lång och ännu hade jag bara paddlat en
bråkdel av den. Så efter besöket i Tromsø och påfyllning av matförråden,
fortsatte jag söderut. Den hårda vinden fortsatte enträget. Övärlden runt
Lofoten är ett fantastiskt område för paddling och tusentals kajakister ger
sig varje sommar ut för att uppleva dess vackra havsnatur. Lofoten är delvis
snötäckt och består av en över 1 000 meter hög bergskedja som sträcker sig
ut i havet. Det finns starka tidvattenströmmar på flera ställen, såsom det
smala och mycket vackra Rafsundet, där strömstyrkan kan uppnå 12 km/h, så
här behöver kajakisten ta extra hänsyn till tidvattenrörelserna. Det finns
flera starka tidvattenströmmar längs Norges kust. De flesta av dem är inte
svåra eller farliga för kajakisten, men några av dem kan lätt omkullkasta
din färdplanering. Några av dessa strömmar vetter ut mot öppet hav och kan
ställa till problem, såsom vid Teno och Porsangen, även om strömhastigheten
på dessa platser bara är max 4 km/h. På några platser är strömmarna
våldsamt starka, såsom i Saltstraumen där vattnet rusar fram i c:a 20 km/h
genom ett smalt sund och orsakar forsvågor och stora virvlar. Mycket beryktad
är E.A. Poe´s vilda och poetiska beskrivning av Moskenstrømen, en av
världens mest fruktade malströmmar som återfinns mellan Mosken och Moskenøya
längst ut i Lofoten. Hundratals fiskare har genom tiderna mött sin död i
denna malström och det är ingen idealisk plats för kajaker. Denna gång valde
jag dock rutten nära fastlandssidan och innanför Lofotens bergskedja. Jag hade
strömmen i min färdriktning och med hög fart närmade jag mig sundet mellan
fastland och Hinnøya. Kajaken studsade genom den kokande kitteln under bron. De
söderifrån inkommande vindvågorna mötte strömmen och rev upp branta
brytande vågor, det var som att paddla genom en klass 3 fors. Sist jag var här
i Lofoten, var under Arctic Sea Kayak Race i juli 1998 då norske paddlaren Roy
Willy Johansen besegrade mig med 16 sekunder i det 22 timmar långa loppet.
Detta är välkända områden för mig och min blick vandrade inåt land för
att söka de bekanta bergstoppar jag så många gånger bestigit.
Efter Lofotenväggen och in i Vestfjorden återtog kampen med monstervågorna och jag stod nu inför överfarten av Tysfjordens mynning. Tysfjorden har blivit vida känd för sina späckhuggare, men jag insåg snart att jag inte skulle få se några späckhuggare i dag. Vågorna var höga och branta nog att ibland skymma bergstopparna inåt land för min blick och förhållandena blev värre ju längre ut i havet jag kom. Jag tog en kort rast i Børøjas lävik, men hade annars många timmars hårt arbete innan jag nådde andra sidan av fjordmynningen och kunde finna en skyddad plats för nattläger. Dagen därpå stannade jag i land under förmiddagen och satt inte i kajaken förrän frampå eftermiddagen, när stormvindarna plötsligt upphörde. Jag lyckades ta mig nästan ända fram till Hamnøya innan vinden friskade i igen och sista timman dit blev åter en hård kamp med elementens raseri. Brottsjöarna lugnade ner sig något när jag närmade mig läsidan av Hamnøya, men den hårda vinden gjorde det ändå till ett slitsamt arbete att nå land. Jag fann en underbar liten sandstrand i skydd från vinden, och marken omkring var täckt av grönt saftigt gräs och ängsblommor. Inget solsken ute, men solsken i mitt hjärta av att få sluta dagen i detta lilla paradis.
Nattljuset blev nu svagare ju längre söderut jag kom och det vilda vädret stod sig. Jag fick ofta stanna i land och vänta på att vind och hav skulle lugna sig en smula innan jag kunde fortsätta paddlingen. Efter några dagars kamp, fick jag dock min belöning och kunde paddla ner till Bodø i två dagar av vackert väder. När jag närmade mig Polcirkeln paddlade jag nästan rakt in i en mindre tornado vid den beryktade Kunnahalvön nedanför Svartisens glaciär. Vinden ökade plötsligt och våldsamt och rev upp fjordvattnet till ett vitt moln som rasande kastade sig genom luften och ut mot havet. Jag var tvungen att komma iland snarast möjligt, men det enda som fanns att se var klipphyllor, hela tiden översköljda av vågor. Det fick bli en sällandning. Jag närmade mig klipphyllan och väntade koncentrerat på rätt ögonblick, hela tiden med ett vakande öga in mot fjorden. Några nervdallrande ögonblick senare släpade jag kajaken över klippblocken. Jag kilade fast kajaken mellan några stora stenar och sökte sedan skydd under ett klippöverhäng. Det var inte tal om att resa något tält, det skulle omedelbart ha slitits i stycken av vinden, så jag kröp ihop mot bergväggen och väntade. Vinden ökade dramatiskt nu, rasade tjutande ut ur fjorden och förvandlade luften till en tjock vit blandning av salt och vatten. Sedan, mitt i den våldsamma fronten, kom själva tornadon och piskade upp vattenytan ännu mer. Molnet försvann så småningom in i den tjocka luften och fortsatte norrut, bort från mig. Två timmar senare var vädret klart och vindstilla. Dessa williwaws eller katabatiska fenomen kan bli våldsamt kraftfulla när luften, som i detta fall, sjunker 1 500 meter ner från den kalla glaciären och pressas runt och mellan branta bergväggar och smala klyftor. Efter Kunna kom jag åter in i mer skyddade vatten med öar som tog det värsta av kraften ur havets framfart. Snart kunde jag se Polcirkeln i form av ett järnklot som står staty på en klippö.